hjälp mig gå vidare :-((
Jag ska inte skriva en hel roman här utan fatta mig väldigt kort och mina förhoppningar är att få råd av er, ev få kontakt med kvinnor som är i min sits.
Jag är 29 år och mamma till tre barn, men lever inte längre med deras pappa. Jag är omgift (nov 2013) med en man som är mer än jag någonsin vågat hoppas på att finna, förutom mina barn är han ALLT!
Förra våren bestämde vi oss för att faktiskt försöka få ett gemensamt barn! Jag har (trotts mina tre barn) svårt att bli gravid. Men med hjälp av pergo brukar det gå på ett par försök.
Vi drömde, vi önskade vi messade varje dag till varandra om vårt kommande barn, hur vi skulle berätta, jag fantiserade om att jag skulle testa i hemlighet, om det blev pos så skulle jag köpa en liten vit body och slå in med testet.
I juli hände det. Jag var gravid!! Slog in testet med en body och vi båda var så lyckliga och grät. Vi skulle faktiskt bli mamma och pappa ihop. Men..... I V 6-7 kändes det bara konstigt, tre fullgånget graviditeter innan talar sitt tydliga språk. Jag sa till min sambo att jag misstänker att detta inte går vägen, jag hade inga blödningar öht och testen var riktigt starka.
Men jag åkte in till akutgyn. Det fanns inte mycket mer än en hinnsäck och gulkropp. Blodprov togs. Vi återvände igen en vecka senare och tog om blodprovet. Tyvärr... Det höjdes inte tillräckligt. Tre veckor senare hade vi gett ALLT otaliga vul varav det sista visade att allt började tillbakabildas och jag skrapades samma dag. Sorgen var total!!
Varför jag???? Varför vi!! Varför i helvete rent ut sagt skulle vi drabbas av MA??
Nu har det gått flera månader, sorgen efter att ha förlorat "drömmen" som jag kallar det, för ett foster var det ju aldrig riktigt men ja ni förstår.
Detta som jag berättat nu är egentligen bara att jag vill berätta om vad som hänt. Nu till det ännu svårare.
Vi gjorde inte som alla andra, för det första tog detta oss så hårt så jag kände att ALDRIG mer jag utsätter mig för detta. Vi valde då att inte försöka igen. Men, jag känner nu att jag nog vill lite längre fram. Min man säger nej. Han är 41 år fyllda nu och har en grabb som fyller 16 år. Han känner att eftersom det blev som det blev så var det kanske inte menat? Alltså han ville givetvis att vi skulle haft det barnet. Men nu vill han att vi gör annat som man inte kan med bebis, (man kan göra allt med bebis men ni förstår) han vill att vi njuter av att våra barn blir större och kan ägna oss åt varandra. Bara åt varandra liksom, och så tycker han att han är för gammal nu.
Nån gång när jag varit ledsen och så har han sagt att jag borde lämna honom för att träffa någon med samma barnlängtan. Det är helt uteslutet från min sida.
Men hur kommer jag över min längtan!!!!! Varje gång någon får barn, varje gång någon outar sin nya graviditet känns det som jag får 25 knivhugg i hjärtat. Jag skulle haft en nyfödd bebis idag. Det e fan inte rättvist!!
( ??