UF tar barnets mobil!

Det jag ville betona i paragrafen var sista meningen "ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål".... inte just meningen med bestämmanderätten.
Jag har inget behov av att bestämma om vad som händer där, men jag måste veta att min dotters behov uppfylls och att hon mår bra där! Vilket inte varit så i alla fall.
Så vad gör dig så säker på att jag vill bestämma för min egen del? Finns inte tanken att det är barnets önskemål, hon vill ha umgänge, men är osäker på sin pappa i vissa situationer och vill då ha med mobilen som trygghet. Är det bättre att hon inte vill åka alls och ska mer eller mindre "tvingas" än att hon åker med en betydligt tryggare känsla och mobilen med sig? 
Varför inte låta henne ha mobilen? Om inget nytt händer, så behöver inte mobilen användas och en vacker dag kanske hon kan åka dit utan att ha med mobilen?:) 

Precis som du skriver att det ALLTID är barnet som är viktigast, borde man då inte lyssna mer på barnets önskemål? Varför är allt så inriktat på att det är föräldrarna, mamman i det här fallet, som vill? Jag har barn sedan tidigare och har en väldigt nära relation med mina barn och lyssnar mycket på deras tanker och funderingar. Är det det som blivit så ovanligt idag, att man inte orkar/hinner lyssna på barnen, som gör att tas för givet att det är mina  

Och det är lite lustigt att du tar upp just detta med dra gränser och "rättvisa" med att ha vissa saker. Pappans styvson, som är knappt året äldre, han får ha med både ipad och mobil, för att spela på, ta foton och även ringa. Om nu dottern inte får ha med sin mobil ens för att ta bilder, vilket hon kan och ofta gör hemma, borde då inte pappan skaffa något likvärdigt till henne, eftersom hon nu inte får använda sin mobil? Varför får han men inte hon? Det väcker en del tankar hos en liten tjej när inte samma regler gäller för båda... Här hemma försöker vi ge barnen likvärdiga saker, kanske inte samtidigt i och med att det finns åldersskillnad, men ändå.

Nej, dottern spelar inte ut oss mot varandra, det är en av de få sakerna vi är överens om under samarbetssamtalen! :) Men det kanske är så att det stör pappa att han inte har förmågan att lyssna på dottern och då inte heller kan få hennes förtroende? Då tror han att en genväg är att kapa kontakten till mig helt. Jag kan inte bygga upp deras relation, utan det måste han klara av helt själv! Även om jag hjälpt till med mycket, så är det en del som han måste klara av att göra själv.   
Tro mig! Ingen skulle vara gladare än jag som mamma, om jag visste att dottern åkte dit utan en klump i magen och hade fullt förtroende för sin pappa! :) Jag har barn sen tidigare och vet vad en bra relation till båda sina föräldrar betyder! ;) 

Så lägg ner tanken om att jag bara är ute för att bestämma för egen del. :)
Men jag är väldigt glad över att du tar dig tid att svara! Det är viktigt att man kan få bolla och höra olika synpunkter! Det ska du ha stort tack för! :)

Det där fick jag också höra en gång, att det var "hans" tid. Och det kan jag mycket väl förstå om man väljer att lägga tiden på sitt barn och den andre föräldern hela tiden ringer och stör!! Men inte om man väljer att lämna bort barnet, ha barnvakt m.m. under sitt umgänge och det blir mer av en regel än undantag....

Men nu är det faktiskt barnet som har rätt till umgänge med föräldern och inte tvärtom! Ibland kan ett barn behöva få lite tröst eller prata med den föräldern den inte är hos, och jag kan inte förstå hur man som den närvarande föräldern för tillfället kan förbjuda det! Jag kan förstå om det är mitt i något viktigt och att man som förälder inte vill att samtalet ska ske just den sekunden, men barnet kan väl få ringa senare? Om barnet vill! 
Jag tror att det farligare att inte låta barnet få visa sina känslor som saknad, att man blir ledsen, arg eller vad det nu kan vara. Inom rimliga gränser förstås.
Om man som barn hela tiden blir tvungen att trycka ner sina känslor hos den ena föräldern och inte våga visa vad man känner, blir det då en bra relation av det?
Trösta och visa förståelse borde varje förälder kunna...  

Släpp kravet på mobiltelefon. Kräv istället att han påbörjar i psykoterapi av nåt slag för sin egen del, parterapi för honom och sambon samt någon lämplig föräldrakurs för de två tillsammans.

Säkert mycket bättre resultat i längden angående trivseln hos pappan än en mobiltelefon.

Ibland är det för att han ska jobba, fast han har henne eg. bara när han "ska" vara ledig. Jag har erbjudit att byta så han kan ha dottern när han inte jobbar, men det vill han inte. Är det hans helg, så är det, oavsett om han hinner umgås med dottern eller inte.  

