Vuxna barn till alkoholister

Ja, fulla människor är pinsamma. Dessutom får jag alltid en klump i magen av att umgås med berusade personer (som vid vissa släktträffar), jag drabbas också av ett svagt illamående och flyktbeteendet sätter i gång.

Detta är oerhört jobbigt och har lett till att jag gör vad jag kan för att inte hamna i en sådan situation.

Jag är uppvuxen med alkoholiserade föräldrar. De skötte det FÖR snyggt iom pengar och att ha döttrar som räddade situationen. För snyggt innebar att ingen sa något, utåt såg ju allt bra ut. Vilda fester, inga regler, inga måsten, allt som gick knas gick att köpa nytt.

Idag har de inga vänner kvar, företaget är nästan nedlagt, deras döttrar har egna barn och valde efter några vilda sena tonår att endast dricka sig salongsberusade hädanefter. Jag hatar dem. Jag hatar att jag bara har dem som föräldrar. Att jag aldrig kommer få mormor och morfar till mina barn som jag tycker att det borde vara. KAN NI INTE FÖR EN ENDA JÄVLA KVÄLL BARA STRUNTA I GROGGEN OCH LÅTA ERA BARNBARN SOVA ÖVER???

Jag avundas alla som haft hälsosamma, stöttande, normala och kärleksfulla uppväxter.

Min självkänsla är på den djupaste botten, men mitt självförtroende är till max, antagligen för att få en balans i tillvaron. Jag klarar inte av konflikter. Kan inte bråka på ett normalt sätt. Snurrar lätt in mig i lögner för att göra människor till lags trots att jag borde stå på mig.

Egentligen borde jag gå och prata med någon men det känns också underligt. Hej jag är över trettio, jo jag har jobb och hus och barn och djur, nej jag dricker inte, jag lever hälsosamt, jo jag sover okej,  nej jag har inget självskadebeteende, men....ja men vadå? Men jag sätter alltid mig själv i andra rummet. Jag är perfektionist. Klarar inte av när folk är arga på mig. Viker mig hellre än gör det som jag skulle må bra av. Jag flyr hellre än riskerar att förlora. Jag klarar inte av att i ord yttra känslor, det känns som om jag vänder ut och in på mig själv för att ens kunna säga att jag tycker om någon. Jag vill, men det tar emot så hårt att jag reagerar fysiskt. 

Jag har alltid skämts över hur jag haft det. Gör det än idag fastän det inte är mitt fel. Min sambo vet nästan allt, han är faktiskt den enda. Inte ens min bästis sen 30 år tillbaka vet egentligen hur illa det varit. När åren gick blev det bara svårare och svårare att släppa fasaden och nu känns det löjligt att Btw du vet att mina föräldrar är alkoholister va?

Mina föräldrar skildes när jag vart ett år, men jag tillbringade varannan helg hos mig alkoholiserade pappa tills jag vart 5, jag utsattes för sexuella övergrepp av honom och när han dog, kände jag inget annat än hat.. hemma hos mamma var det inte bättre då ett syskon började missbruka droger, efter några år började ett annat syskon, så jag är uppvuxen kring alkoholister och heroinister.. tog mitt pick och pack när jag fyllde 19år och flyttade utomlands.
När jag kom hem, drog alla i mig och har spelat på mitt dåliga samvete i snart 12 år..Jag har alltid kämpat för MITT liv, MIN FRAMTID..jag utbildar mig nu på universitet och har en underbar sambo- jag fick aldrig vara ett barn, jag fick alltid se till att mamma höll sig ovan jord,. jag fick ringa polisen när mina syskon var aggressiva, fick mina smycken stulna för droger.. m.m. Ändå har de mage att komma och fråga om pengar eller bara om så uppmärksamhet "det är så synd om oss, ingen bryr sig om mig" MEN JAG DÅ??.. vill inte ha skiten i mitt liv längre,.. på toppen av isberget har jag förstått att min mamma lider av borderline och narcissistiska drag, som hon behnadlat mig som skit, och inte tagit mig på allvar i fråga om sexuellt utnyttjande både från min far och min dagbarnsmammas man!! I flera år! :( Hon har ingen empatisk förmåga överhuvudtaget, den enda det var synd om är henne!.. 

Är nyopererad och det enda jag önskar mig är en mamma, ett syskon, eller en far som åtminstone kunde skicka ett sms och fråga hur jag mår. har genomgått två års kris tack vare en skada, under denna tiden har hela min barndom sköljts över mig och jag var nere i en mörk period då jag ville dö.. men jag reste mig, igen.. och nu bearbetar jag min barndom och har insett att jag lever mitt liv med min sambo, och har kapat kontakten med min sjukt dysfunktionella "familj".. DET ÄR MITT LIV NU. 

