Jag är en narccissist person - Hr ta modet att erkänna för terapeut utan att bli paronoid och förlora dennes förtroende om mig

Jag har just nu gått till en terapeut två gånger i veckan.

Jag ror hon redan misstänkt hur jag är. En gnutta i alla fall.

Jag har gjort något hemskt och det berodde på att någon annan sårade jag. Eller tja, det var nog inte direkt någon medvetande om att personen ville såra mig.

Men jag tappade min självkänsla (Visade hur patetisk jag är).

Efter detta så tog det mig ett helt år för att bli av med denna känsla och bli av med skammen.

Men jag gjorde också en hel delsaker. Ina trakasserar eller något liknade. Utan mer eller mindre rop på hjälp handlingar. Jag utspelade att jag mådde extra dåligt än vad jag egentligen gjorde. Bara för att visa att jag mår dåligt, och därför har jag min ursäkt till varför jag inte gjorde det som förväntades. Det är sant att jag inte kunde koncentrera mig. Det var nog inte mer än det, förutom att jag hade nog alldeles för stor krav på mig själv.

Efter att meddelande inte hjälpte så mycket, gjorde jag en annan grej. Inte att jag skadade personen rent fysisk. Men någoting gjorde jag.

Jag talade detta om för terapeuten om detta. ag sade också att jag inte ens kände igen mig själv, och jag bara inte kunde sluta skicka dessa meddelande.

Och trodde till en början att jag har post traumatisk stress syndrom, md tanken på min förflutna och hr jag haft det med min barndom/tonårsliv. Me både familjen och utanför familjen.

När hon sa det, så började jag själv tro at det kanske var så.

Men jag har alltid känt mig som en narcissistisk person. Mer eller mindre i alla fall.

Och efter att ha studerat om detta lite mer, så misstänker jag att det endast har ihop med att jag är narcissist. Oh ville endast skydda mig själv, genom att uppvisa att jag inte är patetisk. Och försökte göra allt, för att personen skall sluta tänka på mig som om jag var en idiot, nolla, patetik kräk o.s.v.

Jag känner ingen empati. Däremot kan jag göra sympati handlingar för att visa att jag har empati för omgivningen. Ingen som helst skuld heller.

Det känns som om att detta aldrig kommer att hända igen.

Men jag behöver nog ändå hjälp för den jag är. Inte för att ändra mig. Men att hjälpa mig att bli av med att bli lätt sårad, känna av den stora avundsjukan/svartsjukan.
Även om jag inte känner att jag kan få någon kvinnan just för att jag har tron om att hon inte kommer bli lycklig med jag, och tror att hon kommer i slutändan tänka att jag är patetisk.

Så kan ja ändå inte få henne, och jag kan må oerhörd dålig när hon blir tillsammans ed någon annan.

Om jag erkänner för terapeuten att jag inte kan känna skuld eller empati. Men ändå vill ha hjälp med mitt mående. Rimligt?

Jag menar, jag bryr mig inte om någon annan men ändå så vill jag gärna att någon annan skall hjälpa mig. Jag vet hur det låter Och av sunt förnuft så förstår jag hur andra tänker om den skalan.

Skulle jag förlora hennes empati mot mig?
Skulle hon ens vilja hjälpa mig?
Eller skall jag ha detta i smygandes, och endast ta upp det som jag mår dåligt av, och få terapi tills jag mår bra?

Tack på förhand!