• Anonym (Ledsen mamma)

    Får inte ringa mina barn

    Hur gör ni andra separerade med kontakten med barnen när de är på semester med den andra föräldern. Om ni är ifrån barnen 1-2 veckor hörs ni då? Eller har ni ingen kontakt alls? Mina barn är bara 4 och 6 år och är ifrån mig nu i 11 dagar, men mitt ex tillåter inte mig att kontakta barnen överhuvudtaget under den tiden. Han påstår att det kan förstöra deras semester och att alla "experter" är överens om att det bästa är att inte höras alls. Jag förstår inte hur det kan vara för barnens bästa. Jag håller på att gå sönder av saknad och skulle bara vilja prata kort med dem 1 eller 2 gånger under denna tid. Vad ska jag göra?

  • Svar på tråden Får inte ringa mina barn
  • Anonym (Ledsen mamma)
    Helle 85 skrev 2014-07-08 21:23:52 följande:

    Grundfrågan är väl om det är för din egen saknad eller barnens potentiella saknad. Litar du på att pappan låter sina barn ringa ifall de önskar så är det bra annars får du ta upp det med honom.

    Brukar ni ringa pappan under den tid som barnen är hos dig? För då kan man ju kanske göra det som en stående grej från bådas håll.

    Till slut, jag har sett barn som haft det jobbigare när den andra föräldern hör av sig. De känner skuld, en saknad och oro. Därav min första fråga. Vill du prata med dem för din egen skull eller för barnens?


    Jag förstår hur du menar. Kanske ska förtydliga att jag inte pratar om att höra av sig under de vanliga bytena, utan under längre semesteruppehåll (uppåt två veckor). Ja, jag brukar uppmuntra pappan att höra av sig när de är en längre tid med mig. Mitt största motiv är att jag vill att de ska förstå att jag finns kvar. De är ju så små.
  • Pussakaninen

    4 & 6 år är dessvärre inte så små, jag tror dem förstår att du finns kvar, det gör min 2 åring iallafall.

    Hoppas det löser sig. Men jag tycker inte du ska ringa men ringer barnen så ska du självklart prata med dem.

  • Helle 85

    Jag förstår att du ser dina barn som små, de är ju dina bebisar men vid 4 och 6 så har de koll. De vet att du finns. Hade jag varit du så hade jag sagt inför barn och pappa innan det blir en längre period att barnen gärna får ring om det e något. Iaf en sexåring glömmer inte det. Är det sen så att barnen ber pappa å han säger nej kommer du förhoppningsvis få höra det. Annars får du försöka leva med att dina barn har det bra. Å tro mig barn saknar sina föräldrar men om du inte gör en stor sak om det så kommer barnen ta det bra. Försök tänka på allt roligt och mysigt ni kan göra när de kommer till dig. Hur många dagar e det kvar? Kram

  • WiJu

    Jag har två bonusbarn, som iofs var äldre än dina barn då deras mamma ringee mycket. Både vh och på semestrar. Ofta hade vi så klart jättekul precis när hon ringde och varje gång gick de tillfällena sönder. Det roliga försvann och de blev lite ledsna. Påminda om mammans saknad. För den visade hon völdigt mycket.

    Även om det inte var hennes mening så förstörde dessa samtal många av våra fina stunder. Om barnrn ringer tycker jag är en helt annan sak. Kan du be pappan att han ger dom möjligheten att ringa dig ett par ggr dessa veckor? Var ärlig med att du känner det behovet och att det skulle betyda mycket för dig. Vill barnen inte så ska det vara okej.

    Säg att du gör det samma för honom.

  • Anonym (Hhh)

    Jag åker ofta iväg med mina barn utan pappan (vi är inte separerade) och äldsta som är 5 frågar aldrig efter att ringa pappa och när jag frågat om hon vill göra det så har hon alltid sagt nej. Men nu igår (vi är borta just nu) så sa hon helt plötsligt inte bara nej utan förklarade också att det var så att om hon pratade med pappa så började hon sakna honom mycket mer och så hade hon inte lika roligt sedan för då måste hon först vara ledsen för att han inte är där innan hon kan ha kul igen. Så jag tror faktiskt att det kan vara bra för dina barn att inte prata med dig.

  • Brumma
    Anonym (Hhh) skrev 2014-07-09 21:47:51 följande:

    Jag åker ofta iväg med mina barn utan pappan (vi är inte separerade) och äldsta som är 5 frågar aldrig efter att ringa pappa och när jag frågat om hon vill göra det så har hon alltid sagt nej. Men nu igår (vi är borta just nu) så sa hon helt plötsligt inte bara nej utan förklarade också att det var så att om hon pratade med pappa så började hon sakna honom mycket mer och så hade hon inte lika roligt sedan för då måste hon först vara ledsen för att han inte är där innan hon kan ha kul igen. Så jag tror faktiskt att det kan vara bra för dina barn att inte prata med dig.


    Precis så var det för min bonus. Hon blev ledsen av att prata med mamman under en period. Hon saknade henne, hade dåligt samvete för att hon inte var hos henne osv. Så vi var tvungna att sätta "telefonförbud" en period.

