hur lång tid ska det ta att bli gravid?! :( solskenshistorier?

Vi har hållit på i 4år vårt första barn blev ja gravid med efter 2,5 år utan hjälp men den grav slutade i ett sent missfal, är nu gravid igen med hjälp av pergotime och en sjuhelsikes massa träning :) denna gången tog de 1,5 år

Började försöka hösten -08, blev gravid efter dubbelkur Pergotime i mars 2011, slutade i MA. Blev gravid igen efter två dubbelkurer Pergotime i september -11,  i juni -12 blev vi föräldrar.

Hoppas innerligt att nummer två går lättare. Dock är jag orolig och känner mig nervös inför att sätta igång med bebisverkstaden igen. All besvikelse och väntan gjorde så ont. 

Inget fel på någon av oss, jag producerade många ägg och makens simmare var av hög klass.

Vi försökte över 6,5 år.... är manlig faktor det berodde på här- gjorde utredningar men innan vi han börja med nån insemination hamnade vi mellan stolarna och föll ur systemet på nåt konstigt vis ...trots upprepade kontaktförsök med sjukhuset så hände inget.

Tog saken i egna händer för vi är inte purunga ( jag 35 och han 41) och gjorde heminsemination där det tog sig på första försöket.... när jag gjorde gravtestet så trodde jag inte det skulle visa nåt så jag gömde det först men så när jag kollade stod det gravid. Hjärtat slog volter och jag började gråta och sen följde flera dagars testande efter det för jag trodde att testen visade fel. men dom blev bara starkare och starkare och nu har vi vår fina lilla kille hos oss och han är ett år redan :)
Nu i efterhand så var det värt varenda sekund av kämpande och tårar och bortslösade gravtest.

Vad menar du med heminsimination?

Själv försökte vi i 10 år! Blev gravid 2005 fick en dotter o lyckades aldrig mer bli gravid. Har aldrig någonsin tagit preventivmedel. Enligt läkaren är allting som det ska hos mig och min man... :(

Här är min historia. Inget är unikt med den. Men jag förundras själv över den ofta. :) Från 23 till 29 års ålder levde jag i en relation. Vi slutade skydda oss efter drygt ett år. Plusset på Stickan lyste dock med sin frånvaro. Till en början stressade det mig inte. Jag var ju ung. Efter några år drog jag själv slutsatsen att det var kört (med blåögd.a tidigare äggledarinflammationer i bagaget låg det nära till hands) och ställde in mig på ett liv utan barn. Vi sökte aldrig någon hjälp. Såhär i efterhand tror jag att det var för att jag var rädd för att få ett definitivt besked. Relationen tog hastigt och lustigt slut från den ena egen till den andra. Det, som jag först trodde var det värsta som kunde hända visade sig vara det bästa som kunde hända. Jag hittade mig själv ( som jag tydligen förlorat helt i den tidigare relationen) igen. Jag började känna mig pigg, glad och tog upp gamla intressen. Efter några månader träffade jag en ny man, helt olik min tidigare. Jag, som ju inte kunde få barn, gjorde halvhjärtade försök till att skydda mig. Döm om min förvåning när jag efter fyra månader började känna mig konstig. Mest för sakens skull tog jag ett test. Ett stort plus på stickan. Ett år och 20 dagar efter att vi träffats för första gången föddes vår son. Idag är han drygt ett år och vi har precis flyttat in i vårt första hus. Syskon finns inte på tapeten än. Blir det några så blir det resonerar vi. Vi har ju redan vårt lilla mirakel. :)

Jag har inga sådana solskenshistorier att berätta då jag alltid haft lätt för att bli gravid, däremot haft massor av missfall (4 st) så jag förstår hur det känns att vänta och jag har fått glädja mig åt känslan av ett plus på Stickan och jag är så tacksam att jag fått uppleva den fantastiska! glädjen att få bli mamma (3 ggr), helt ofattbart!

Jag vill bara ge dig ett tips! att själv börja tänka på hur du på bästa sätt kan göra dig mer fertil.

