HJÄLP???Mammor som har barn med en som inte vill ha med barnet o göra, hur brukar ni svara på barnets frågor angående deras pappa?

min älsta son är 16 år och har aldrig haft en relation med sin far , han har aldrig funnits.  (nu för 2 - 3 år sedan fick dom dock kontakt men det är en annan historia) 

Ja det har varit funderingar, ångest, tårar från sonens sida, han har brottats med många känslor.  Hans pappa och jag bodde ihop så ganska mycket information har jag ändå kunnat ge och många fotografier har han fått under årens lopp vartefter frågorna dykt upp. 

Det har inte varit många frågor varje gång - utan dom har kommit kanske 2-3 frågor och så har det gått något år och sen har 2-3 frågor till kommit.   Ju äldre han blivit ju mer frågor har det också blivit.  

När han var liten reflekterade han inte över faktumet. Hans bästis är och förblir morfar och jag är också omgift och har flera barn så han har alltid haft en manlig rollfigur i sitt liv han kan identifiera sig med men frågorna har givetvis alltid funnits i bakhuvudet. 

Och jag har aldrig gjort frågorna till något hysch-hysch utan jag har satt mig ner med honom och förklarat det jag kunnat berätta och gett honom dom svar han krävt av mig - och det vare sig utan att försköna något eller smutskasta hans pappa. 

Såklart han saknat sin pappa med jämna mellanrum men han har ändå mått bra och varit nöjd med den familj vi lever i här och nu , det har helt enkelt aldrig varit nån dramatik kring hans pappa. 

jag har också varit noga med att inte pracka på honom hans pappa.  Jag har aldrig tjatat, ältat eller på annat sätt dragit upp honom till diskussion. Jag har svarat på hans frågor , fotoalbum står öppet i bokhyllan, jag använder smycken han gav till mig och sonen själv har fått se att jag trots sveket mot mig ändå itne är hatisk eller tänker tjafsa och kriga .  Sån är inte jag och det är jag noga med att också visa min son att min privata besvikelse inte går ut över hans bild av sin far. 

Vi befinner oss i ett gränsland, då 3-åringens pappa kommer och går i perioder. Oftast är han frånvarande då det är mest ledigheter som vid semester och jul/nyår. Oftast är han frånvarande 1 månad eller 2 i stöten, delvis p g a psykisk ohälsa med depressioner, men även av att han prioriterar ny flickvän, jobb, fester mm högre.

Just nu fungerar umgänget med 2 timmar varannan söndag, men det brukar inte fungera så länge, några månader om vi har tur. Förhoppningsvis börjar han inse att hans svek påverkar barnet. Min dotter har blivit jätteledsen och brutit ihop flera gånger under samma dag när pappan inte har dykt upp. Det jag kan anföra som skäl är att pappa är sjuk, som oftast kan vara ett möjligt skäl. Tillbaks får jag: "Pappa är inte sjuk". Ähm jo. Det känns ju inte riktigt rätt just nu att berätta att hennes pappa är sjuk i huvudet. ... När hon blir äldre går det ju berätta mer om depressioner och panikångestattackerna han har. Sedan återstår det att se om det blir samma historia som med halvbrodern där han var frånvarande mellan pojken var ca 3 och 7 år.

När hon säger att hon saknar pappa får jag ju bara bekräfta att jag förstår att hon saknar pappa, så mycket mer finns inte att göra. Likadant antar jag att det blir om pappan inte är närvarande i bilden heller. Man får ju berätta så nära sanningen man vet som är rimligt för barnets ålder.

Min dotter har ställt frågor i perioder, nu har hon dock slutat (hon är 12år) hon säger till andra att hennes pappa är död - för det är han i hennes ögon,

Jag har aldrig hållt något hemligt, när hon har frågat så har jag svarat efter bästa förmåga, när hon började skolan skrev hon brev till honom som hon postade själv, fick aldrig något svar - då blev hon arg - men hon har aldrig frågat varför han inte vill träffa henne eller så - kan bero på att han bor så långt bort, jag vet inte.

Han intresserar henne inte, har egentligen aldrig gjort det. Någongång har jag fått frågan om vi var kära i varandra etc men inget mer - hon vet att hon har syskon, hon vet att han finns på FB att hennes syskon finns på FB oxå - men hon har bestämt sig för att inte bry sig - just nu iaf. Vill hon göra det vid ett senare tillfälle så kommer jag finnas där och backa henne i det hon vill göra, hjälpa henne med att få frågor besvarade så gott jag kan. 

Sist hennes pappa träffade henne var hon 10 veckor så hon har aldrig träffat honom "på riktigt"

Min snart 5-årige son har ingen kontakt med sin pappa alls (pappans val).
Han har såklart mkt fantasier o frågor om sin pappa, o jag svarar så ärligt jag kan, anpassat till hans ålder.
Jag berättar ju det jag vet om pappan, angående vad han heter o så, o jag kommer att visa kort på honom när/om sonen frågar alt när han blir lite äldre.
Jag har sagt när sonen frågar att jag inte vet varför pappan inte vill träffa honom - för helt ärligt vet jag inte riktigt!
Sen pratar vi ju ibland kring att en del föräldrar inte vill vara föräldrar av olika anledningar o en del kan inte pga sjukdom osv.
Sen kan vi prata kring att en del barn har bara en mamma, en del en pappa, en del två mammor o en del två pappor. Att det kan se olika ut för alla!
Jag har sagt att sonen kan ta kontakt med sin pappa när han blir större sen o fråga honom varför han inte vill träffa honom.

Jag tror mig veta att pappan bor kvar i stan där vi bor o någon gång har jag sett honom på affären men då har jag inte sagt något till sonen.

Det är svårt, visst är det det, men det är trots allt pappans eget val att inte ha någon kontakt o jag kan bara svara sonen så ärligt jag kan. Det är ju pappan som sitter inne med de "rätta" svaren på varför han har valt att inte ha kontakt...