hur har ofrivillig barnlöshet påverkat dig som person och er som par?

Tycker det låter som du har en väldigt bra utgångspunkt för att klara IVF utan lika mycket lidande som många andra känner i alla fall. För mig var IVF-försök 2 mycket lättare än första försöket för att vi båda hade mycket mer positiv inställning. Men det är svårt att styra hur alla hormoner påverkar kroppen, man blir väldigt trött, får huvudvärk, PMS och allt möjligt. Och det är praktiskt krångligt med alla tider som måste passas och alla sjukhusbesök och få ihop det med jobbet etc. Jag har dessutom blivit jättesjuk i samband med båda mina IVF:er, tror inte kroppen tål hormonerna. Så det är inte bara väntan och misslyckandet som är jobbigt. Dock är det ju såklart individuellt hur man påverkas av hormonerna.

Men jag tycker faktiskt att det blev lättare att njuta av livet mellan IVF:erna än det var innan vi började med IVF. I mellanmånaderna behöver man ju inte hoppas och bli besviken utan kan fokusera på annat, ha sex för att man vill och inte för att försöka få barn, leva precis som man känner för och inte anpassa livet efter barnförsök, osv. Före IVF var ju varje månad ett försök på ett annat sätt. Och jag håller med om att det mest positiva med att göra behandling är att man känner att man får chansen på riktigt.

Vad har norrländskt påbrå med detta att göra?
JAG är OCKSÅ envis som tusan och hade bestämt mig till 10000000% att det skulle bli barn men inte fasen har vi barn för det! Jag tycker att du har en fördomsfull och respektlös syn på de som MÅSTE ge upp av olika anledningar, och att de ger upp det betyder INTE att dom inte hade bestämt sig och det betyder inte att de inte ville lika mycket som DU, de hade bara andra förutsättningar än du! Det KAN faktiskt bli så för vemsomhelst.
Och varför ska DU bestämma att någon annan ska ge upp nu istället för att fortsätta en tid till?
VARFÖR har DU åsikter om det?

INGEN annan än personen/paret ska lägga sig i och ha åsikter och döma personen/paret OM de väljer/måste ge upp. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. Kroppen och psyket kan faktiskt sätta stop oavsett hur mycket man än bestämt sig! Döm inte andra utifrån DINA förutsättningar, det är respektlöst och elakt.

Tack för ett fint inlägg. Det är så sällsynt att läsa inlägg som detta, inlägg som inte dömer de som måste ge upp av olika skäl. Vi är på botten och åren springer ifrån oss och vi har tänkt över ALLA alternativ men vi har inte möjlighet att aktivt försöka mer. Jag önskar att fler hade större förståelse och inte dömde de som måste ge upp. Kroppen och psyket kan faktiskt sätta stopp oavsett hur mycket man än vill och oavsett hur envis man än är.

Jag har en dotter på 5 år som kom till på naturlig väg efter två års försök. När hon kommit trodde vi att det skulle bli lättare att få till nr 2. Vi började försöka på allvar när dottern fyllt 1, och vi försöker fortfarande....

Vi har nog kommit närmre varandra under dessa 4 år. Vi har gjort 2 IVF-försök och det har varit krävande men sammansvetsande. Oräkneliga inseminationsförsök har vi också gjort. Alla försök har liksom varit "vår grej" som ingen annan har att göra med. Vår hemlis ;). Självklart har mensen varit jobbig och jag har gråtit en del, men har inte hmnat i nån depresion.  Det har varit jobbigare för mig än för min man. Kanske är det vanligt att det är så?

Vi har vid ett par tillfällen satt deadline när vi ska ge upp, men hur ska det gå till?? Jag har ägglossning varje månad och min man har sperimier i toppskick (enligt läkaren). Jul var vår senaste deadline, och sen skulle vi börja sälja av alla barngrejor och kläder. Vi har inte kommit igång riktigt med det, eftersom jag (såklart) hoppas varje månad. Vi pratar inte om det, men jag tror att min man vet ungefär när jag har ägglossning. Jag har nämligen bara sexlust runt ägglossning ;), så vi får inte till det så ofta resten av månaden...

