olyckligt kär?
Hejsan alla!
vill bara börja med att påpeka att detta är första gången nånsin som jag skriver om mig själv eller problem jag har på ett forum. Och jag hoppas att vem de nu än är som kommer läsa detta har tålamod för nu ska jag skriva av mig, och jag kommer uppskatta all feedback till hundra. tack på förhand!
Mitt namn är Niklas och jag är 28 år gammal. för att försöka hålla detta så kort som möjligt så ska jag gå rakt på sak med vissa saker. Jag är är en väldigt utåtriktad kille som har lätt för att träffa tjejer. jag har dejtat en hel del men de har alltid slutat med att jag avslutar "relationen" innan de blivit för seriöst.
t.e.x. när jag märkt att en tjej börjat få starka känslor för mig så har jag kommit med en ödmjuk ursäkt för att jag inte kan träffas mer. och så har det alltid varit, enda sen jag avslutade mitt förhållande med mitt ex.
Men för ca 2,5 månader sen träffade jag en tjej som vi kan kalla för "J" (24 år gammal). i början av vårat "inofficiella dejtande" var det precis som nästan alla andra tjejer jag lärt känna (ingen kärlek vid första ögonkastet) . Hon kom precis från ett förhållande när vi börja träffas/dejta, som hon har haft i 5 år. vi umgicks och hade väldigt trevligt, och vi hade superbra sex. hon beklagade sig för mig att hennes ex inte va så hängiven/entusiastisk i sängkammaren. Vi å andra sidan kunnde ha sex flera gånger om dagen och väldigt länge.
Efter ett tag märkte jag att hon verkligen började få starka känslor för mig, En kväll frågade hon mig om vad jag tyckte om ifall vi skulle träffa andra, och det var då jag förstod det, hon va osäker på vad jag kännde för henne och ville förmodligen veta vad jag stod i vårat "förhållande". Jag svarade henne att det smartaste vore att inte göra nått seriöst av de vi hade, främst för henne eftersom hon precis gått från ett förhållande, och jag visste att de hon kännde för mig kunnde mycket väl varit ytliga känslor som snabbt kan gå över och jag poängterade för henne att de inte så smart att gå från ett förhållande till ett annat. hon måste få känna på hur det är att få vara själv.
Ett tag efter detta så minns jag så väl hur jag satt med min telefon i handen beredd att skriva att vi nog ska ta det lugnt och inte ses på ett tag, men fortfarande osäker om jag skulle säga de eller inte. det va väldigt förvirrande. hursom nämnde jag aldrig de för henne utan vi fortsatte träffas. för att ni ska få en bra bild av vissa saker så ska jag bara ta upp vissa enstaka detaljer, vi låg i min säng en kväll så hade vi en lång diskussion om hur gott istè va (för att det var så varmt antagligen) dagen efter när vi träffades på krogen så följde hon med mig hem, när vi kom hem till mig så visade det sig att hon köpt 1,5 liters Isté som hon bar på i sin handväska under hela kvällen på krogen, antagligen för att överraska mig när vi kom hem. Vi va ute samtidigt på krogen många gånger och hon kunnde ringa innan hon gick hem och fråga om jag ville följa med, men hade jag nått annat för mig så sa jag nej :( jag tog henne förgivet. hon ville va med mig så många gånger och jag sa nej till henne. Men jag gjorde nog inte de därför att jag innerst inne inte brydde mig om henne, tvärtom. jag hade en inställning att jag inte ville leda det till att de skulle bli för seriöst.
En dag när vi va med varann så sa hon att hon mådde konstigt och misstänkte att hon va med barn. hon köpte ett graviditetstest och det visade sig att hon var med barn i 6:e veckan. Jag bestämde mig för att stötta henne med allt jag kunde. jag följde med henne på undrsökningen och stöttade henne på alla vis jag kunde. och jag fick någon uppenbarelse, att jag verkligen tycker om henne, som fan. Hon va så mogen i hanterandet av situationen och jag blev som en man som vill ta hand om sin kvinna, och inget annat spelade någon roll.
De är i denna fas som jag märkte att hon började bli "konstig"? hon blev frånvarande och hennes passion va borta antar jag. vi umgicks med varann, men hon va inte som hon brukade. En dag sa hon att hon va lite förvirrad och hennes hormoner "spökade"... detta va innan hennes bokade abort som hon skulle genomföra. jag erbjöd mig att följa med när hon skulle gåigenom den och hon sa att jag kunde följa med. Men dagen innan hon skulle till kliniken så skrev hon att jag inte behövde följa med, för att en tjejkompis skulle följa med henne. jag fattade såklart att de vi hade började bli ett sjunkande skepp.
Men för genomföra min plikt som medpart till graviditeten så ville jag ändå stötta henne. dagen efter aborten skrev jag till henne om jag skulle komma med frukost till henne. Vi va med varann den dagen. Men hon va helt känslomässigt utmattad, och jag förstod henne till hundra, stackarn gick igenom nått som är väldigt jobbigt både psykiskt och fysiskt. Men jag visste inte hur jag skulle bete mig, hur kan man stötta en person, samtidigt som att försöka ge henne andrum? det va väldigt jobbigt. och så blev de resterande av dagarna vi va med varann.
Jag kännde hur starka mina känslor blev för henne, och hennes bara förtvinade bort framför mig. Det va jättejobbigt att va med henne. Jag kunnde inte va mig själv. jag blev osäker och nervös, och jag som haft kontroll över mitt eget välmående och kontoll över min egna trygghet så länge.
och det slog mig att jag helt plötsligt befann mig i den situation som jag har varit rädd för att hamna i.