Man står sig själv närmast, jag inser det nu. 

Hur mår du?

Låt dina bästa vänner bli din nya familj. De som finns där för dig och visar att vatten är bra mycket bättre än blodsband egentligen, för de är där av egen fri vilja.

Tack, jag mår bättre fysiskt än på länge, psykiskt är det faktiskt helt okej. Jag är mestadels ledsen sedan jag förstod att min mamma lider av personlighetsstörningar, jag orkar nämligen inte hantera och ha det i mitt liv vilket samtidigt ger mig dåligt samvete för jag är det enda barnet som det går bra för.. ändock tar hon mina syskons parti- "för du har inget att må dåligt över och behöver således ingen uppmärksamhet"

Tyvärr har jag inga nära vänner, jag har haft låg energi med allt runtomkring så när jag fått chansen till en lugn period har jag legat däckad. Mina "vänner" har inte riktigt förstått hur illa min skada var, jag kunde inte gå..inte sitta på 2 år.. jag skulle "rycka upp mig".. jag saknar någon som har empati och kan förstå det en säger, de vänner jag haft är uppväxta i "idyllfamiljen" och aldrig själv råkat ut för något.. jag lägger mig inte i första taget men när kroppen inte ens bär en så spelar det ingen roll hur mycket än vill umgås. De har tröttnat helt enkelt på att "alltid" komma till mig.. Delvis känns det som om jag stött bort dem, men jag har försökt komma på lösningar som fungerar i mit situation för att kunna umgås men det har inte varit bra, en har varit "tråkig".. mitt självförtroende har fått sig en rejäl törn och jag rannsakar mig själv hela tiden och försöker se om det är något jag failat på i bemötandet, men jag ser inget förutom att jag lidit av outhärdlig smärta och trötthet.. 

Nu är jag ju dock på bättringsväg och går mot en ny termin i skolan, jag hoppas att det ska leda till nya bekantskaper och förhoppningsvis till någon riktigt bra vän, jag vill ha roligt nu! Njuta av livet. 

Känner så mycket igen mig i vad ni andra här i tråden skriver! Även om det är hemskt att vi alla delar jobbiga erfarenheter är det skönt att känna att man inte är ensam om att brottas med de problem som blir följden av ens uppväxt.

Min mamma dricker fortfarande i perioder och det blir mer och mer destruktivt. Har ändå valt att ha kontakt med henne i de bra perioderna eftersom jag inte är beredd att bryta helt med henne. Jag vet att hon försöker, men hon är så långt ner i skiten, liten och full av oförmåga att ta sig vidare. Nu är hon i en aktiv period igen och har lyckats dricka i flera dagar trots att hon har LVM (på hemmaplan sista tiden) och genast kommer ångesten tillbaka i full kraft. Det känns som man blir uppäten inifrån av alla tankar och känslor, typ i stil med om hon kommer överleva denna gång, eller ens denna natt. Känn ibland som man bara väntar på det där telefonsamtalet som ger besked om att det är slut. Någon mer som har liknande erfarenheter? Hur har ni hanterat det?

Jag ville bara kika in och säga hej. Jag har följt tråden från start och läst det ni skrivit. Är tacksam för att så många delar med sig så att man slipper känna sig helt ensam. Att det finns någon mer som sörjer sina föräldrar även fast de kan stå näst intill.

Det är så svårt att prata om det med vänner, för när är det egentligen ett bra tillfällen att säga "min förälder är en missbrukare" - och allt vad det innebär? 

Kommer vännerna att se på en annorlunda? 

Och hur fan ska man kunna berätta när samvetet äter upp en inifrån, det känns som att smutskasta sin förälder, som fortfarande är vid liv. Jag kan inte, även fast jag innerst inne skriker efter att få komma ut. 

Jag orkar inte skriva min historia här ännu, jag har precis brutit mig loss från föräldrarna och kämpar med att skapa ett eget liv. Ville som sagt bara flika in och tacka och säga hej. 

Läst trådstarten och skummat igenom många inlägg. Är lite för trött för att kunna läsa allt nu, får göra det imorgon.

Ville bara säga att jag har också växt upp med en alkholist och jag känner igen mig i mycket av vad vissa har skrivit.

Ni som idag har en utbildning, jobb, familj...etc. Hur länge tog det innan ni fick det? Behövde ni bearbeta saker och ting först?

