Tja, rubriken säger väl allt? :) Klarade barnen bra av att börja eller vägrade de för de var så vana vid att vara hemma? En sexåring är (väl?) tillräckligt stor för att klara av det?
det beror ju helt på förutsättningarna - har barnet bara varit hemma med sina föräldrar och inte umgåtts med andra barn kan det nog bli jobbigt den första tiden.
vad menar du med att en sexåring är tillräckligt stor att klara av det? klara av vad?
här har ju föräldrarna en uppgift att förbereda barnet, inget som säger att man måste gått på förskola innan, men att vara van att umgås med andra är ju en klar fördel!
Jag gick aldrig själv på dagis, min mormor passade mig och mina syskon - men när det var dags att börja skolan hamnade jag i samma klass som flera barn som bodde på samma gård som mig och jag kände ju dem alla - så det var inga problem.
Mina barn har varit hemma fram till 6 år, och ingen av dem har haft problem med att börja i förskoleklass. Snarare tvärtom! De har tyckt att de hamnat i paradiset med en hel hög jämnåriga, och de har varit helt redo för självständighet. Men då har jag förstås sett till att de hunnit träffa åtminstone ett par stycken av de blivande klasskompisarna i förväg, och så har de fått öva lite på att vara i grupp. Kyrkans barntimmar, sagostunder på bibblan, barngympa - tja, alltid något har funnits som passat.
En 6-åring är absolut stor nog att klara av det, det kan dock verka ovant gissar jag. Har ditt barn träffat andra jämnåriga (gärna de barn det ska gå i förskoleklass med) och övat i grupp innan går det säkert bra.
Min son började förskoleklass i måndags, inga problem där. Välkända kompisar och lärare (förskolan besökte skolan ofta och vi har blivit kallade till samtal innan start) men visst har även före detta förskolebarn protesterat. Här börjar förskolorna ett halvår innan förskoleklass att besöka skolan i stort sett varje vecka för att lära känna miljön, matsal, gympasal, skolgård, lärare osv vilket jag har sett som väldigt positivt. Om jag var i din sits hade jag besökt skolan med mitt barn innan och också sett till att det faktiskt kände någon av de barn det kommer hamna i klass med.
Jag fick aldrig gå på förskola, var hos mormor och morfar där det var lugnt och tyst. Det var ett helvete för mig att börja ettan med alla skrikiga bråkiga ungar som varken kunde sitta ner eller hålla käft så man fick tänka en samlad tanke.
Jag har aldrig lärt mig vara en i gruppen, och det har gett vissa negativa och svårbotade bieffekter.
Min son började mycket tidigt på förskola för att lära sig hur man tar plats i en grupp och han är betydligt mer välintegrerad i sin klass än jag någonsin var.
Jag vet flera som idag är vuxna som ser som mycket negativt att de inte gått på dagis eller började där sent. Just för att det blir en väldigt stor omställning av börja skolan om man inte är van vid grupper på det sättet, svårt att våga ta plats osv. Så är det förstås inte för alla men de här personerna upplever det så i alla fall.
Bara en nyfiken fråga: varför väljer man att ha sitt barn hemma på heltid ända till förskoleklass? När det finns möjlighet till 15 timmar/vecka på förskola så barnen får en chans att vara i grupp och även bekanta sig med andra barn som ska gå i samma klass. Jag kan fatta om man har barnen hemma de första 3-4 åren men sen förstår jag det inte faktiskt?
Min äldste började på dagis som15-timmarsbarn när han var fem år. Han hade inga problem att anpassa sig till gruppen.
Bara för att man väljer att vara en hemma-förälder betyder inte det att barn aldrig får umgås i grupp. Vi gick på öppna förskolan, kyrkans barntimmar, barngympa och en del annat också.
Förr var det faktist det normala. Att barn var hemma om en förälder var det. 