Jag - En urusel människa...

Du oroar dig alldeles för mycket. Oroa dig inte...

Ibland gör man bort sig, och det är inte så farligt. Det är väl bara att be om ursäkt? Impulsiva människor brukar ofta vara väldigt roliga. Framförallt brukar såna saker handla om ens grundpersonlighet, det brukar inte gå att ändra på. Däremot kan man ju lära sig att bli lite smidigare.

Men tror du att hon skulle bli sårad om hon kom på att jag sa så? Jag menar. Om någon drog en sådan skämt om mig att jag gick med två kvinnor hem till mig. Eller till och med att jag gick hem med två killar. Jag är inte homosexuell, men jag skulle ändå i te bry mig. Men när det gäller kvinnor. Så kanske det är annorlunda. Det är nog det som jag också känner oro för. Jag vet inte hur reaktionen blir, om kvinnan kommer bry sig, eller om hon bara kommer tycka att det var småkul att någon sade så. Jag menar, om en kvinna fick två flugor i en smäll, så är det väl trevligt för henne och jag tror att hon skulle också tycka det. Men vad händer om det kommer till att någon skämta om någon sådant?... :/

Vad var skämtet? Att någon går hem med någon annan? Kul? Snarare bara konstig kommentar och inget någon tar illa upp av.

Skämt och skämt. Någon frågar vart den andre personen är. Vilket jag svarar snabbt och säger att hon drog hem med två killar. Denna sorts problem har jag. Jag är så oerhörd impulsiv med skämt (Ibland) Det finns någonting annat som jag tänker skriva ner, som absolut också kan ses som konstig. Men det tar jag när jag sitter vid en dator.

Var inte så självkritisk, det låter inte som du gör bort dig utan kanske bara har lite dålig humor till och från (vem har inte det?).

Om du känner att du gjort bort dig eller sårad någon med ett plumpt skämt så tycker jag att du ska kontakta personen ifråga, säga att du funderat och befarar att du kan ha sårat denna på ett icke avsett sätt och att du i så fall vill be om ursäkt. Kanske vara öppen med att du ibland talar innan du tänkt klart tanken och att saker och ting ibland kan komma ut på fel sätt? Det är lättare att acceptera en dum kommentar om man vet att personen brukar kunna säga klumpiga saker utan att mena någonting med det och om personen hör sig för ifall denne befarar att denne sagt någonting klumpigt. Alla mår väl bra av lite omtanke och har du faktiskt sagt någonting klumpigt så uppskattar man ifall du hör av dig och förlåter dig sannolikt direkt! Och har man inte tagit illa upp så uppskattar man fortfarande den omtanke du visat genom att höra av dig.

Nu sitter man vid en dator.
Nu skall jag tala om vad jag gör. Och oftast sker denna fenomen vid fester.

Jag dricker egentligen ingen alkoholen. Jag är nykterist. Men visst, jag tar några klunkar ibland. Men absolut ingenting som man blir påverkad av.

Men ändå beter jag mig som om jag vore påverkad (Fan är det för fel på mig)
Det är inte så att jag låtsas att jag är påverkad (Jo, kanske lite så är det)

Jag skulle nog säga att jag spelar litegrann att jag ändå är lite påverkad. Ingenting som jag är helt hundra påå att det är. Men tror litegrann att det är så. Och det blir av impulsivitet egentligen.

Jag vill få maken av uppmärksamhet, och får jag tanken, så gör jag det. Jag kan inte tänka i förväg. Att nu kommer jag göra bort mig, folk kommer att förstå att jag inte är påverkad, det är bättre att vara normal läge. KONTROLLERA MIG SJÄLV!

Skulle jag få dessa tankar, så skulle jag kunna behärska mig, men nej.

Och sedan kan jag börja må lite smått dåligt, och ännu sämre mår jag när jag väl ligger i min säng, och då tänker jag. Jag har gjort bort mig. IGEN. Och jag betet mig precis som alla gånger i andra fester. Och varje gång ligger man i sängen och tänker på hur mycket man gjorde bort sig...

Liksom, jag lär mig aldrig läxan ordentligt. Det är inte så att någon har sagt någoting. Men man vet aldrig vad de tänker. Och ibland önska jag att jag gjorde det. För det är denna känslan av att inte bli mindre omtyckt av sin omgivning. Att ingen tänker illa om mig.

I nuläge sitter jag är, och har en gnutta skam i kroppen. Och självhat.

Det jag INTE gjorde var: Vingla runt, sluddra vid prat.

Det jag mest gjorde var: Att jag spelade fjantig. Lite små löjlig. Kanske inte dryg mot folk, som om peta på de, eller liknade.

Utan man skulle nog mest säga hoppa runt, springa. Och liten överdrift av skratt. Inget högljud.