Jag började söka mig till killar när jag närmade mig 17. När jag var 19 förlovade jag mig en en fullgaddad kille från en annan stad. Han var 26, mina föräldrar blev galna och kastade ut mig. Vi festade och hade skitkul ett tag. Älskade och hatade. Han tatuerade in mitt namn. Efter nåt år var vi välkomna igen. Förhållandet slutade efter 4 år, i rättegång, misshandel, ja han slog mig, delvis bådas fel, jag var inte hel nog för att klara av en relation.

När jag var 25 hittade jag en kille jag hängde med i ett halvår. Jag flirtade och låtsades vara någon jag inte var. Han föll som en fura. Efter ett halvår gjorde han slut med mig för att inte ta livet av sig, så svår var jag när det kom till känslobiten.

När jag var 26 hittade jag en kille som var genomsnäll, han drack inte alls. Jag var inte hel än och trampade på honom i två år innan han höll på att gå under. Vi var inte välkomna till mina föräldrar, de kan inte umgås med folk som inte festar.

När jag var 29 hittade jag ytterligare en kille som inte drack, då festade jag själv ganska hårt än. Han började relationen med att förbjuda mig att festa. Jag blev rabiat - var så kär och så in i helvete arg. Fan idiot komma hit och bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Efter mååååånga månader kom det fram att hans föräldrar var alkoholister. Han ville inte ha sånt i sitt liv.

Den killen (ovan) träffade jag 2008, vi har hus, djur och barn nu. Vi är två trasiga själar som på något sätt fann tryggheten i varandra. Vi avskyr allt som har med alkoholism att göra. Hans mamma dog av det, han har brutit med resten av familjen. Jag har inte brutit med min fast jag borde. 

På grund av otryggheten kom jag mig aldrig för att studera efter gymnasiet. Jag har dock alltid jobbat. Har ett okej jobb idag. Fröken duktig har alltid hängt med. Visa en bra sida utåt, kämpa i motvind, prestera bra för att få uppmärksamhet.

Det är först nu när jag har en egen familj som jag börjat fundera på hur illa det egentligen var under min uppväxt. Jag hade kunnat ligga våldtagen och mördad vilken helg som helst och mina föräldrar hade inte saknat mig. Jag hade kunnat ringa dem mitt i natten utan att de nånsin svarade, de var ju däckade. Skrämmande.

Idag är jag mest arg på mina föräldrar. Jag har bara ett liv och de har fuckat hela min uppväxt och grundtrygghet. Dock är de så inne i sitt att de få gånger jag sagt till så har de vänt mig ryggen. Jag är inte stark nog att vara utan dem. Illa.

Är det någon som varit på de där mötena för barn till alkoholister, eller medberoende? Någon som kan berätta något, var det bra?

Jag började redan i tonåren sträva efter ett "rikt liv" i den meningen att vara rik på kärlek och gå till ett jobb som jag trivs på, hade drömmar om att bli polis- tvärtemot syskon och föräldrar som i stort var både missbrukare och kriminella.
Drömmen krasades sönder pga skada, jag utbildade mig inom tre yrken på fem år! Men jag fann aldrig "det". Nu går jag på högskola och läser till lärare och trivs som aldrig förr och först nu börjar jag bearbeta och förstå min barndom bättre. Det hänger nog ihop med all psykologi och pedagogik som öppnat upp mig mer. 

Min sambo mötte jag när jag var 22 (idag 28), han har stöttat mig i mina uppochnerd gångar i både privatlivet och i arbetslivet samt med alla mina utsvävningar i olika yrken.
Jag må ha velat fram och tillbaka men jag har sett till att ta mig framåt, att aldrig falla in i min familjs destruktiva mönster. varför vänta, eller känna sig mindre värd? Snacket om "jag har inte haft rätta förutsättningar pga min familj" blir jag trött på, man lever sitt eget liv, vill man så kan man, ingen annan gör det åt en. Det handlar om ens personlighet och inre styrka samt tron på sig själv. Om personer med svår barndom är dömda att misslyckas så undrar jag varför jag inte är det.. alkoholiserad förälder, borderline förälder, två heroinister till syskon, sexuella övergrepp av far och dagmammans man.. 

