så orolig, ledsen ..jämt! hjälp =( OBS! lång text
hej på er!Jag vet väl inte direkt vad jag vill med detta inlägg. kanske bara för att skriva av mig eller få lite råd och tips? kanske finns det andra i liknande situation. Nu är det så att jag är väldigt deprimerad och lever med väldigt mycket oro och ångest både för små och stora saker och saker som egentligen inte ens har hänt/ kommer hända. Jag har alltid varit e person som lätt får ångest och har lätt för att gå ner mig mig. Var väldigt nervös och så när jag var barn med kanske ska tilläggas. De senaste två åren har det dock blivit så mycket värre för mig =(. Det började med att jag fick en Bordeline diagnos och mådde väldigt dåligt med olika skadebeteenden mm mm . Fick då börja i DBT terapi i två år och har precis avslutat den för ca två månader sen. Jag är nu i dag fri från diagnosen och självskadar inte mer ( vilket jag är väldigt glad för).
I samma veva så blev jag också sjukskriven från mitt jobb ( sjukskriven i två år, alltså väldigt lång tid). Blev sjukskriven pga av extrem utbrändhet pga mina arbetsuppgifter och gjorde ett alltmer sämre jobb. Till slut mådde jag så dåligt så jag och min arbetsgivare tillsammans avslutade min anställning då jag visste själv att jag aldrig skulle kunna återgå ( med risk för att bli sjuk igen). Hur som helst så sitter jag här nu 30 år och arbetslös =((. Nu är det så att jag genom arbetsförmedlingen har fått en praktikplats på Kapphal som jag blev glad för för det är ändå en sysselsättning lixom.
Men jag är ändå inte lycklig =(. Jag får aktivitetsstöd från Fk som endast ligger på 10 000 i månaden så jag har extremt dålig ekonomi, bara min hyra ligger på 4500 och sen har man ju andra räkningar. Jag vet att pengar inte är allt men det är väldigt mycket och begränsar ens liv oerhört mycket. Jag har fått praktik till årets slut men dom har redan sagt till mig att dom inte har jobb för mig där efter det så där sjönk hoppet igen. Efter det, vad ska jag göra då? Jag vet att det är lång tid kvar tills det händer men jag kan inte låta bli att oroa mig för det redan nu.
Jag vill bara så himla gärna bara ha ett fast jobb och en trygg och stabil ekonomi.
Det är egentligen inte bara detta som tynger mig. jag är ledsen över lag och känner mig så stressad i livet. Kanske en 30 års kris? vad vet jag. Jag sitter här lixom singel och 30 bast och har inte ens ett jonn. De flesta i min ålder och dom i min umgängeskrets är typ gifta med barn och allt. jag känner mig sjukt ensam=(. Jag vet att jag låter patetisk och att jag tycker synd om mig själv .. och ja, jag antar väl att jag gör det till en viss del. Jag står inte ut med min nervositet, det är som att jag går på nålar typ hela tiden..
Är det någon annan här som lever med oro och ångest? och har tips om hur man kan ta sig ur det? eller åtminstone lära sig att leva med det utan att det tar över ens liv. Just nu är det värre än någonsin med min ångest och jag börjar t.om tappa livgnistan. jag har gått på antidepp tabletter i många år och testat en hel uppsjö av tabletter men alltid slutat för att jag inte stod ut med biverkningarna. Jag funderar dock på att börja igen och kanske börja gå i KBT. Någon som har gått i KBT här och vad tyckte ni? Jag vet att man ska vara tacksam för det man har och det finns dom som har det värre absolut. Visst jag hat en jättego familj som finns där för mig och jag har vänner. Jag sitter inte i rullstol och jag har mat för dagen. Men tyvärr hjälper det bara lite för stunden att tänka så.. sen är jag lixom tillbaka i ångesten igen. bara den här helgen har jag legat som en stor klump i soffan och svettats av ångest.
vad kan ni ge för råd till en bättre livskvalitet och hur gör ni andra?
Tack på förhand och förlåt för väldigt lång text.