Jag (vi) lever på hoppet trots att åldern talar emot oss. Officiellt har vi gett upp. "Nu är ju er dotter så stor" "Ni börjar bli gamla nu!" osv.

Jag och sambon har "bara" försökt i 2,5 år än så länge. Vi är inne på ivf nr 2 på grund av manlig faktor.

Vi har både svetsats samman och påverkats negativt  av processen hittills. Relationen ställs ju på sin spets, vare sig man vill eller inte. Han är inte lika öppen med sina känslor som jag är, och det blir ofrånkomligen en stötesten i sammanhanget. Samtidigt är vi båda mer snälla och tålmodiga med varandra än någonsin. Sexlivet har fått sig en rejäl törn dock. Efter det första ivf-försöket som ju misslyckades, var det nästan skönt att inte ha så mycket sex under mellanmånaden. Att under 2 år försöka pricka in sex i ägglossningsperioden har slitit på lusten och spontaniteten.

Jag är redan nu livrädd för att behandlingarna inte ska ta. Jag har aldrig varit gravid och ett plus på en sticka känns nästan som en ouppnåelig fantasi. 

Vi kommer fortsätta så länge vi orkar och får och vill. Hur länge det är vet vi inte än, vi försöker ta det lite som det kommer. Jag tror det är en högst individuell och svår balansgång att gå, detta med att bestämma när det är nog. Jag försöker ibland tänka på och leka med tanken på hur ett liv utan barn skulle vara möjligt att leva. Än så länge börjar jag mest gråta vid tanken, men jag tror ändå att det är viktigt, detta med att fundera och reflektera  över detta jag minst av allt vill. 

Det är intressant att läsa inläggen i denna tråd. Håller med dem som säger att sorgen över att vara ofrivilligt barnlös är otroligt stark, nästan omöjlig att förklara för dem som inte varit eller är i samma situation. Jag har aldrig varit med om något så drabbande innan, något som upptar så mycket kraft och tid och energi, och som samtidigt inte har något överskådligt eller enkelt slut. Om tiden läker alla sår så är detta ett sår som hela tiden rivs upp på nytt, som aldrig tillåts vila och läka, så länge man fortsätter försöka. Att våga och orka fortsätta kämpa är starkt. Att våga sätta stopp och säga att nu är detta över, nu ska jag sörja detta och gå vidare, är lika starkt. 

Till er som inte riktigt förstår varför man utsätter sig för svåra behandlingar eller varför man inte bara kan acceptera ett liv utan barn: Snälla, var försiktigare med hur ni uttrycker er till oss som sitter i denna situation. Använd all den fantasi och empati ni har och kan ni fortfarande inte riktigt förstå eller sätta er in i känslan, så får ni helt enkelt ta oss på orden. För detta ÄR mycket mycket svårt. Och det finns inga enkla svar eller sätt att komma över eller vidare eller förbi. Ni kanske tror att det är nyttigt för oss att få höra era nyktra och raka "sanningar" om att detta med barnlöshet minsann inte är så farligt, att det finns andra sätt att leva, etc? Det är det med största sannolikhet inte. 99% av oss har redan tänkt på detta ur alla vinklar som finns att tänka kring detta och några till. Ni riskerar snarare att att såra någon som redan har det tufft. Vill ni diskutera ivf på ett principiellt, ideologiskt/filosofiskt plan så varsågod, men försök inte förklara det hur vi borde känna. Tack. 

Till stor del förde det oss närmare varandra. Vi kämpade och sörjde tillsammans när det inte funkade, när missfallet kom etc. Nu fick vi till slut en dotter. Hon är såklart fantastisk, men måste ändå säga att det finns en hel del obearbetad sorg kvar där som puttrar på. Det är så märkligt att ha blivit förälder, vi tror inte på det, och nu finns inte riktigt utrymme för att prata om den långa resan hit. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att " allt blev bra" så fort hon kom men riktigt så enkelt har det inte varit för mig.
Lycka till alla kämpande!

