Förminskad som mamma

Det känns inte riktigt som du har greppat det som TS skrivit, du kanske endast läst trådstarten vad vet jag. Jag tycker först och främst att ingen ska säga till någon annan hur de ska agera eller framförallt reagera, så som du gör här till TS. För det första har hon inte klagat på om sambon skulle själv behöva ta med barnet till läkaren på pappans dagar. 

TS har gång på gång skrivit i tråden att hon känner olust för att det alltid är de TRE som ska vara med och hon ser ingen anledning till att de ska behöva vara tre som är med på vissa möten som rör barnet. När det kommer till kritan så handlar det inte om varken mamman, pappan eller bonusmamman, det handlar om det bästa för barnet och vad jag har läst i tråden så verkar mamman ta detta i beräkning medan pappan endast verkar vara ute efter att såra TS. 

Jag talar inte emot mig själv. Du citerade inlägget att jag tycker att de står lika nära, inte att någon står närmare än någon annan av dem oavsett hur lång relationen är. (Däremot tycker mitt ex, att hans flickvän står närmare barnet än vad min sambo gör. )

Jag jag tror jag bara skiter i det just nu, jag orkar inte. 

Jag förstår faktiskt inte vad alla reagerar på?

1. samarbetssamtal ÄR för föräldrarna i första hand, sen kan man ta in nya partners när föräldrarna kan samarbeta om det behövs.

2. Utvecklingssamtal, ÄR för vårdnadshavarna, sen kan man ta med nya partners om det är till någon nytta för barnet, men jag har svårt att se att det skulle vara till någon nytta när barnet är sex år. Sen är det väll inget konstigt att båda föräldrarna vill vara med, jag skulle t.o.m.säga att det är extra viktigt i separerade familjer att båda föräldrarna är med.

3. Läkarbesök, ÄR för vårdnadshavarna. Inget som jag skulle välja att gå två på men kan förstå att det finns särskilda tillfällen som det kan behövas.

4. Tandläkarbesök, ÄR för vårdnadshavarna, men om det är okej för alla inblandade kan någon annan gå med barnet. Men även här kan det vara viktigt att en förälder går om tandhälsan är dålig t.ex.

Sen kan det självklart finnas tillfällen som man kan behöva ha med sin partner, t.ex. om man inte kan hantera situationen själv eller att den andra föräldern inte tar sitt ansvar. Jag har t.ex. suttit på sjukhus med sonen tillsammans med bonusmamman för att pappan inte hade hunnit äta... Min sambo har varit på utvecklingssamtal för att hos oss så är han bäst på att förklara läxorna och pappan tyckte att sånt skulle barnen klara själva.
Men inget av det här skulle fungerat om inte vi hade haft ett bra samarbete innan.

TS, jag tycker att du ska välja att se det som att han förminskar inte dig som mamma utan han förminskar sig själv som pappa, det är HAN som behöver stöd,inte DU.

Självklart är det i första hand föräldrarnas sak att samarbeta, gå på utvecklingssamtal, läkarbesök etc. Omoget av pappan att tvinga in en tredje part i samarbetet kring barnet, det kan ju vara svårt nog när man bara är två som ska komma överens. Det är hans egen sak att informera sin sambo om utfallet vid utvecklingssamtal o dyl och även att vara språkrör för hennes eventuella åsikter vid sådana tillfällen. Våra barn märker med tiden och förstår bättre än vi tror hur beslutsstrukturen ser ut med föräldrarna och nya partners - och ska alltid få känna trygghet i att det är mamma och pappa som fattar besluten och står barnet närmast. Stå på Dig, TS.

Nu har hälsosamtalet varit och ingen av dem kom så det kan ju inte ha varit sådär superviktigt för dem. Det är just det som gör att jag blir irriterad. Hade de nu verkligen tyckt att det var jätteviktigt att vara med så visst, alla tänker olika, men när det inte är viktigare än att han kan strunta i det så behöver de ju knappast vara båda när han väl ska gå, eller?

Ja för du vinner nog ingen tvist genom att fokusera på bonusen. Vem startade tvisten? Och vad yrkas?

Nä jag drar inte in sambon i den tvisten. Vad den handlar om är inte relevant här. 

Tack alla för era olika tankar och input. Det är bra att höra lite olika åsikter om sånt här.