Ångrar mig såååå!!!

Hejsan! Hoppas någon kan hjälpa mig med råd. Jag har bott i en större stad under längre tid, har utbildat mig, jobbat, skaffat barn. Då jag varit ensamstående nästan hela tiden har det varit tufft att få balans i tillvaron. Mitt lilla barn har även en diagnos, Aspergers syndrom, vilket gör att vardagen blir väldigt intensiv för mig. Av den anledningen bestämde jag mig för att flytta till min hemstad, nära mina föräldrar, för att få stöd och avlastning!! Nu är det så att jag vantrivs så fruktansvärt! Gillar inte alls att bo i en så liten stad... Saknar mina vänner, saknar Norrköping så (flyttade från Norrköping till Katrineholm)...Gråter mig till sömns varje kväll. Känner mig olycklig här. Blir mer och mer deprimerad. Vad hade ni gjort i mitt ställe? Det är inte så lätt att få lägenhet i Norrköping, kötiden kan vara lång...Och jag känner att jag dör inombords...Klart det är skönt med avlastning från mina föräldrar men det är den enda fördelen. De förstår inte och accepterar inte att jag vill flytta tillbaka. Men jag mår inte bra. Och om  mitt barn ska må bra, då är det väl viktigt att hans mamma är glad och mår bra? Vad tycker ni? Hur ska jag göra? Känns som att livet är slut!!