Vid ca 3 tiden alltså på natten drog jag hem. Och vid sängen började jag tänka på hur mycket jag gjorde bort mig.

Jag spelade inte fjantig hela tiden. Var lite normal läge för det mesta.

Jag är tjugo år och skall fylla tjugoett.

Jag tror också att jag fick en fin kontakt med en annan dam innan festen. Hon var också på fetsen.

Inte så att vi log till varandra. Och jag brukar ibland se henne i skolans korridor och vi har småpratat litegrann, Från ungefär tre eller två dagar sedan, har vi pratat lite när närmare med varandra.

Och nu gjorde man bara bort sig totalt.....

Varför kan jag bara inte kontrollera mig?
Hur kan jag lära mig att kontrollera mig.

Varför mår jag alltid dåligt efteråt för att sedan göra detsamma misstag om igen till nästa fest.

JAG GÖR INTE SÅ PÅ KROGAR/DANSKLUBB.

Jag måste fråga. Om någon i eran bekantskapskrets gjorde såhär. Hur hade ni tänkt?

I övriga fall är jag i stort sätt normal. Kanske lite mer tyst och blyg av mig. Bara lite. Men jag gör aldrig sådana här i övrig fall.

Tror ni att mina bekantskap skulle tänka någoting illa om mig?
Hur tror ni denna kvinna reagerar?

Det är mest ångesten jag har. Ångesten över vad de andra tänker om mig. Tror mest att det är negativa saker.

Ångesten kommer väl egentligen av att du är osäker på dig själv? Att du inte tror att du duger och att andra tycker illa om dig ifall du inte uppför dig exemplariskt på det sätt du egentligen skulle vilja uppföra dig. Men livet är inte som en film, du kommer inte kunna glida in, vara elegant ut i fingerspetsarna och sedan uppföra dig som en 1800-talsgentleman innan du glider vidare med dina oklanderliga manér. De flesta kommer säkert tycka om dig ändå, även om du säger en och annan klumpig sak (som kanske inte ens uppfattas som klumpig) och tycker de inte om det så var det väl egentligen ingen förlust - för gillar de inte ditt riktigt jag så vill de ju umgås med någon som inte är du (utan den du försöker vara).

Jag var likadan i 20årsåldern. Hade panik över det mesta, klandrade mig själv jämnt för att ha begått minsta lilla etikettbrott, blev förbannad om jag blev kissnödig för fint folk går inte på toaletten utan ser till att göra det diskret i hemmets lugna vrå, än mindre fick det skvala i toaletten för då skämdes jag ihjäl. En rap av misstag efter att ha druckit en cider var ju hur pinsamt som helst. Jag kunde inte med att dricka alkohol eftersom jag ville ha 100%-ig kontroll på att jag inte gjorde bort mig eller gjorde ett dåligt intryck (men ändå begick jag dessa fadäser trots att jag verkligen kämpade för att alltid vara oklanderlig på alla sätt och vis). Men resultatet av mina ansträngningar var enbart att folk såg en blank yta, jag  visade ju inte upp någon egentlig personlighet, uttryckte inga obekväma åsikter, uttryckte egentligen ingenting. Folk tyckte inte om mig hur mycket jag än kämpade för att vara ordentlig, alltid uppföra mig perfekt och folk störde ihjäl sig på att jag åt så långsamt eftersom jag verkligen försökte tänka på att äta på ett fint sätt, med små tuggor, tog minituggor för att snabbt kunna svälja ifall någon började tala med mig för man förstås inte kan prata med mat i munnen och jag var rädd att de skulle bli irriterade ifall jag inte svarade direkt utan tuggade färdigt först. Jag fanns där, men ingen såg mig egentligen, ingen tyckte väl egentligen varken bra eller dåligt om mig eftersom jag gjorde mitt bästa för att -även om det inte var syftet - aldrig visa någon som helst personlighet.

Nu när jag klarar av att slappna av, förstår att alla gör bort sig och att små brister istället är det som gör att man uppfattas som en personlighet -och inte bara en tråkig yta- så tycker folk mycket bättre om mig. Att jag snubblar över dörrtrösklar väldigt ofta gör inte att jag vill sjunka ihop och dö av skam längre, snarare än det någonting som andra människor uppskattar hos mig eftersom det gör mig rolig att vara med och ger upphov till ett gott skratt eftersom jag i ärlighetens namn är fysiskt klumpig av mig. Men jag har accepterat att jag är sådan och snubblar jag så snubblar jag. Det är inte mer med det. Men det är en del av mig och det får jag bjuda på:)

Jag hade kunnat säga exakt samma sak i den situationen, och själv tyckt att det var jätteroligt. Så länge man faktiskt berättar för sällskapet att man bara skämtade så ser jag ingen fara med det.