    TS - vad jag förstår så är du egentligen inte orolig för att barnen skall sakna dig, utan det är du som saknar dem. Du måste skilja på dina och barnens känslor - även om det är svårt..
  • Anonym (Lägerledare)

    Jag jobbade på ett läger där mobiler var förbjudna och barnen (från 10 år) inte fick prata med föräldrarna. Om en förälder var orolig kunde de ringa, så ringde en av de svenska ledarna upp och berättade hur allt var för att lugna nerver osv. Vid vissa undantagsfall kunde någon få ringa hem, under mina fem år hände det endast en gång. Det var ett barn som stod sin mamma extremt nära som hade sjuklig hemlängtan, efter ett samtal hem gick det över. Annars, ingen kontakt mellan barnen och föräldrarna, just för att det ofta spär på hemlängtan.
    Nu handlar det här inte om delade familjer, utan just en lägersituation. Visst kan det vara annorlunda, men jag tror faktiskt att de hade ganska bra forskningsbelägg för detta och det fungerade väldigt bra, måste jag säga.
    Hade det handlat om mina barn i din situation hade jag velat ha möjligheten, men frågan är vad som är bäst för barnen.

  • Ess

    Gäller det en kortare period som under semestern så kan du låta det va.

    Men om det var som för min man som hade barnen vh, och deras mamma ville förhindra all kontakt däremellan. Han fick igenom och inskrivet i umgängesavtalet att han hade rätt att ringa en namngiven dag vid en angiven tidpunkt i veckan till sina barn.
    Men nu var ju detta åt det mer extrema hållet, hoppas det inte är så illa mellan er.

  • Anonym (Ledsen mamma)
    Ess skrev 2014-07-11 14:01:48 följande:

    Gäller det en kortare period som under semestern så kan du låta det va.

    Men om det var som för min man som hade barnen vh, och deras mamma ville förhindra all kontakt däremellan. Han fick igenom och inskrivet i umgängesavtalet att han hade rätt att ringa en namngiven dag vid en angiven tidpunkt i veckan till sina barn.
    Men nu var ju detta åt det mer extrema hållet, hoppas det inte är så illa mellan er.


    Oj, det låter ju fruktansvärt. Om han bara träffade dem varannan helg så var det självklart att kontakten behövde upprätthållas. Vi har gemensam vårdnad och inga såna problem.
  • Anonym (B)

    Jag tycker det låter fruktansvärt att förbjuda en förälder att ringa sina barn. Okej, att ringa till exempel fem ggr per dag är lite väl, men att ringa en gång på kvällen bara för att prata om hur dagen har varit är ju hur trevligt som helst.

    Barnen är ju fortfarande små. Stå på dig.

  • Anonym (beror på)

    Det viktiga är att man utgår ifrån barnets behov och inte sina egna.

    Nu är inte jag i samma sits som ni. Mitt barn 2-åring har ingen pappa. Men däremot har hen en väldigt nära relation till sin mormor (hon har i princip bott hos oss längre perioder och hen är med sin mormor flera gånger i veckan). Nu när det varit semestertider har vi varit bortresta rätt mycket. Och hen har saknat sin mormor och tydligt visat det. Brukar fråga hen ibland om hen vill ringa mormor och om hen vill så gör vi det. Igår kväll var det exempelvis uppenbart att hen saknade och behövde prata med mormor. Vi ringde upp mormor och hen skulle berätta om allt viktigt som hänt. Och ville få telefonpussar och sånt. De pratade länge och efter det var det som en ny 2-åring. Lugn, harmonisk och lycklig igen.

    Vet inte om alla barn är så men mitt barn verkar i alla fall ha ett behov av att få prata i telefon med mormor ibland. Varför skulle det då inte finnas barn som har ett behov av att prata med en frånvarande förälder?

  • Anonym (K)
    Anonym (B) skrev 2014-07-11 20:59:08 följande:

    Jag tycker det låter fruktansvärt att förbjuda en förälder att ringa sina barn. Okej, att ringa till exempel fem ggr per dag är lite väl, men att ringa en gång på kvällen bara för att prata om hur dagen har varit är ju hur trevligt som helst.

    Barnen är ju fortfarande små. Stå på dig.


    Jag tycker att det är fruktansvärt att förbjuda ett BARN att ringa sin förälder. Däremot tycker jag inte att det är ett dugg hemskt att förbjuda en vuxen människa att ringa till barnet.

    TS berättar i sina inlägg att det är hon som längtar efter barnen. Synd för henne men hon är vuxen och får lov att stå ut med det. Om barnen saknar henne kan pappan antingen hjälpa dem att ringa mamman eller också trösta barnen.
  • Anonym (Ledsen mamma)
    Anonym (K) skrev 2014-07-14 14:44:07 följande:
    Jag tycker att det är fruktansvärt att förbjuda ett BARN att ringa sin förälder. Däremot tycker jag inte att det är ett dugg hemskt att förbjuda en vuxen människa att ringa till barnet.