Låter väldigt likt min och min mans situation. Har försökt i tre år och gjort tre ivf, felet är manlig faktor. De har i princip dömt ut hans spermier och rekommenderar donation. Jag är öppen med hur jag känner och vill prata och analysera men inte han. Han kan inte! Han kan se att jag är ledsen och visst tröstar han men pratar hellre om annat. Börjar jag prata så byter han ämne ganska snabbt.

Detta har byggt upp en enorm ensamhetskänsla och frustration inom mig och orsakat en stor spricka mellan oss. Det blev ju heller inte bättre av att jag fick känslor för en annan. Så nu håller vi på att separera. Jag känner mig som en svikare men jag orkar inte själv. Nu däremot så har han vaknat och insett att han måste börja öppna sig men för mig känns det för sent

Det enda plus jag fått var efter ägglossningssprutan vid senaste ivfen. Kan ju ge falskt positivt och jag tog ett test bara för att någon gång få se det där extra strecket träda fram. Ville se hur det såg ut.

Oj vilken tung situation!

Jag känner igen detta med ensamhetskänslan och att ha en sambo som ibland vill byta ämne när man själv har ett så stort behov av att få dela situationen, förstå och vara nära. Samtidigt kan jag ju se att detta antagligen är mer komplicerat och svårt att tala om för honom, eftersom vi har manlig faktor. Det är olika strategier för samma problem. Förhoppningsvis finns en medelväg att finna om hur man ska kommunicera kring det.

Jag tycker inte att du ska känna dig som en svikare för att du inte orkar. Detta är ju en extrem situation att ställas inför som par, och om ni inte upplever att ni klarar av att hitta ett sätt stötta varandra på det sätt ni båda behöver så är det inte så konstigt att känslorna blir kantstötta. Lycka till nu, och hoppas allt löser sig till det bästa! 

Nu har jag och min man inte försökt mer än tre år. Men vi har vetat från start att det skulle bli svårt. Jag har bara en äggstock och som inte fungerar som den ska. Efter fem hormonkurer bestämde vi oss för att avbryta försökandet ett tag. Jag hade gått upp rätt mkt i vikt, kroppen var slut, mannens pappa gick bort väldigt hastigt och oväntat och vi skulle gifta oss. Naturligtvis blev jag gravid. Total lycka och förskräckelse. Jag hade hela tiden en känsla av att nått var fel. På första ultraljudet i v13 upptäcktes att lillflickan hade svåra missbildningar och skulle aldrig överleva utanför livmodern. Sagt och gjort, graviditeten avslutades och vi hamnade i nån slags toksvacka. Efter hundra psykologsamtal, tusen liter tårar och ett år senare är vi tillbaka där vi började. Eller snarare, är livet okej igen. Men jag/vi har inte riktigt orkat börja om igen.

Vad barnlösheten gjort med oss, i början var vi båda ganska hoppfulla. Tänkte, jaja, tar det sig inte under första året så får vi hjälp. Men med tiden så blev både min man och jag ändrats ganska mycket. Min man har mest gått på, jobbat, försökt att inte tänka och mest försökt vara samma sociala kille som vanligt. Jag däremot har varit mer påverkad, isolerat mig, inte orkat med gravida och gått upp helt i mina studier. Utåt sätt tror jag inte folk märkt så mycket.Våra närmsta vänner och delar av familjen visste om graviditeten innan vi avbröt, andra har fått veta efter att vi avbröt. Dock har enbart några få fått veta om barnlösheten och att det inte tar sig som det ska. Jag har inte orkat prata om det. Framförallt för att det är mig det är fel på. Det där med barn, gravida etc. har bara blivit värre och värre. Vet inte hur många kvällar jag gråtit över framförallt bekantas graviditeter.

