• Anonym (Bitter)

    hjälp mig gå vidare :-((

    Jag ska inte skriva en hel roman här utan fatta mig väldigt kort och mina förhoppningar är att få råd av er, ev få kontakt med kvinnor som är i min sits.

    Jag är 29 år och mamma till tre barn, men lever inte längre med deras pappa. Jag är omgift (nov 2013) med en man som är mer än jag någonsin vågat hoppas på att finna, förutom mina barn är han ALLT!

    Förra våren bestämde vi oss för att faktiskt försöka få ett gemensamt barn! Jag har (trotts mina tre barn) svårt att bli gravid. Men med hjälp av pergo brukar det gå på ett par försök.

    Vi drömde, vi önskade vi messade varje dag till varandra om vårt kommande barn, hur vi skulle berätta, jag fantiserade om att jag skulle testa i hemlighet, om det blev pos så skulle jag köpa en liten vit body och slå in med testet.

    I juli hände det. Jag var gravid!! Slog in testet med en body och vi båda var så lyckliga och grät. Vi skulle faktiskt bli mamma och pappa ihop. Men..... I V 6-7 kändes det bara konstigt, tre fullgånget graviditeter innan talar sitt tydliga språk. Jag sa till min sambo att jag misstänker att detta inte går vägen, jag hade inga blödningar öht och testen var riktigt starka.

    Men jag åkte in till akutgyn. Det fanns inte mycket mer än en hinnsäck och gulkropp. Blodprov togs. Vi återvände igen en vecka senare och tog om blodprovet. Tyvärr... Det höjdes inte tillräckligt. Tre veckor senare hade vi gett ALLT otaliga vul varav det sista visade att allt började tillbakabildas och jag skrapades samma dag. Sorgen var total!!

    Varför jag???? Varför vi!! Varför i helvete rent ut sagt skulle vi drabbas av MA??

    Nu har det gått flera månader, sorgen efter att ha förlorat "drömmen" som jag kallar det, för ett foster var det ju aldrig riktigt men ja ni förstår.
    Detta som jag berättat nu är egentligen bara att jag vill berätta om vad som hänt. Nu till det ännu svårare.
    Vi gjorde inte som alla andra, för det första tog detta oss så hårt så jag kände att ALDRIG mer jag utsätter mig för detta. Vi valde då att inte försöka igen. Men, jag känner nu att jag nog vill lite längre fram. Min man säger nej. Han är 41 år fyllda nu och har en grabb som fyller 16 år. Han känner att eftersom det blev som det blev så var det kanske inte menat? Alltså han ville givetvis att vi skulle haft det barnet. Men nu vill han att vi gör annat som man inte kan med bebis, (man kan göra allt med bebis men ni förstår) han vill att vi njuter av att våra barn blir större och kan ägna oss åt varandra. Bara åt varandra liksom, och så tycker han att han är för gammal nu.

    Nån gång när jag varit ledsen och så har han sagt att jag borde lämna honom för att träffa någon med samma barnlängtan. Det är helt uteslutet från min sida.

    Men hur kommer jag över min längtan!!!!! Varje gång någon får barn, varje gång någon outar sin nya graviditet känns det som jag får 25 knivhugg i hjärtat. Jag skulle haft en nyfödd bebis idag. Det e fan inte rättvist!!

  • Svar på tråden hjälp mig gå vidare :-((
  • Anonym (Bitter)

    Ingen ( ??

  • katastrofplantagen

    Han behöver nog bara tid att komma över det innan ni försöker igen? Ta upp det längre fram. Låt er sörja detta ett tag.

  • Anonym (Bitter)

    Jag är ytterst tveksam. Faktiskt. Jag har inte haft skydd (vi har använt kondom) men råkade slarva, mensen var en dag sen och då var han rätt tydlig med att "nu får vi skydda oss varje gång" alltså en liten "olycka är inte välkommet....... Annars tänker man att det är pressen som är jobbig för mannen. Så jag har valt att använda mig av nuva ring igen. Vill absolut inte att han ska bli pappa mot sin vilja liksom. Så gör man inte mot någon oavsett hur stor min längtan är.

    Så återigen nej, alltså han säger själv att bli pappa vid 42 års ålder och äldre är för sent, oavsett vad jag än säger om att jag vet MÅNGA som fått barn vid 40+ så ligger känslan hos honom, och den känslan går inte att ta bort. Tyvärr.

  • Anonym (*)

    Det verker ha blivit en liten fixering för dej att ni måste ha ett gemensamt barn.
    Det måste du försöka komma över, för det är inte sunt, att bli sårad av att andra blir gravida är inte sunt.
    Be att få prata med någon om hur du ska göra för att gå vidare.

    Du får glädja dej åt de tre barn du redan har och åt din mans barn! Glöm inte bort att du redan har tre barn.

    Du har svårt att bli med barn, ni lyckades med lite hjälp men det ville inte ta sej. Det är sorgligt men det är ju sånt som händer i livet.
    Jag har fått lära mej det efter mina sena missfall, att det finns nog en högre mening med att det blev som det blev, det tar tid men du måste börja tänka på annat. Hur du gör det lättast är svårt att säga då jag inte känner dej.

    Du måste ju respektera hans önskan om att inte vilja bli en "gammal" pappa.
    Respektera hans önskan, om att ni snart kan leva ett gott och lyckligt liv som två vuxna utan småbarn, med barnbarn som ni kan skämma bort och ägna er tid åt.

  • Anonym (Bitter)

    Ja absolut. Visst e det så! Fixering är bara förnamnet men inte blir det lättare för det jag respekterar honom och hans önskan om att inte vilja bli pappa igen så gott jag kan, att lura till mig ett barn finns inte i min värld men tyvärr äter jag det med honom...... Berättar hur ledsen jag är osv. Och han säger att han förstår mig och tröstar. Och min anl till att jag skriver här att försöka respektera honom ÄNNU mer! Att få ur mig mina känslor här med andra kvinnor. För tjatar jag för mycket om det hemma säger han samma sak igen. Att jag ska lämna honom. Det vill jag inte ens prata om.

    Jag är så otroligt tacksam för att trotts allt fått tre barn, de är mitt liv. Men jag var så ung mamma, alla i min ålder börjar nu! Det är iofs positivt med. Jag kommer vara väldigt ung när mina barn lämnar boet liksom. Min högsta önskan är idag bara att som du skriver, kunna släppa fixeringen, sluta drömma om barnet som aldrig kom varenda natt... Det är sista pusselbiten.

Svar på tråden hjälp mig gå vidare :-((