    TS berättar i sina inlägg att det är hon som längtar efter barnen. Synd för henne men hon är vuxen och får lov att stå ut med det. Om barnen saknar henne kan pappan antingen hjälpa dem att ringa mamman eller också trösta barnen.

    Nja, jag saknar barnen, men det var i första hand för deras skull jag ville ringa, så att de förstår att jag finns kvar. De har aldrig varit så länge ifrån mig tidigare. Men du har en poäng i att det är bättre att barnen ringer istället för tvärtom. Tyvärr tror jag inte mina barn har riktigt fattat att de kan göra det. Det låter ju konstigt, men de har aldrig uttryckt någon sådan önskan åt något håll. Men när den andra vuxna ringt så har de blivit överlyckliga. Kan ju vara så att de tror att den ena föräldern inte vill att de ringer. Jag vet inte, men nyckeln framöver ligger i att få dem att förstå att de kan ringa om de vill och att de måste våga säga till. Vi får öva på det. Nu gick det bra i alla fall och jag träffar mina barn igen imorgon. Tack för stöd.
  • Dixie
    Anonym (Ledsen mamma) skrev 2014-07-09 09:31:15 följande:
    Mitt största motiv är att jag vill att de ska förstå att jag finns kvar. De är ju så små.
    6 och 4 åringar inser ju att deras mamma finns kvar - även om ni inte hörs på 11 dagar! 
  • Brumma
    Anonym (Ledsen mamma) skrev 2014-07-14 14:58:50 följande:

    Nja, jag saknar barnen, men det var i första hand för deras skull jag ville ringa, så att de förstår att jag finns kvar. De har aldrig varit så länge ifrån mig tidigare. Men du har en poäng i att det är bättre att barnen ringer istället för tvärtom. Tyvärr tror jag inte mina barn har riktigt fattat att de kan göra det. Det låter ju konstigt, men de har aldrig uttryckt någon sådan önskan åt något håll. Men när den andra vuxna ringt så har de blivit överlyckliga. Kan ju vara så att de tror att den ena föräldern inte vill att de ringer. Jag vet inte, men nyckeln framöver ligger i att få dem att förstå att de kan ringa om de vill och att de måste våga säga till. Vi får öva på det. Nu gick det bra i alla fall och jag träffar mina barn igen imorgon. Tack för stöd.
    Eller så har de helt enkelt inte behovet. Så stora barn VET att du inte försvinner. Och är de hos sin andra närvarande förälder är det faktiskt mkt möjligt att de lever i nuet.

    Min son är fyra. Han tillbringar mkt tid hos sina far- o morföräldrar. Han åker på semester med dem för att få en riktigt härlig sommar full av aktiviteter han älskar tillsammans med personer han älskar. Han VILL inte prata i telefon. Jag pratar ju med mina föräldrar när de har honom och han har alltid fått frågan om han vill prata. Det vill han inte och han har faktiskt känt sig pressad över att vi frågar. Så numera ringer jag inte alls utan han vet att han får ringa om han vill prata. Det vill han aldrig :D

    Jag tycker dina barn skall få ringa om de vill (så länge de inte blir ledsnare av det) men det finns en risk med att "tjata" om det oxå. Att barnen känner sig pressade att ringa. Pressade att visa att de visst saknar sin andra förälder. Vilket de säkerligen gör, men inte så att de mår dåligt av det eller att det tar över vardagen för dem. Man kan sakna men ändå vara lycklig i nuet..
  • vampyria2

    Jag fattar inte varför det skulle vara ett problem, håller man på med något kul så kan väl den andre föräldern bara svara och säga att de är upptagna just nu men barnet ringer upp när vi är klara?
    Jag har min barn vv och pratar med dem varje dag, ibland flera gånger om dagen om det är nått speciellt man vill säga.
    Deras pappor ringer även de varje dag och pratar lite med dem, det tycker jag bara är kanon, de visar då att barnen alltid finns i deras tankar och det är tusan viktig speciellt när barnen är små.

    TS vad har du för kontakt med pappan? Du kan inte ringa upp honom och säga att du mår inte bra av det här och fråga om ni inte kan komma fram till nått som gör det hela lite lättare för dig...hur det än är så visst är barnen viktigast men du är deras mamma och dina känslor är viktiga de också, nu tror jag i och för sig att barnen mår bra av att få höra din röst också.

  • Anonym (Låt dem ha sitt liv.)

    Låt barnen få ha roligt med sin pappa när de är där och låt pappan få ha roligt med dem utan din inblandning!
    Klart att det är jobbigt för dig att vara ifrån dem, men det är ju just DITT problem. Det handlar ju faktiskt bara om ett par dagar mer än vanligt.

    Hade pappan tyckt och kännt att det fungerade att du ringde så hade han ju tillåtit det, men om han känner att det bara blir jobbigt och problematiskt så får ju du faktiskt acceptera det.

    Den dagen barnen självmant (utan att du säger åt dem) säger att de vill ringa så får de säkerligen ringa.

Svar på tråden Får inte ringa mina barn