Hur minns ni er förlossning?

Lägger till att jag fött två barn. Båda var trevliga upplevelser. BB ger jag inte mycket för dock. Där stannar jag inte längre än nödvändigt.

Med första barnet hade jag värkar från klockan ett på natten och skickade iväg sambon till jobbet då det som förstföderska skulle ta tid. Han hade dock inte ro utan kom hem på förmiddagen. Var inne 13 och hon föddes 16. 3 timmar med nästintill konstant värkarbete, så jag hann bara ta 1-2 klunkar dricka innan det var på med lustgasen igen. Efteråt hade jag inte så god koll på vad som hände när, så det tog ett tag att bearbeta.

Andra barnet var jag dönervös inför, om det skulle gå fort. Nätterna innan hade jag förvärkar så första värken den natten kollade jag inte ens på klockan, men gissningsvis runt 4. Var uppe med andra värken 4.50. Tack vare blödning ringde vi in och väntades fram mot förmiddagen. Strax efter 5 hade jag 5 värkar på 12 minuter och farmor ringdes in som kom 30 minuter senare och vi åkte så fort jag kunde gå nerför trapporna 2 värkar senare. 2 mils bilfärd i 120-140, gjorde att vi ändå bara var inne 9-11 minuter, tack och lov för bara en bil ute på Nationaldagens morgon. De hann registrera ett hjärtljud på 137, vilket lugnade mig, innan jag fick en kraftig värk i förlossningssängen och krav på att lägga mig på rygg. Då höll jag på att börja hyperventilera så sambon fick hjälpa mig andas genom att prata lugnande. Sedan tog de sista hinnan, så bm stod i fostervatten och sedan var det bara att krysta ut henne.

Självklart gjorde båda förlossningarna ont i slutskedet, men så här i efterhand helt okej. 20 minuter efter andra barnet frågade jag sambon om han var besviken och om han ville ha ett tredje barn, då alla trodde jag väntade en pojk ... Han tyckte jag var knäpp, men jag hann ju få min lustgas, annars tyckte den assisterande personalen att jag lika gärna kunde föda hemma, men jag vill ju ha min lustgas!

Vi får se om jag får igenom önskemålet med ett helsyskon om något år. Däremot kommer väl förlossningen att göra mig lite nervös, om det ska gå lika fort då.

Häftig, jobbig, fantastisk, vidrig - ryms i hela känslospannet

jobbig..

Värkarna innan jag fick epiduralen var så hemska att jag typ grät och sa till min kille ett flertal gånger att jag ville försvinna och dö typ. 

Sen när huvudet skulle ut, det var den värsta smärtan jag någonsin kännt. Att det ska vara en lättnad att få börja krysta stämde inte på mig.

Men sen när jag inte hade ont när epiduralen lagts då var allt spännande och roligt och sen mellan värkarna så kunde jag prata normalt med min kille och man var så förväntansfull!

Men det var helt klart det häftigaste jag varit med om och helt fantastiskt sen när hon kom ut!

Båda förlossningarna var helt klart uthärdliga, skulle inte säga härliga men har mest positiva minnen. Klart det gjorde ont (som fan) och första förlossningen var utdragen med komplikationer men i det stora hela var det helt ok. Skulle lätt kunna gå igenom 10 st till, dock aldrig någonsin en till graviditet ;)

Jag tycker att dina alternativ är svåra att ta ställning till. Mina tre förlossningar har både varit uthärdliga och härliga. Knepig kombination kanske, men en förlossning är ju rätt absurd egentligen.......om man tänker efter. Jag ha haft tre okomplicerade och snabba förlossningar......har minnen äc fruktansvärd (men uthärdlig) smärta, men även av häftig urkraft och så är ju resultatet så fantastiskt att det liksom är en del av det hela också .

