Ledsen av alla gravidbesked

Hej...

Det låter väldigt jobbigt och jag har inga goda råd att ge. Min bästa kompis har försökt i 4 år med sin sambo, men det vill sig inte. När jag blev gravid med första barnet (3 år sen) bröt hon mer eller mindre med mig. Vi hördes på telefon ibland men väldigt ytligt och hon sa rakt ut att hon inte villa veta något om min graviditet. Sen kom mitt barn. Jag var överlycklig och hon har än idag inte sagt grattis. Efter 1-2 år byggde vi upp vänskapen igen, men sågs aldrig när dottern var hemma utan alltid bara vi på ett fik i stan. Nu när jag väntar andra barnet har hon brutit igen... Det är verkligen en svår situation från båda håll.....

Jag försökte tänka att jag blir inte mer gravid bara för att nån annan inte blir det.
Man får liksom göra ett val; vara ledsen eller vara glad för deras skull. Jag valde att bli glad.

Oj oj, vilken jobbig situation.. Jag skulle inte kunna göra som din kompis. Jag vill inte offra alla mina relationer för att sitta hemma och deppa över barnlösheten. Jag vill ju vara en del av mina vänners liv med graviditeter och barn. Jag vill bara inte att sorgen som bubblar upp ska gå ut över dem.

Mm. Jag tror att jag .r glad för deras skull men ledsen för min egen. Om man kan säga så.. Just nu blir sorgen ofta lite större än glädjen. Men det är så lätt att blanda ihop. Klart jag inte blir mer barnlös för att andra blir gravida eller tvärtom..

Jo, det är klart.
Men låt inte din sorg förstöra vänskapen ni har. Den ska du vara rädd om.

Det som jag tyckte var allra jobbigast var när folk sa att jag inte fick längta efter barn för jag hade ju redan ett.
Men min dåvarande man hade inget och vill ju ha ett barn tillsammans. Jag såg hans ögon tåras när han såg stolta pappor med barnvagnar....
Men en längtan är ju en längtan oavsett och har man svårt att bli gravid känns det ju jobbigt även om man har barn innan.

3 år tog det, sen kom vår Hedda.

Räddningen för mig var ett par trådar här på forumet. Att få prata med andra i samma situation som mig själv gjorde att jag klarade av IRL-världen. Några av dessa tjejer har blivit mina bästa vänner och vi har även träffats utanför det här forumet. För övrigt har alla vi fått barn nu. Alla har gått en krokig väg till sitt första barn, men barn blev det till sist efter många års kämpande. Hoppas att det kan ge dig lite hopp. Annars försökte jag lyssna på mina känslor. Ibland var jag mer ledsen och då tillät jag mig att vara ledsen sen tog jag tillvara på de tillfällen då det kändes bättre. Det här klarade jag inte från början utan det växte fram efter ett tag. Jag hade förstående vänner som fattade att det kunde vara skitjobbigt med dop t ex. Vi behövde inte OSA utan var välkomna om vi kände för det. Det lättade lite. Det blir jobbigt när man både är galet ledsen och samtidigt får dåligt samvete för att man inte är glad.

Usch vet hur det känns och som du säger kan man vara glad för deras skull, men även ledsen för sin egen.

När det var "som värst" var jag dagligen omgiven att ca 10 st gravida på mitt arbete. Alla gravida omplaceras bla till den avdelning som jag arbetar på under graviditeten. Ingen visste ju att vi kämpade på, men att inget hände och även om jag var glad för dessa gulliga tjejer så var det jobbigt att se magar som växte och allt prat om bebistillbehör och kläder och de kunde ropa och ville ha med mig i prat om val av barnvagn och kolla kataloger. Senare gick vi igenom utredning och det visade att min (numera) man hade alldeles för få spermier för att vi någonsin skulle kunna lyckas själva. Men några år senare och med hjäla av ICSI (ivf) har vi idag två fina pojkar.

Har ni blivit spontant gravida båda gångerna? Har ni utretts något?

Har också en sådan vän. Hon var singel länge, men hade en enorm barnlängtan sedan flera år tillbaka. När jag efter en tid var gravid efter ivf så bröt hon kontakten med mig. Inte uttalat men det märktes eftersom hon försvann. Hon var borta hela graviditeten och tider efter. En kompis berättade om ett arg inlägg på fb där hon var upprörd för att hon inte var fadder åt mitt barn!! Plötsligt något år senare hörde hon av sig plötsligt och ville äta middag. Tänkte direkt att hon var gravid och det var hon också. Inte en enda gång har hon frågat om mina barn mår bra eller ens lever även om vi försöker hålla lite kontakt nu.

Håll dig för dig själv TS om du inte kan glädjas över andra. Tänk om alla runt omkring dig inte kunder glädjas med dig den dag du blir gravid? Tänk om de bara lämnade dig helt solo? Hur skulle det kännas? Väx upp.

Och där kom första icke konstruktiva puckokommentaren...

Man får göra ett val: antingen umgås med de som riskerar bli gravida och må dåligt över det eller inte umgås med sådana och slippa alla påminnelser om ens egen sorg. En del orkar med alla de där gravida och bebisar,andra som jag gör det inte. Det är upp till var och en hur dåligt man orkar må, Jag får sån ångest så jag klarar inte alls av det. Det betyder däremot INTE att jag nånsin sagt ett enda ont ord till nån,men för att ens överleva måste man göra vissa saker. De som inte står där igen när vi fått barn får vara,vi har andra vänner och kan få nya.