Berättat för familj/barnet om spermadonation

Som donator vill man inte ha något med ungarna att göra. Tycker inte man behöver säga något så slipper man bli uppsökt senare. 

Ser åtminstone inte fram emot det. 

Jag och min sambo är tvugna att använda oss av donator då sambon inte kan få barn på vanlig väg. Vi har valt öppen donator då vi tycker att det är en rättighet för kommande barn att kunna söka sina rötter även om min sambo kommer bli den enda pappan som finns medan donatorn är just en donator. Men vill barmet söka donatorn för att ex. fråga om sjukdomar eller annat så vill inte behöva säga att vi valt bort det utan det får barnet bestämma själv vid mogen ålder. Vi planerar även att berätta för barnet om hur hon/han kom till tidigt, troligen genom att försöka hitta en bra barnbok om spermiedonation eller skriva en egen, för håller man sånt hemligt men det kommer fram senare hur tror du förtroendet kommer vara då? Kan man ljuga/mörka en sån sak vad mer har man inte berättat? När det gäller att berätta för andra så är det bara 2 st. nära vänner till mig som vet om vår situation, självklart kommer vi även berätta för våra föräldrar vid lämpligt tillfälle. Vi tror att ärlighet varar längst och det är ju trots allt min sambo som är den som kommer att finnas där för barnet, trösta, natta, mata, plåstra om, leka m.m.

Visst tror jag man kan hålla det hemligt, men varför vill man göra det? Det är ju som att skämmas för hur man skaffat barn. Och tänk om ditt barn behöver en transplation någon gång i framtiden, ex.behöver en njure/blod och frågar er föräldrar... vad säger man då? Eller om någon som vet råkar försäga sig... jag tror att ärlighet varar längst och sanningen kommer alltid fram förr eller senare. Att skaffa barn med donator är väl det sista man vill göra egentligen, men har man inga andra val (förutom adoption) varför ska man inte ge det ett försök? Visst det är inget lätt beslut och det är många frågor att ta ställning till, men kan man inte få barn på naturlig väg ser jag inget fel med att använda donator. Väljer man donator som par så får ju barnet i alla fall två föräldrar, det finns ju många barn som bara växer upp med bara en förälder, och det måste väl ändå kännas bättre för barnet att veta att föräldrarna verkligen gjort allt för att få barnet än att inte veta hur man kommit till eller att det finns en man någonstans (ex. one night stand). Sen väljer man ju förhoppningsvis inte partner baserat på om hon/han kan få barn eller inte, jag älskar min sambo oavsett, han är någon jag vill leva med, vi har samma mål i livet och vi har kul och trivs tillsammans. Det är svårt att hitta en bra partner men barn kan man få på flera sätt. Sen tror jag självklart barnet blir älskat liycket oavsett, hur tror du det känns när den lilla börjar säga "pappa" eller när det kommer en liten 2 eller 3 åring och frågar om hon/han kan få smaka en kaka till och om mormor/farmor vill leka? Adopterade barn blir ju älskade, varför skulle inte ett donatorbarn bli det?

* älskat lika mycket, min surfplatta som stavat lite som den vill

Hej! Bra skrivet (båda inläggen!!) Känner på pricken igen mig (våra tanka kring öppenhet gentimot barnet!) Tänker också att jah vill förklara för mitt blivande barn att det inte är någon självklarhet att få barn, men att det givetvis är viktigt att skydda sig mot oönskadgraviditet..sen har detta med ofrivillig barnlöshet och IVF blivit en livsstil för oss (iaf mig) kommer nog alltid ligga mig varmt om hjärtat. =)

Hoppas vi snart når vårt mål,!

Tack för era svar.

Vet väl egentligen inte vad som är rätt och vad som är fel, men vi valde att berätta för vänner och familj att vi använde oss utav donerade spermier. Framförallt för att ta bort "skam" stämpeln. Vi vill vara öppna för att visa att vi inte ser donation som ett misslyckande, vid adoption är det oftast ganska öppet att föräldrarna inte är biologiska föräldrar så varför skulle vi göra vår donation till en hemlighet? Det enda jag ångrar är att vår dotter inte får veta det först utan att andra vet om det före henne men alla är väldigt medvetna om att vi kommer att göra donationen som en liten del av hennes liv ända från början.. Är i detta nu i v. 30 och har alltså inte blivit förälder ännu och hormonerna gör att man vacklar fram och tillbaka men att vi vill vara öppna med det är vi ganska överens om, men inte till barnets kompisars föräldrar eller skola i framtiden utan bara inom familjen. Vi har väl ett fåtal som möt oss med att min man inte blir pappa men de har också funnit sin väg ur vänkretsen och det känns bra att sålla bort trångsynta människor. Till dottern har vi gjort en specialgjord barnbok med berättelsen om hur hon blev till, vårt mirakel!  

Då jag själva varit donator känns det lite tveeggat att bli uppsökt efter 18 år.
Visst kan det vara kul att se hur barnen ser ut och deras personlighet.
Betraktar dock det mer som en altruistisk hjälpande hand i det förflutna även då jag är medveten om att det en dag kan ringa på dörren.

Tycker inte att man ska berätta för barnen för tidigt ut snarare när de har mognat och är runt 18 år. I fallet med barn till två lesbiska föräldrar har ju barnet själv räknat ut det hela långt tidigare så klart.