T.ex. kan man sluta dricka tee och kaffe, det sägs förbättra chanserna.

Börja ät bidrottningsgele (kapslar) köp på hälsokosten.

Ät vitamintablett som innehåller folsyra mm. t.ex. Kvinna som finns på Apoteket.

Fundera på vikten, borde du gå ner några kilo? eller kanske upp?

Försök äta relativt hälsosamt, frukt och grönsaker varje dag.

Motionera, försök att röra på dig minst 30 min per dag, promenader räcker om man inte vill motionera mer än så.

Både kropp och själ är viktiga, ta dig en stund till att meditera varje dag, det mår du bra av.

Sov ordentligt, alltså de timmar du behöver.

Se till att din man tar vitamintablett (med Zink i).

Din man bör inte dricka för mkt alkohol, inte röka.

Låt inte din man bada badkar, duscha varmt eller bada bastu FÖRE ni har sex.

Helt enkelt, se till att din kropp är i balans! då ökar chanserna till att bli gravid.

Finns säkert annat du kan göra, men jag har som sagt haft lätt för att bli gravid så jag vet inte vad, men dessa saker som jag nämnt har jag iaf kört med.

LYCKA TILL!!!

Första barnet blev till oplanerat och nr två blev till efter 9 månader. Nummer tre ville däremot inte lika enkelt. Vi hade nästan försökt i två år när vi äntligen plussade. Jag stod inne på toaletten och kunde inte greppa att det faktiskt var ett plus på stickan. När jag tog ett andra test och fattade så bara log jag. 

14 månader. Plussade förra veckan, två dagar före det att vi skulle påbörja en utredning

Alltså... Nej. Det här är inte bra råd alls och känns väldigt typiskt från någon som själv inte haft problem att bli gravid. Jag beklagar missfallen, självklart, men dessa råd är inte vänliga på något sätt och hjälper ingen. 

Vi som försökt länge blir överösta med råd av detta slag. Det riktar alltid in sig på att vi på något sätt kan påverka kroppen att bli mer fertil. Det innebär också indirekt att vi själva är ansvariga för vår situation. Jag sitter för närvarande i terapi med psykolog för de men barnlösheten gett mig, framförallt på grund av alla välmenande men dömande råd man fullkomligt överöses med som ofrivilligt barnlös. 

Blir man inte gravid inom ett år har man oftast någon typ av problem som ligger till grund, och dessa problem kan inte hjälpas med dessa råd (mer än möjligtvis att gå ner i vikt om man är överviktig). Naturpreparat behöver absolut inte hjälpa till, de kan till och med göra det ÄNNU svårare om man inte vet vad kroppen har brist på och att just det kosttillskottet hjälper. Apiforce, som du föreslår, har studerats många gånger men inte gett någon bevisad effekt. 

Jag vet att du menar väl och att det finns stor risk att du blir arg över det jag skriver, men det här är något jag själv vet alldeles för mycket om. Tro mig, har man svårt att bli gravid suger man upp alla dessa råd (som jag kan garantera att de ofrivilligt barnlösa redan fått höra tretusen gånger om vid det här laget) och använder dem. De tar sina vitaminer, de ser till att minimera stressen, de äter bara ekologiskt, utesluter koffein och alkohol, motionerar, går ner i vikt, äter mer frukt och grönt (självklart ekologiskt eftersom man annars får i sig miljögifter), provar diverse kosttillskott och så vidare i all evighet. Man ändrar om hela sin livsstil och begränsar sig så man knappt kan äta eller göra något alls, och man hoppas att uppoffringarna ska löna sig. Men det gör de inte. Smällen man får blir grym, för i och med att man köpt resonemanget att man själv kan påverka sin fertilitet så köper man även baksidan - att man inte försökt tillräckligt hårt om man misslyckas. Nästa gång försöker man ännu hårdare. Gången efter det ännu hårdare, och man räcker aldrig till och det är ens eget fel att man är där man är. 

