Styvmamma, bonusmamma

Hej
Behöver råd, hjälp, stöttning. Vet precis hur känsligt detta ämnet är. Vet också hur jag hade tänkt om någon annan hade skrivit så som jag kommer skriva nu. 
Har i tio år varit styvmamma eller bonusmamma eller vad man nu kallar det. Jag säger extra vuxen. Hade från början, innan vi flyttade ihop, en fin relation till barnen. De var då två killar på 6 och 9 år. När vi flyttade tillsammans började ett rent "HELVETE" och jag var inte beredd. Jag hade med mig fyra egna barn in i hemmet som då var 4,11,13 och 15 år gamla. Barnen har för det mesta kommit mycket bra överens. Killarna kom från och med den dagen endast varannan helg då mamman som tidigare bodde granne med pappan valde att flytta till Göteborg. Hon hade en ny man som är mycket snäll och som tagit väl hand om killarna. Han finns inte längre kvar i killarnas liv utan en ny, troligen också snäll man har kommit in i familjen.Den äldste av killarna började men en ren mobbingattack mot mig. Valde att varje gång de kom testa mig stenhårt. Till saken hör att de har världens snällaste pappa och jag snällaste man. Han kan inte, äger inte förmågan att säga till dem på ett sådant sätt att de förstår att det är allvar. När det hela hade pågått i cirka två år satte jag ner foten och sa att nu, precis nu räcker det. Vet att jag borde gjort det innan. Istället blev det nu ketchupeffekten varpå jag vänligt men bestämt sa ifrån att nu räcker det. Sa att om de mår dåligt av att jag är här så måste de säga det. Jag vill aldrig stå i vägen för dem och deras pappa. De grät, jag grät och maken/pappan grät. Efter detta så kom inte den äldste killen på 4 månader. Hans mamma krävde att vi körde de tio milen en gång i veckan för att tala med en kurator men hon som stått vid sidan och hejat på killarnas beteende skulle inte gå. Vi körde och körde och körde. Varje söndag körde pappan ner och fikade och varje onsdag fm tog vi ledigt och pratade med kuratorn. Sakta sakta vände det. Sedan den dagen slutade killen att rikta sitt humör och sin tyng efter att föräldrarna skilt sig mot mig. Nu började etapp två, att de inte ville göra något här mer än spela dator. Inte sätta in tallrikar, inte borsta tänderna, inte lägga smutstvätt i korgen, om du duschade så la de handdukar på golvet osv. Ett litet tag gick detta men sedan orkade inte jag. Bad maken säga till dem att så här lever inte en familj. Mina barn plockade och hängde upp osv, OBS de är inte bättre människor bara bättre fostrade och jag är ingen skrytsam förälder utan bara en människa som vill få må bra. Vi pratade och pratade med killarna för att få dem att förstå att om alla hjälps åt så får vi bättre helger och bättre semestrar. Det har sakta blivit bättre förutom något bakslag där killarna erkände att de ljög för sin mamma när de varit här och sa saker som inte var sanna. Jag tror att det berodde på att de sa saker hon ville höra men det kan lika gärna finnas en annan sanning, typ att de absolut inte tycker om mig. Nu har det åter startat. De vill inte bli tillsagda oavsett om de felar. De vet inte om de vill komma hit och om de felat eller latar sig eller vad man kallar det så ska endast deras pappa säga till dem. Det kommer ju inte ske det vet både killarna och pappan och jag. VAD SKA JAG GÖRA? Älskar denna mannen men är nu helt slut i själ och hjärta. Vill inget hellre än att allt ska fungera men vägrar ge med mig i uppfostransfrågorna då jag tycker att det hör livet till. Snälla om någon har ett eller ett par råd så säg dem Och om någon undrar så ja, jag har tänkt på hur barnen tänker och hur de funderar och ja, jag tycker synd om dem och jag bryr mig trots allt som hänt om dem. Men nu vill jag inte vara ledsen mer...