Någon gång har det varit när han och sambon ska iväg på saker, och då är det bättre att ta barnvakt än att byta med mig. Oftast vet jag inte vilka barnvakterna är.
Ibland är barnvakten hemma hos dom, ibland har dottern fått åka iväg, oftast till sambons släkt. Dottern har haft väldigt svårt att sova borta sen vi separerade, men det har blivit bättre. Hon blir hela tiden större, som tur är. :)  

Jag känner honom nog bättre än vad han själv gör, det är nog det som är det största problemet! :) 

Han vill nog delvis vara någon annan än den han är. Men man kan inte vara någon annan än sig själv.... Sen blev nog hans liv inte riktigt som han hade tänkt sig och det kan skapa besvikelse. Bekräftelsebehov. Mindervärdeskomplex samtidigt som han har ett behov av att "visa att han kan", men inte lyckas fullt ut....
Låser sig lätt i tankesättet, ser inga andra vägar. Svårt att ta initiativ. Väldigt svårt att kunna sätta in sig i andra människors situationer. Inte heller världens gladaste person utan ganska butter till sättet. Rutiner är bra, eller att någon annan tar beslut! :) Låter kanske väldigt negativt, men detta är delar av hans sätt. Och alla är vi olika!

Jag har väldigt svårt att uttala mig om barnvakterna, då jag inte vet vilka dessa personer är! Det enda jag vet är det dottern berättar. Och ett barn ser inte allt på samma sätt som en vuxen! :) Men ibland kan barnvakterna kännas "bättre" än pappan, och det är inte helt rätt det heller...  

Nej, det är inga droger inblandade, mer brist på kontroll av humör. Ibland med inslag av alkohol, mer beroende på att pappan knappt tål någon alkohol. 

Nu är det nog oftare till sambons släkt och vänner, än just själva sambon. :) Sambon har barn själv och orkar knappt med sina egna, så en extra blir lite väl mycket... Så tyvärr är sambon ingen större tröst i det här sammanhanget. Hade dottern känt sig trygg med sambon, så hade det varit en stor fördel! Så detta med knyta an till sambon, det kan vi stryka! ;) 
Sambon är pappan största supporter, jag är ju den kvinnan som fått barn och haft ett liv ihop med honom före henne! Jag känner henne även flyktigt sen tidigare och vi "klickade" väl inte ens då. Vi har inte direkt samma syn på hur man tar hand om sina barn. :(

Har försökt lägga fram saker som du beskriver, men han kan stå framför mig och säga att det blir bra så, för att sen åka hem till sig och göra helt tvärtom. Kanske sambon som påverkar, vad vet jag? 
Men jag ska absolut jobba mer på förslaget om att han själv "knäcker" förslaget efter lite ledtrådar! ;) 

Tar tacksamt emot ALLA förslag som kan göra livet enklare för oss alla och bättre för dottern! :)

Det verkar alltså finnas en sambo,  det är ju bra,  eller?  Kan bli lite bökigt för barn om en förälder lever ungkarlsliv.  

Dottern kom hem efter umgängestillfälle;  "När jag kom till pappa var inte min säng hos pappa,  den var hos ljushåriga Christina!"   Jag hade ingen aning om var denna person bodde,  än mindre vad hon hette i efternamn.  Tidigare hade dottern pratat om en annan "flickvän"  till pappan;  Kristina;  mörkhårig.

Sambons son,  som du verkar lite avundsjuk på;  han tycks få ha fler prylar än er dotter -  är han också umgängesbarn hos ditt ex?  Eller bor han mest där?

Barnvakter -  jag har aldrig uppfattat det som att jag som ensam vårdnadshavare kan styra något i f d makens liv.  Han tog med sig barnen när han skulle kappsegla i Danmark,  dottern var tre år då   (hennes halvbror några år äldre).  Han hittade visst någon dansk tonårsflicka på plats att lämpa över vår dotter till.  Dottern kan inte danska...

Han har en sambo, ja. OM det är bra är väl en annan sak.:) Läs  inlägget ovan.
Det var lite på samma sätt som du beskriver ditt barns far, plötsligt en dag bor pappa inte hos pappa... Det har varit stundtals ganska stökigt hos dom, med bråk och osämja. 

Jag är absolut inte avundsjuk på styvsonen till exet!!! Det är alltså exets sambos son. Han bor där mest hela tiden, lite umgänge med sin far. Och det stackars barnet har fått sig sina skopor han också! :( Han är värd allt han kan få! Det jag menade med inlägget om styvsonens saker är att pappan ser inte orättvisan mellan styvsonen och dottern. Jag har fått "täcka upp" så att dottern har liknande saker när hon åker dit, så det är lugnt med det! :) Men eftersom dottern inte får använda sina saker, som att ta bilder med sin mobil, och styvsonen har mobil att ta bilder med, så kanske pappan kunde hitta ett alternativ till dottern? Det är inte roligt när dottern bara får sitta bredvid och se hur det andra barnet t.ex. har mobil, m.m. och hon vet att hon också har det, men inte får använda, för att det kommer från mamma. Det skiljer väldigt lite i ålder, så det är ingen ursäkt. Men det har absolut inte med avundsjuka mot styvsonen att göra, utan mer pappans sätt att inte se hur det påverkar dottern.

Tycket du det var ok att han lämpade över dottern till en dansk tjej som dottern inte kände? När dottern dessutom inte kunde prata danska? Även om man inte kan påverka saker eller bestämma över barnvakter, så måste man väl ändå kunna få tycka till och fundera på hur det påverkar barnet? Och försöka förstå hur pappan tänker i dessa lägen?
Jag är inte heller ute efter att styra hans liv, utan jag är bara ute efter att min dotter ska känna sig så trygg som möjligt! :) Det har hänt massor i hennes liv de senaste åren. Ibland kan hon behöva ta en paus för att hinna med och smälta allt och inte bara få massor av nytt hela tiden... :)