"Fast asså...jag ÄR ju inte din unge..."
Här kommer min story om livet som bonusmorsa till min bonusdotter. Begreppet bonus provocerar många, så tycker du det låter bättre med styvmamma/extravuxen/låtsasmamma/kalla mig vad du vill, så ger jag dig härmed friheten att själv bestämma hur du vill läsa min story när jag använder begreppet bonus. Valet är ditt men jag försvarar inte mitt.
I många långa år har jag haft äran att vara bonusmamma åt min bonusdotter, med allt vad det innebär. Jag träffade hennes pappa när hon var väldigt liten och vi föll pladask. När jag gick in i relationen med vetskapen om att han hade en liten dotter redan, så kan jag med handen på hjärtat säga att jag visste inte vad som väntade mig. Det fick jag successivt erfara.
Mannens krav på min relation till bonus har aldrig någonsin känts krystat. Det enda han har varit tydlig med är att hon är hans dotter och att hennes behov kommer först, men att vi vuxna är lika viktiga för att allt ska fungera. En sak som varit helt naturlig och klar att acceptera. Hon är och var bara ett barn och jag är av åsikten att ett barn tar man hand om oavsett vems det är. Barn är kloka och ska respekteras, uppfostras och vara med.
Det kom att falla sig naturligt och problemfritt att hämta och lämna på förskolan och senare skolan för mig. Det kom att falla sig naturligt att natta henne, borsta hennes tänder och låta henne kolla på bompa. Det kom att falla sig naturligt att ge henne varma ärliga kramar och att spendera tid med henne bara vi två. Kanske för att både hon och jag vill det och kanske för att det inte var något som förväntades. Mannen har alltid haft möjlighet att vara flexibel på jobbet och anpassa sig till barnet, men jag har inte sett något problem i att ta de bitar han haft fördel att avstå för att underlätta för honom. Det har varit roligt att få ta hand om bonus.
Så kom då den dag då vi valde att bli gravida med vårat första gemensamma barn. För några år sedan kom våran viljestarka lilla underbara dotter till oss, bonusens första syskon. En syskonkärlek normal i alla former kom att växa fram emellan dem. Jag fortsatte behandla och bemöta bonus som vanligt förutom att jag nu också tyckte väldigt mycket om hennes nya sida som storasyster till min dotter. De hade glädje av varandra och det var underbart att se.
Men några år in i det här naturliga föräldraskapet för min biologiska lilla avkomma förstod jag ju att det existerar skillnader mellan biologiska och bonusbarn. Till exempel detta med närheten man vill känna till det man själv skapat, och närheten man byggt upp med en icke biologisk fantastiskt tjej man inte har naturliga känslor för från början. Mitt eget barn förstod jag är villkorslös kärlek, medan mannens barn är inte villkorslöst. Hela tiden har jag tyckt om henne för den hon är, och inte för att jag som mamma måste och har dessa känslor naturligt.
Det blev dock aldrig något problem, jag har aldrig särbehandlat barnen eller ens nämnt att det finns skillnader mellan känslorna. Men jag har heller aldrig påtvingat något. När jag gosat loss med min dotter så har jag aldrig kompenserat genom att gosat loss med bonus också och det är inte att särbehandla, för vi har aldrig tidigare heller haft en fysisk relation till varandra. Vi kommer överens, respekterar varandra och gillar helt klart varandras sällskap.
Så kom en dag för några år sedan, det var sommar och jag och bonus skulle ha lite egentid medan pappa och dottern var på sitt. Jag och bonus pratar om ditten och datten medan vi spatserar gatan fram. Hennes ivriga små snabba steg, alla miljoner saker hon alltid har att säga, fan jag är så lycklig att ha denna fantastiska människa i mitt liv! Vi kom in på ämnet syskon och hon ville veta om hon kunde förvänta sig fler. Eftersom jag vid den tiden verkligen inte trodde jag ville ha fler egna så svarar jag "Nä, nu är det din mammas tur att kirra syskon till dig, jag har ju liksom redan två ungar de veckor du är här och det räcker för mig" För det var så jag kände. Hon var även min unge de veckor vi hade henne. Då stannar hon plötsligt, drar mig i armen för att stanna mig, tittar mig i ögonen och medan hon allvarligt höjer på ögonbrynen säger hon så tydligt hon kan "Fast asså *namn* JAG är ju inte DIN unge" med stark betoning på vissa klargörande ord.
Där och då lärde hon mig en jävligt viktig sak. Ungar är smarta och jag hade definitivt lurat mig själv till att tro att hon måste känna sig som min unge för att trivas. Uppenbarligen gjorde hon inte det och ville inte heller göra det. Det skulle jag ha jävligt klart för mig tydligen. Hon lärde mig att det är helt ok att se familjekonstellationen för vad den är, att jag kan sluta låtsas (vilket jag inte trodde jag gjorde heller) och att hon redan har sina biologiska föräldrar. Vidare berättade hon gör mig att hon ville ha en lillebror också och se på fan, i skrivande stund sitter jag med en snart färdigbakad lillebrorsa i kaggen och väntar på morgonkaffet.
Kontentan av detta är att ungar är smarta och lider inte av att se verkligheten för vad den är, så länge man behandlar alla barn med respekt och inte låtsas. För fan, charader om nåt får ett barn att må dåligt. Jag vill dock starkt understryka att inget barn mår bra att få skillnader uppkastade i fejjan, man måste hitta en bra balans. Här har det visserligen inte förekommit några charader, men det har definitivt funnits stunder då jag oroat mig över hur bonus känner sig i förhållande till de skillnader som finns mellan henne och mina biologiska. Och hon bryr sig inte ett skit, för som sagt, hon och jag hade en klar relation redan innan biobarnen kom till. Vi är trygga med varandra och har det vi har.
Det var allt från mig! Ha en fin dag.
