Jag är vid tjugo års åldern skall fylla tjugoett och känner att mitt liv är redan upp och ner

Jag har inte känt smaken av ljuvlighet av livet. Litegrann vid barndomen men den var tuff. Litegrann vid tonåren men den var tuff det med. Men vid sjuttonårsåldern började ta stopp. Det var där som det började, och det byggdes upp nya saker. Vid sjuttonårsåldern åldern larmade jag SOS alarm, då min bror tappa kontrollen över sig och slog och tog strypgrepp på mig ett par gånger. Av rädsla låste jag mig in i mitt rum och larmade polisen. Det blev rättegång när jag vart arton. Jag fick ingen hjälp. Liksom, jag lyckades inte fly ifrån familjen. Ett år senare, alltså nitton års åldern. Började jag på teater. Det gick bra, lite nervös varje gång jag var där. Men det gick bra. Men efter fyra månader hände det ny grej. Jag klarade inte av en vis uppgift. Jag kunde inte koncentrera mig. Meningen var att man skulle skriva ner saker. Jag kunde bara inte koncentrera mig. När vi skulle ha redovisning kunde jag inte säga något. Jag fick prestationsångest, fick skam över hela min kropp. Och jag kände att jag har gjort bort mig riktigt rejält. Jag kände mig patetisk. Efter detta, var jag beredd att göra vad som helst för att få bort den känslan, och få ledaren att tro någonting annat om mig. Vad jag gjorde för någonting kanske jag kan gå in på sen, när jag har tillgång till en dator. Skriver på en IPad för tillfället. Det värsta jag gjorde var att peka en hammare mot personalen i föreningen och be om nyckeln. Jag förstörde en föremål som jag byggt. Två polismän dök upp. Jag var då vid tjugoårs åldern, precis som nu. Detta skede under December månaden. Jag mår fortfarande dåligt, och väntar inför en rättegång. Om nu inte fallet läggs ner. Vilket jag inte tror att den kommer att göra. Nu mår jag dåligt. Och tror hela tiden att jag förstört mitt liv. Mitt liv har inte varit rättvist, jag har alltid haft det så otroligt krångligt utan att jag gjort något. Vid det här fallet är det så oerhörd jobbigt, och det är mitt fel. Allt detta bara för att få bort känslan av skam och patetisk... Det jag känner är att jag vill praktisera i föreningen. Jag vill jobba där åtminstonen i ett år. Så jag får meritpoäng. Jag vill ha kontakt med de. Jag vill inte förstöra någonting av mitt liv. Jag mår så oerhörd dåligt. Jag har dödslängtan. Jag vill bara kunna spola alltid TILLBAKS när jag var ett barn. Bara säga till någon att jag har det svårt i hemmet. Jag säger inte att min familj trigga upp mig till att göra detta. Jag säger bara o. Jag fick en ordentligt familj, så skulle jag ha en bättre självförtroende och självkänsla, och inte brytt mig så mycket att jag gjorde bort mig. Jag kanske dessutom skulle ha haft modet att säga att jag inte kan göra denna uppgift, då jag inte känner att jag kan fokusera mig för tillfället. Bara säga att jag har mycket att tänka på. Alla människor kan ha mycket saker i skallen ibland. Jag skulle förmodligen kunna säga så utan problem om jag hade bättre självkänsla. Önska bara jag sa det, innan jag gjorde bort mig totalt. Sen kanske man också skulle skylla lite på ledaren som stod och pressa mig mer och mer, som om hon inte såg att jag hade det otroligt jobbigt när jag skulle redovisa. Vem gör en sådan sak? Tack för att jag fick skriva av mig! Har ni några tips om hur jag kan må bättre. Snälla, berätta gärna. Kommentarer och åsikter on detta är absolut välkommen.