Vänta inte med att söka utbildning, våga söka drömjobbet- det kan vara vägen till bearbetning det med, sitt inte hemma och vänta på bearbetning- man tenderar att fastna i ett ekorrhjul då.. Mina studier får mig att växa varje dag och med det blir barndommen lättare att hantera men det kommer alltid finnas där i bakgrunden och framförallt en sorg av att ha förlorat så mycket av sin barndom samt saknaden av älskade föräldrar. Jag känner att jag har mycket att ge till elever, speciellt de som har det svårt, jag ser dem! Och kanske kan jag på något sätt få dem att våga gå sin väg, oavsett bakgrund. 

Hur gammal är du?
I tonåren var jag öppen med min familjesituation och föreläste tillochmed en hel del på skolor. Mina vänner visste allt utom de sexuella övergreppen. Det var ett måste eftersom jag ofta hade besök av vänner- och mina syskon kunde komma hem på besök påtända och kunde inte alltid beté sig artigt... Innan tonåren vart jag mobbad, ensam pga ryktena på orten.. men sedan jag gick ut med det och föreläste så slutade mobbingen och jag hade en hel del kompisar, de fann att jag var en enorm stöttepelare och trygg- de öppnade sig om allt och jag insåg plötsligt att jag inte vart helt ensam om oroliga familjer.. kompisarna försvann med tiden och en fann nya på gymnasiet och så de andra utbildningarna.

Som vuxen tycker jag inte att man behöver berätta för allt och alla, eller varje ny vän man får. Som vuxen lever man ju sitt eget liv, och behöver inte blanda in släkten i samtal.
Vad har du för behov att berätta för vänner? Behöver du stöd? Vuxna, är inne i sin trygga bubbla och förstår inte att det finns människor med verkliga problem många gånger. Har du en bästa vän som du känner att du behöver stöd ifrån, boka in en "dejt" och berätta,.. det finns nog aldrig rätt tillfälle..men var beredd på att denne kanske inte kan ta emot informationen riktigt eller vet hur hon/han kan hjälpa dig, tala då om vad du behöver.

Samvetet ska du försöka bearbeta, det är inte på dig det ska ligga, det är dina föräldrar som ska ha dåligt samvete men oftast saknar missbrukare sådant..
Att tala sanning är inte att smutskasta.. det är fakta och det är inte ditt fel.  

Hej.
Vad bra att du pratar om dina känslor med den du lever med.
Jag tror det är jätteviktigt att bearbeta det man varit med om. Det är lätt att vi lägger allt i en hög som tillslut gör att allt brister.
Har du gått till någon annan och pratat?
Du får gärna vända dig till mig.
Jag håller till i Uppsala och jobbar just med detta som du beskriver i ditt brev.
Titta gärna in på min hemsida.
www.lindamicoach.com

Alla här inne borde kika på Djävulsdansen på SVT Play.

Hej. Hittade den här tråden och det känns skönt på sätt och vis att läsa om era upplevelser då jag känner igen mig i mycket och alltid har känt mig väldigt ensam. Jag har växt upp med en alkoholiserad pappa, i början var han väl vad man kallar en periodare. Han skötte jobbet men på lediga veckor och helger drack han, ofta i smyg då min mamma och han alltid blev osams om detta. Vi såg alltid på honom direkt att han hade druckit, och han förnekade det alltid in i det sista. Han blev arbetslös för några år sedan pga nedläggning av företaget han arbetade åt och dessutom har han råkat ut för en olycka som han har en skada efter. Det har nu blivit en nedåtgående spiral och han dricker mer och mer, blir personlighetsförändrad och aggressiv när han dricker. Det har spårat ur helt och jag, min mamma (som fortfarande bor med honom) och min bror har gjort otaliga försök att prata med honom och hjälpa honom. Han kan lova ena dagen att det är slut på drickandet och samma kväll går han och smygdricker. Jag börjar känna att jag inte vill ha något med honom att göra längre samtidigt som jag tycker synd om honom. Han verkar inte vara intresserad av att söka hjälp för detta och verkar tycka att han mår så dåligt så han måste få dricka för att må bra.

Hej!

Jag misstänker att mina föräldrar har haft och har alkoholproblem. Har aldrig tänkt på att det var konstigt eller så, jag har vuxit upp med det.

Mamma slutade dricka helt efter att ha åkt in akut för typ drygt 11år sedan. Pappa dricker fortfarande dock.

De har ändå klarat av "vardagslivet" hyfsat även om vi kanske inte är den mest funktionella familjen, så att säga.

Vi pratar inte direkt om sånt och det är nog delvis därför det tog flera år innan jag började förstå att de hade problem.

Än idag har jag lite svårt att helt tro på det trots att det finns rätt tydliga tecken.

Men det är som sagt något jag har vuxit upp med och för mig har det varit "normalt".