sorgen efter min bror

Min bror hade ett missbruk. Alla Försökte få honom på rätt väg men han valde att fortsätta. Klart att man kunde bli arg, ledsen, besviken och mycket mer men var ändå så orolig för honom. Det blev värre och värre. In och ut på psyk. Men en dag när det gått så långt så valde han att bara hos pappa, han var hos han i cirka 1 månad, han berätta att han inte ville tillbaka till skiten, och man kände att äntligen så kanske man kan få tillbaka sin bror igen. Han börja vara hemma hos mig och min son och det var så underbart. Han var sig själv. Men dagen kom då han fick pengar.. allt bara rasade, igen... dagen innan han dog valde han att åka in till psyk, det hade ännu en gång blivit för mycket. Han sa att han behövde hjälp. Det kändes tryggt att han var på ett ställe där inget kunde hända. På långfredagen så ringde min pappa och berätta att nått hänt brorsan, mitt hjärta stanna och jag föll i gråt chock och skrik. Han hade gått bort dagen efter han kom in på på psyk. Jag fattade ingenting. Känns fortfarande idag att det inte är brorsan man pratar om. Som om han är på semester och kommer snart tillbaka. Men har snart gått 2 år. Saknar honom varje dag. Jag vågar inte släppa allt, vågar inte känna sorgen efter honom, är rädd att det ska göra alldeles för ont. Vågar inte....