Letar stöd och förståelse

Hej alla därute. Vart tillsammans med min sambo i 7 år, förlovade i 2. Har uppnått många mål som resá, pluggat, fasta jobb, skaffat hus etc men den högsta önskan har verkligen vett att vänta på sig! Slutade med mina ppiller i Juni 2013 och inte ett skvatt har hänt! Ägglossning och mens är redigt punktliga (+-någon dag) och kroppen känns likadant varje månad. Ont som fasen vid ÄL, ömma bröst direkt efter ÄL fram till mens och nojjar fram alla grav symptom man kan komma på och REJÄLT ledsen varje månad när besvikelsen kommer! Folk runtomkring skaffar barn till höger å vänster, även nr 2 och NEJ jag glädjs inte ett dugg åt dem innerst inne för man e såååå egoistisk och självömklig!

Nu är jag trött på att alltid höra "tänk inte på det" "det har ju vart mycket för er den senaste tiden" (har bytt stad och jobb) "du ska se att snart så vips äru gravid"... blablabla... det gick superlätt för våra föräldrar och min syster och alla är så förvånade att det är svårt för oss. Det gör inte saken lättare för oss!

Min sambo är mycket stöttande och önskar inget hellre än att få barn han heller men det är min kropp det känns i, mina känslor och låga stunder och fusk gravidsymptom. Ska bara landa in i en ny uppstart av terminen (båda är lärare) och komma in i flytet så ska vi ringa och kolla upp oss båda! Är det någon som gjort det och hur går processen till??

Nu har jag skrivit av mig.... :) Hoppas mest att det finns någon mer därute som mår lika dåligt över detta som jag!

Hej!
Jag är i precis samma sits som du!

Vi har försökt i 2 år och inget har hänt!
Flyttade för snart 1 år sedan till en helt annan del av Sverige och från alla håll och kanter har vi hört att vi har så mycket att göra hela tiden och vi slappnar inte av, därför tar det sig inte. Andra säger att det är bra att vi har mycket att göra, för då tänker vi inte på det och på så vis kommer det bli lättare att bli med barn.

Men icket.. Ingenting händer! Varje månad när mensen kommer blir jag så deppig och jag frågar mig varför min sambo är kvar.. Han säger att han gärna vill ha barn med mig, att han älskar mig och kommer aldrig lämna mig. På något sätt tar jag på mig skulden till varför det inte fungerar. Nu i höst blir det att ringa till sjukhuset för att få hjälp. Förhoppningsvis få må bättre också i mig själv..

Vänner och familj runt oss "ploppar" barn till höger och vänster. De vill att vi ska vara delaktiga i hela processen, t.o.m. vara med på ultraljud.. Efter min syster födde så träffade vi inte dem på ca 6 mån. Det var för jobbigt.
Under dopet fick jag verkligen krama sambons hand för att inte gråta. Där framme stod den perfekta familjen och det slog mig verkligen i hjärtat.. Är jag verkligen så egoistisk och avundsjuk att jag blir förbannad på ett oskyldigt barn? Svaret var ja. Det gick länge innan vi sågs efter detta för jag orkade inte med allt. Förmodligen är jag psykisk svag eftersom jag har svårt att se andras lycka. Att jag bara tänker på mig själv..

Letar stöd och förståelse

INNEHÅLL