Jag tror inte att någon som inte själv varit i den här sitsen förstår hur destruktiva råden faktiskt är. Och tro mig, råd av detta slag förgör en tillslut. Jag kommer aldrig att bli densamma igen, och de flesta andra i samma sits säger samma sak. Dessa välmenande råd förstör oss. 

Det är fint att du vill hjälpa, och det menar jag verkligen. Men låt det här vara sista gången du ger råd av det här slaget. I fortsättningen, om du skulle stöta på någon mer som har svårt att få barn, säg bara "jag är ledsen för din skull och förstår att det måste vara jättejobbigt för dig". Punkt. Inget mer. Inga råd. Inga tips. Bara ett enkelt konstaterande. På det viset hjälper du faktiskt personen, istället för att lägga ännu fler tegelstenar i den redan alltför tunga ryggsäcken de bär på. 

Okej, förstår hur du tänker och för dig! har det kanske varit det värsta, att få råd, men alla tänker olika.

Du vet alldeles för mycket om hur du själv känner.

Givetvis menar jag inte att gå till överdrift med något, ex.aldrig dricka alkohol, att äta nyttigt 7 dagar i veckan mm. sånt orkar ingen i längden,

utan jag menar att bara försöka balansera.

Det finns många personer där ute som inte kan bli gravida men som faktiskt själv kan göra något åt saken precis som det finns lika många som inte kan det. Givetvis ska man gå på utredning om man inte lyckats inom ett år (eller vad de rekommenderar idag). "Felet" kan likväl ligga hos mannen vilket tyvärr inte många tänker på i dagens samhälle, därför nämnde jag även vad han kan göra. Det gäller att kämpa och försöka tillsammans som par, man är väl två om att skaffa barn. Försöker man tillsammans tänker jag att man även kan stötta varandra för att se så att det inte går till överdrift heller (som i ditt fall). Kvinnor är tyvärr experter (generellt) på att skuldbelägga sig själva när det kommer till det mesta här i livet.

Hursomhels helst, jag blir inte arg på dig och förstår att råd kan vara jobbigt att få, men jag tänker att om något råd skulle hjälpa (ex.att mannen får i sig zink) så är väl det super bra!

Sedan borde jag givetvis ha frågat Ts om hon ville ha råd innan jag gav dem, det var dumt att jag inte gjorde det.

Jag kommer att säga så i framtiden, till någon barnlös, men är det någon jag känner kommer jag att ge dem råd också! för det kan faktiskt hjälpa!

även om det nu inte gjorde det i ditt fall.

Jag hoppas iaf att du en dag kan få bli förälder.

Efter att ha levt som ofrivilligt barnlös i några år har jag numer kontakt med många andra i samma sits, och jag har faktiskt aldrig hört någon som uppskattat råden. Det är möjligen de som försökt i 6 månader som vill ha dem, men har man försökt mer än ett år har man som sagt hört dem ett antal tusen gånger. 

Om man sätter råden i en annan kontext... Säg att någon kommer till jobbet och säger "jag är så himla ledsen för min pojkvän/flickvän har gjort slut". Tänk att de skulle få svaret: "Har du tänkt på att stressa mindre?", "Har du tagit alla vitaminer du borde?", "Sover du ordentligt?", "Om du tänker mindre på att vara i ett förhållande så kanske du slappnar av och det funkar alldeles magiskt av sig självt", "Tar du echinacea?". Då känns det både väldigt osmakligt, felriktat och framförallt väldigt personligt och dömande. Det har ju ingen annan med att göra och det ger signalen om att personen i fråga försatt sig själv i situationen genom att inte leva perfekt. Rent tekniskt sett kanske partnern inte hade gjort slut om personen i fråga hade varit lite piggare lite friskare och lite gladare, jag menar, vem vill vara tillsammans med en trött och gnällig person? Men så säger man inte, för då förstår man att det är att gå över gränsen och att det inte är så hjälpfullt. 

