Människan är kall. Men framstår som om de inte är det - eller har jag bara haft otur?!

Jag har uppväxt med två föräldrar. Och där är absolut ingen fråga om de är kalla eller inte. Min fader tog absolut ingen ansvar. Men ändå förväntar han sig efterlevnad och framstår som om han gjort allt för mig.

Min moder. Samma sak med henne. Ingenting av hennes fel kan hon se. Och blir oftast som om det är enkelt att glömma och strunta inget hon gjort och gör.

De människor jag hat stött på har spelat en stor roll om sexlivet. Och därefter låtsas vara snälla och oftast mot tjejerna (nu pratas det i låg/mellanstadie)

Jag började sluta bry mig om de och kan till och med säga att jag avskydde de.

Lärarna var bra. I alla fall en. Att hon gick i en karaktär har jag svårt att tro, men det kan absolut vara så.

Högstadiet. Erfarenhet både från lärarna och elever. Elever hade absolut inge empati mot mig och efter som de ansåg mig vara en idiot, vilket jag inte var eller är.

Men de såg mig så, och hade ingen kontakt med mig. I och med att jag var värdelös.

Jag berättade för lärarna om mitt mående. Ingen vägvisning för en fjorton åring till kuratorn eller liknade, förmodligen var jag omtyckt av lärarna men samtidigt inte.

Gymnasiet. Jag var endast någon form av djur och när jag skulle gå klart, så skulle knappast lärarna undra vart jag är, hur jag mår eller liknade. Trots min öppenhet om mitt nående och väggen till kuratorn. Ingen stöd eller liknade.

Jag slutade dessutom gå till skolkuratorn då jag såg henne som en bokstavligt talat en IDIOT!

Jag såg de flesta människorna som idioter. Och jag förblev ensam rent frivilligt.

Min erfarenhet var att endast de som jobbade på vården hade "sympati" och "empati". Men jag såg det som att det bara var deras jobb. Och jag mådde dåligt av det. Ingen som brydde sig om mig och jag gick runt med hat mot andra och orättvisa och sorg mot mig själv.

Jag började på en aktivitet. Där jag bemötte en person som jag faktiskt misstänkte starkt att hon skulle vara en antisocial personlighetsstörd människa. Och jag mådde illa av det.

Bara hela tide låtsades vara snäll. Och oftast vad det framför hennes vänner eller andra människor som var runt omkring.

Frustration växte inom mig på henne.

Hon säger att hon och andra bryr sig, men jag tar det som ett skitsnack helt enkelt.njag gjorde till och med ett brott. Och hon ville ha kränkningsersättning för fem tusen kronor. Dessutom överdrev det jag hade gjort.

Om hon brydde sig, så kanske hon borde ha sagt att jag borde gå hjälp, snarare än att begära en ersättning som hon då kände sig "kränkt".

Inte ens ett förlåt till mig kunde hon sagt, då det var hennes fel jag kände en stor skam!!!

Vem bryr sig om mig? Vem vill förstå mig? Vem förstår mig? När skall jag må bra?

Hur kommer det sig att människor på internet låter så empatiska med deras texter. Men i verkligheten har jag aldrig upplevt något sådant.

Människan är empatilös. Allt är bara fejk. Självisk och ingen empati.

Vad är eran erfarenhet?

Har jag bara haft otur, eller ser jag sanningen på mänskligheten?