Min vaginala förlossning - uthärdlig. Ändå tog det 50 timmar från första värken tills han var ute. Tyckte att det gjorde sjukt ont, men att både lustgas och epidural hjälpte såpass bra att det ändå kändes OK. Man får ju minnesluckor också av mycket lustgas och för min del var det jättebra eftersom det tog sådan tid.

Första barnet gjorde jag planerat kejsarsnitt (var tvungen p.g.a.felaktigt läge hos barnet) och den förlossningen var riktigt jobbig faktiskt. Kände mig så jäkla utsatt och var handikappad efteråt på ett annat sätt som störde mig mycket. Hade ont länge också, 1-2 veckor efteråt. Inte lika ont som när det var som värst under den vaginala förlossningen. Men hellre jättejätteont under några timmar än under 1-2 veckor med mildare smärta.

Det absolut värsta jag gjort!!

Har utomkroppsliga upplevelser, svimmat, ögon som rullat bak i ögonhålan och totala minnesluckor.
Värst var första och andra. Tredje var mer ok men med den sattes jag igång pga förlossningsrädsla och hade Eda satt redan innan start tex. Dessutom gick den värsta delen så snabbt den gången. Men får ändå ångest när jag tänker på utdrivningen.

Jag minns inte min förlossning.

Däremot minns jag min dotters förlossning.
Det var 38 timmars helvete som slutade med sugklocka och att dottern var blå och helt medtagen när hon väl kom ut

Röstade på härlig.
I samma ögonblick barnet kom till min bröstet. Så glömmer jag allting. Det är bara detta ögonblick o min make som är bäst.

Därför tycker jag om mina förlossningar. Värk osv osv är inte viktig...

Första: Uthärdlig helt klart. Jag hade förväntat mig ont och jobbigt och det var det men jag kunde hantera det och det var ingen panik men det tog sjukt lång tid och jag var urtrött efteråt.

Andra. Var chokad efteråt, var nära till panik ett tag men det var för att det var så mycket intensivare än första.

Tredje. Härlig. Lika fort som andra men jag var beredd och tyckte det var en  häftig kraft.

Fjärde. Uthärdlig. Alltså här var det knasiga värkar som gjorde att jag inte fattade om det var igång eller inte. Blev regelbundet, åkte in. Fick krystvärkar och vattenavgång i entren på sjukhuset och ungen ute 13 minuter senare. Hann inte riktigt med mentalt och var besviken då trean var en så positiv upplevelse.

Som jag skrev i en annan tråd:

Förjävlig. +30 timmar som ändå slutade i akutsnitt. Ingen tog mig på allvar när jag sa att jag kände en överjävlig stångande smärta ner mot höger sida av bäckenet. Dvs att det kändes som att ungen skulle komma ut snett genom höften... En barnmorska bara hävde ur sig att det ska göra ont när man föder barn.

Visade sig sen att han såklart låg lite snett. Var totalt borta med bara lustgas, fick sedan epidural men tog 4 stick innan de lyckades sätta den (hade trång mellan kotorna och det var jävligt obehagligt med alla värkar att hantera samtidigt), det gjorde så jävla ont med värkarna och när de skulle in och gräva i fittan jämt och ständigt. Ville absolut inte ligga ner heller för så kom den där "snedsmärtan" som ett brev på posten. Sambon tycker också att det var förjävligt. Han kände sig totalt maktlös och tyckte inte att någon tog honom på allvar när han frågade om de inte skulle ta och snitta (jag mest låg nästintill medvetslös och okontaktbar i flera timmar eller konstant skrikandes in i lustgasmasken, beslut till snitt kom flera timmar senare efter tre sugklockeförsök med forcerat tryck).

Jag kommer att be om planerat snitt nästa gång. Helt klart. Hoppas bara att jag får igenom det...