Vad gäller barnaskaffande så är det egentligen inte så svårt. Svältande människor blir gravida. Människor i krig blir gravida. Allvarligt sjuka människor blir gravida. Missbrukare blir gravida. Så varför skulle inte helt fullt friska bli det? Kort och gott: det handlar extremt sällan om att man har en liten brist som enkelt kan avhjälpas eller att ett enkelt litet kosttillskott skulle göra susen. Det är något större som inte funkar. En del blir gravida även efter ett år, en del blir det plötsligt efter flera år av försök. Men det beror inte på att de gjort något annorlunda, utan att det plötsligt bara stämt och råkat bli rätt. Sannolikheten för att det händer är ändå hyfsat stor om man försöker 60-70 gånger jämfört med upp till 10. 

Så det är inte bara min upplevelse, utan jag skulle nog våga påstå att så gott som alla känner detta. Så många som jag varit i kontakt med har ingen sagt annorlunda. Möjligen något undantag (jag har aldrig träffat någon), men det känns ändå som att det är en regel.

De fertilitetsläkare jag pratat med är mycket bestämda på att det inte finns något man kan göra om man försökt så länge att man fått komma till dem. Har det gått så lång tid är det inte ett problem man själv kan fixa till. Det är, som sagt, vikten då, men i övrigt ingenting. 

Trots att man stöttar varandra genom det (vilket man verkligen måste om man ska hålla som par) går det ändå till överdrift. De allra flesta jag (och mina andra kämpande bekanta) berättar för att vi inte kan få barn svarar med rådgivning, trots att de inget vet. Jag kan nog räkna på en hand hur många som bara sagt "vad tråkigt för er" på en hand. Jag är öppen med det, och får således så gott som alltid råd när barnfrågan kommer på tapeten, även om jag vid det här laget är extremt insatt i ämnet och de inte är det. Även efter att det konstaterades att maken är den som har problematiken är det fortfarande jag som får råden för att "det gör ju ingen skada" att jag gör lite till och "hjälper det på traven". 

Som sagt, jag ser att du vill väl, och det är fint. Men jag tror att om du verkligen skulle fråga de barnlösa som finns i din närhet (och de lär vara många fler än du vet om) om hur de vill bli bemötta så skulle ingen svara att de skulle vilja få råd, mer än möjligtvis rådet att söka medicinsk hjälp. Allt de vill ha är förståelse och kanske någon att få häva ur sig sin sorg till. De absolut flesta barnlösa jag känner berättar inte för omvärlden. De berättar när jag berättat, just för att omgivningens reaktioner är för jobbiga att behöva hantera.

Första barnet blev till på första försöket. När hon var tre år bestämde vi oss för att försöka få ett syskon, men det var svårare. Det tog 15 mån tills vi blev gravida, bara för att sluta i missfall i nionde veckan. Men sen tog det bara två försök till så var vi gravida igen! Nu har vi två underbara flickor. Önskar er all lycka till!! Kramar

Wow!!

Tog oss 3 1/2 år att bli med barn . Vi genomgick pergotime , ivf där vi misslyckades m ruvning . Se andra ivf insättningen med FET fick vi till slut vår efterlängtade son .  Dock nu direkt på första försöket 1 1/5 år senare  är vi med barn med vår dotter helt naturligt  .

Första barnet blev till på naturlig väg inom något år. Därefter fick vi ett sent missfall, och när vi skulle begrava kroppen var den borta och först kunde ingen säga vart den hade tagit vägen. Det var en dålig period i mitt liv. 

Sen sekundär barnlöshet. Efter över två års försök sökte vi till slut hjälp. Oddsen var dåliga sa de, vi bestämde oss för att ändå börja med Pergo. De två första kurerna blev vi inte gravida. Tredje försöket gick det inte ens att få fram ett ägg, och då sa de att vi nog inte kunde göra IVF heller.

Snart visade det sig bero på att vi redan blivit gravida alldeles på egen hand! Nu är jag föräldraledig med en ljuvlig liten pojke. 