Jag sa kort därefter när hon skjuttsade hem mig att det är nog bäst att vi inte ses på ett tag, jag sa att jag hade fått starka känslor för henne (vilket hon visste), och att de bara va jobbigt att vi umgicks när det inte va ömsesidigt. hon släppte en tår och förklarade för mig att hon inte vill ha nått seriöst nu, att hon vill va själv (snacka om att vända på steken), och jag sa till henne att de är de rätta hon gör. hon har precis gått från ett långt förhållande, såklart hon ska få finna sig själv. och det sa jag i början till henne. hursom, vi gav varann en lång kram och innan jag hoppade ut ur bilen så sa hon "gud va jobbigt de här blev". och jag sa att de kommer ordna sig.
dagarna gick och jag såg att hon glömt kvar vissa kläder hos mig, och svor för mig själv att jag inte skulle höra av mig. men det hann gå en vecka och jag kännde att jag bara måste bli av me hennes grejer. vi bestämde träff och hon fick sina grejer. vi pratade en stund med varann, men de va inget speciellt.
några veckor efter det så träffade vi varann på krogen, men när vi stötte på varann så sa vi bara hej till varann som om vi va 2 främlingar. jag va för osäker och mesig, för jag mena, de hon som dissa mig, jag visste inte om hon ens ville prata med mig. ville inte va för på.
när jag såg henne senare såg hon ledsen ut. jag ville så gärna gå fram till henne och fråga hur hon mådde, och om allt va bra med henne, men jag vågade inte.
på måndagen kunnde jag inte släppa att hon såg så ledsen ut så jag skrev ett sms till henne där jag sa att jag ville häsla på henne men att hon såg ut att inte villja hälsa, och att jag hoppas vi inte va ovänner. hon svarade kort därefter att hon trodde det va jag som "dissade" henne, men jag va bara osäker om de nu uppfattades som en diss. hursom, vi pratade ut och vi kom fram till att de hela bara va ett missförstånd, hon påpekade att hon "mer än gärna" hälsar på mig.
jag frågade henne om jag fick bjuda henne på mat en dag eller nått, då svara hon att vi kunnde äta lunch samma dag. så vi träffades och pratade med varann, men mer som vänner. sen när jag skulle tillbaka till jobbet så bestämmde vi mer eller mindre att vi skulle ses senare i veckan. jag fick tillbaka mina förhoppningar.
2 dagar efter skrev jag till henne för att jag ville få till ett bra läge att fråga om hon ville ses. jag frågade vad vad hon gjorde och så, och svarade osv. sen rätt som de är så skrev jag "har du haft en bra dag?" så svarade hon inte.. hur skumt som helst. så det blev aldrig en fråga om hon ville ses. helgen kom och vi stötte påvarann på krogen. vi paratde en stund. fan, hjärtat bara bultade. sen gick hon. sen kom hennes kompis fram och sa att "J" tycker om mig jättemycket, men jag måste bara visa att jag tycker henne mer än vad jag gjort.. fatta ingenting. hursom, innan kvällen va slut kom "J" fam till mig och vi pratade, jag frågade henne till slut om hon ville att jag skulle släppa henne och gå vidare. och hon svarade mig att jag skulle göra det. Hon sa att hon hade framtidsplaner på att åka till stockholm och plugga, vad skulle hon säga liksom?
Kort därefter satte jag mig i en taxi och åkte hem. Jag vet att jag är sjukt patetisk nu, men jag gick in på min facebook och tog bort henne som vän, och jag sluta följa henne på instagram, och jag raderade hennes nummer, men jag gjorde det för att jag fick det bekräftat för mig att de är kört och att jag bara måste släppa henne. jag skickade senare till henne och förklarade varför, och att jag hoppades att hon förstod. hon svarade mig att hon förstår till hundra, och vi skrev lite med varann, men de sa "ta hand om dig, sköt om dig" ett riktigt avslut.
förra helgen såg jag henne med en annan kille på krogen, dom pratade och log till varann, och hon såg så glad ut :( de va riktigt jobbigt att se. hon såg först inte att jag såg, men när jag fick ögonkontakt med henne så frös hon till. sen lite senare när jag kollade mot hennes håll igen så vinkade hon till mig och log. och jag vinkade tillbaka. senare innan krogen stängde så gick hon och den här killen ut tillsammans. och hon såg att jag såg de, och jag förstår inte hur hon kunnde göra så mot mig. Jag skulle aldrig gå ut med en annan tjej om det va hon som va i min situation och jag visste att hon såg de. jag skickade en ledsen gubbe/smiley till henne på facebook strax efter hon gick (min ursäkt är att jag va berusad och sjukt ledsen) hon såg det men svarade såklart inte.
inatt drömde jag att hon kom fram till mig och allt va bra, jag frågade henne "J, är de här en dröm?", och jag vaknade upp.
jag vet att tid är de enda jag ge de här. och hur fan kan man få så starka känslor för nån som man känt i 2,5 månad?? jag intalar mig själv att de blir bättre för var dag som går, men fan, den ena dagen är fan jobbigare en den andra. antar att detta kanske är en del av processen att kunna komma över henne, att skriva ner min historia jag har med henne, och kanske få lite inputs av andra personer. vågar inte ta upp henne längre för mina kompisar. de pinsamt. tack iaf för er som hunnit komma ända hit!