Igångsättning - värkar inom 24 h - vattnet går, värkarna tar fart utav bara faaan, aldrig under 50 - epidural som är fantastiskt - babblar med barnmorskan - sambon sover på en sackosäck - gör lite rörelseövningar - ligger på sängen och tar selfies med sambon - kroppen börjar krampa och tar över showen - sambon tycker det är onödigt att dra i snöret så att barnmorskan kommer ("hon skulle ju komma tillbaka snart ändå") men jag bara VET att nu är det en bebis som vill komma ut - mycket riktigt fullt öppnad efter 5 timmar i förlossningsrummet - börjar krysta - får veta i efterhand att jag nästan sparkat omkull barnmorskan - trycker trycker trycker trycker (jobbigt som fan! Men inte så farligt ont) - rummet är fullt av folk - bebis kommer ut med navelsträngen runt halsen - tas in i ett angränsande rum - 2 min senare hörs ljud och pappa får hämta - bebis ligger hos mig och snuttar och sover - jag är mest lite chockad - pappa är väldigt rörd - bebis är väldigt trött.

Det är ungefär det jag minns och har med mig. Härlig och uthärdlig tack vare Epiduralen, utan det hade det nog varit ett jävla förjävligt outhärdligt.

Alltså jag blir så jävla bitter när jag tänker tillbaka på vissa saker.. 

för det första att jag fick föda så långt bort, men också att vi inte blev erbjuda något alls

saccosäck, födopall, pilatesboll, prova olika förlossningsställningar, kall/varm handduk till pannan, cd spelare/musik, bad/dusch under värkarbetet m.m

vi larmade flera gånger och bad om någon lindring, jag var så inne i smärtan så jag kunde inte formulera mer än "hjälp mig" 
och dom kom in, sa att allt var okej och värkarna var fortfarande svaga (eller inte, grejerna som inte kunde mäta helt rätt, dom var bra mycket starkare än vad maskinen sa!) och så gick dom.. 
till sluuut fick vi någon påse som man kunde värma

och efter en lååång tid och flera larm lyckades jag komma ihåg/få ur mig epidural, vilket bokades och sen frågade jag om jag kunde prova lustgas, javisst, frågade sen om det fanns något krav för att få den (måste vara en viss styrka på värkarna, öppen x antal cm eller nåt) nepp, kunde fått den timmar tidigare.. 

och sen fick jag krystvärkarna när jag satt på toaletten, men fick bara höra att nej det är inte dags än, du är inte helt öppen.. kunde inte hålla emot, min kropp körde igång och krystade, kom upp på sängen och jo, fullt öppen och helt utplånad tapp, krystvärkarna igång
men han hade inte sjunkit ner tillräckligt, fick bara rådet att stå upp med "gåstolen" men mina ben vek sig, inget annat blev jag erbjuden, nu i efterhand så vet jag ju att sitta på en boll, pall, ligga i annan ställning kanske hade fått honom att glida ner lättare/snabbare, men nepp, jag fick ligga platt på rygg.. 

och dom tog ifrån mig lustgasen! 
jag lyssnade på dom, jag följde deras instruktioner och gjorde allt, min syresättning och allt sånt var bra, barnet mådde bra hela tiden också
så fanns ingen anledning till att ta ifrån mig den och fått veta att massvis fått ha den kvar under hela tiden, även när moderkakan skulle ut.. 

och ingen var liksom där.. min sambo och jag var ensamma nästan hela tiden, och ibland var jag helt ensam när han var på toaletten eller fixade mat.. ingen som bara kom förbi och pratade och höll mig sällskap eller erbjöd hjälp, bara kom när dom började/slutade, när det var dags att kolla grejer på maskinerna eller när vi larmade snabbt.. och det var inte alls många där som födde då heller..

känns liksom som att jag blev snuvad på en del av förlossningsupplevelsen såhär i efterhand.. sen vet jag att jag blev lämnad helt ensam efter förlossningen ganska länge! och då fick jag också en stor blödning efter, bara sån jävla tur att jag klev upp ur sängen när det fanns folk där och inte när jag var ensam..