I början kändes det helt fantastiskt att överhuvudtaget kunna bli gravid och få nåden att avsluta mitt reproduktiva liv med en annan graviditet. Jag tänkte att sämre än sist kunde det ju helt omöjligt gå. Och nu när han är här är han så efterlängtad att ingenting känns särskilt jobbigt.

Kan meddela att det krävdes en dubbelkur pergotime igen för att bli gravida igen. I slutet av september föddes vår son. Nu är vi klara med vår bebisverkstad för cirkusen för att bli gravid är ingen höjdare.

Önskar dig stor lyckatill

Med första barnet (var då 20 år) tog det 15 månader att bli gravid. Är nu 25 år och vi har försökt sen november 2014 och det har fortfarande inte hänt något. Vi har sagt att efter sommaren 2016 så ska vi utreda oss ifall det inte händer något innan, man blir så ledsen och frustrerad varenda gång den förbaskade mensen kommer. :(

Vet inte om vår historia enligt andra är någon solskenshistoria, men nu när jag är gravid i vecka 19+3 och känner vår lilla tös sparkar vill jag ändå bara le även om det kanske inte blev som vi tänkte oss från början.

2007 var året jag tog studenten. Jag var ung, mogen för in ålder men ändå ganska naiv. Jag och maken hade precis gift oss och efter bröllopsresan tänkte vi att vi kanske skulle sluta med preventivmedel för att se om något hände, men inget hände. Månaderna blev år och inget plus blev det. Vissa år hade vi fullt upp, drömresor gjordes, utbildningar påbörjades och examen kom med den, men tankarna fanns alltid där, varför blev det inget barn? Under början av 2014 kände vi att vi behövde få svar. Vi sökte till fertilitetskliniken och månader av utredningar satte fart. I April 2015 fick vi veta att min man aldrig någonsin kommer att kunna bli biologisk pappa eftersom han helt saknar spermier på grund av klinefelters syndrom. Världen föll samman för oss båda, hur skulle vi kunna acceptera detta? Bearbeta det? Skulle vi adoptera eller använda oss av donerade spermier? Min man var 100 % säker på att vi skulle använda oss utav donerade spermier eftersom han inte ville missa graviditeten, förlossningen, första steget, leendet och han ville inte ta ifrån mig chansen att bli biologisk mamma. Jag var mer tveksam men han övertalade mig.

Den 25/9 2015 påbörjade vi vårt första IVF och den 22/10-15 stod det klart att jag var gravid. På julafton berättade vi för familjen och alla blev så glada!

Fram till vecka 12 kunde jag vakna i förtvivlan och verkligen ångra att jag blivit gravid med donerade spermier, det hjälpte dock alltid när min man pussade på magen och sa att han älskade bebisen.

Efter KUB och speciellt efter RUL har jag inte ångrat mig en sekund, detta barn är VÅRT och i magen har jag verkligen pappas tjej. Maken ler varje dag och det är inga tvivel om vem det är som ska bli pappa så stolt och lycklig han är över bulan!

Ibland blir det inte som man tänkt sig, men det kan bli väldigt bra ändå! 

Jag tycker verkligen jag har en solskenshistoria!

Haft oskyddad sex i tre+ år och tagit hjälp av fertilitetskliniken.
Visade stopp i min ena äggledare men det var det enda.
La ned tusentals kronor på insemination och hormoner, preparat medmera.
Skappade en app och en termometer för att hålla koll mer på kroppen och när jag egentligen har ägglossning.
Mensen blev sen..tempade en lördagsmorgonen och den pep till "grattis vi har nu hittat din ägglossning som var för ett par dagar sen"
Kul att appen funkar tänker jag
Går upp och lite negativ kissar jag på en sticka för o kolla om jag är gravid, ser ett starkt plus, skriker rakt ut och gråter inne i badrummet.

Det som jag tror hjälpte oss var att jag tre månader innan la om kosten och uteslöt kolhydrater och gluten.

Nu hoppas jag bara att allt går bra, v9 nu

Lycka till alla där ute!