Utåt har nog som sagt, det inte märkts så mycket. Vi har mest kämpat på, försökt leva på i samma banor som vanligt. Inåt, och i relationen har det varit kaos. Vi har bråkat, gråtit, surat och hamnat längre och längre ifrån varandra. Slutat ta i varandra och det där med sex är bara nått nödvändigt ont. Jag kände mig så himla ensam och utlämnad. Jag tog all skuld och började ogilla min kropp mer och mer. Sprickan blev bara större och större, längtan efter barn blev bara värre och värre. I vintras fick min psykolog mig att inse att det bara fanns två vägar, antingen börja prata med varandra och jobba med förhållandet eller dela på oss. Vi valde att jobba på saken. Nu, några månader senare, är vi närmre än någonsin. Vi pratar, vi skrattar, gråter och ensamhetskänslan är inte lika påtaglig. Vi försöker att inte isolera oss men det är svårt. Önskar ibland att mina vänner inte var sånna barnalstrare utan kunde leva i celibat istället.

Jag hoppas att vi orkar börja igen i höst, med hormoner. För drömmen om en familj, ett litet barn osv, blir inte mindre för varje dag som går. Men vi får se. Min kropp och vår relation får avgöra. Ibland önskar jag också att jag orkade prata om skiten. Det kanske får bli 2015 års mål, att öppet våga säga: vi kämpar oss blå för en jävla unge......
 

För oss känns relationen mer mogen nu än när vi började försöka. Jag tog barnlösheten väldigt hårt, så som ni andra beskriver. Ändå kämpade vi inte så länge som många andra här inne. Jag förstår dig så väl TS. Nu har vi en fin liten dotter och en "ny" vända barnlöshet, sekundär barnlöshet. Igång snart igen med utredning och hormoner osv. Får se om vi orkar. Trots att vår dotter har kommit till oss finns ändå sorgen i bakgrunden, och på något sätt mår jag fortfarande dåligt över "misslyckandet" att hon inte kom till naturligt. Jag vet att det är otacksamt och allt det där, hon kom ju tillslut, men jag kom in i en djup depression och var hela tiden så negativ och är väl det fortfarande... Så jag förstår dig. Man är inte densamma som man var innan och relationen tar massa stryk. Men kämpa på lite till, försök TS att hitta glädjeämnen. Sjukskriv dig, gå i terapi, ät sertralin!!! Det bästa jag har gjort. Så att du orkar kämpa lite till för jag märker när jag läser din TS att du har lite mera ork. 

Kram på dig

Vår resa började för ca 4 år sedan. Vi har gjort flera ivf behandlingar varav många tagit sig ett tag men sen slutat med mf. Vi vet varför vi behöver ivf, men missfallen är s.k. oförklarliga. Fem stycken mf har det blivit de senaste två åren, alla efter ivf. Är inställda på att försöka ett tag till, samtidigt har jag allt mer börjat tänka/inse att det kanske faktiskt inte kommer bli några barn för oss, at oddsen sjunker för varje mf vi får och varje år som går. Behandlingen sliter, inte fysiskt, men psykiskt, hela väntan/förväntan/hopp/förtvivlan och de ständiga missfallen gör mig bitvis ganska deprimerad.

Jag tycker ändå ofta att vi tar hela situationen bra, eller så bra som man kan ta det när man vill ha barn men inte får några. Det är till stor del min mans förtjänst. Han tar inte barnlösheten lika hårt som jag, då han lättare kan tänka sig ett liv utan barn - sanningen är väl den att han var väldigt tveksam till att skaffa barn överhuvudtaget då han är väldigt nöjd med hur vi har det nu, bara vi två. Även om det var ett gemensamt beslut att försöka få barn tror jag ändå att hans tidigare inställning gör det lättare för honom att föreställa sig ett liv utan barn - han förlorar mindre än jag om det aldrig funkar, han har redan sett, och gillat, tanken på ett liv utan barn, för mig fanns det aldrig som idé, det har alltid känts helt självklart att jag en dag skulle bli förälder, även om jag inte är den som skulle hävda barn som meningen med livet direkt.

Även om jag ibland kan bli bitter över att han inte lider lika mycket som mig, vad det nu skulle finnas för egenvärde i det, så känns det tryggt att veta att han är mer mentalt stabil i detta. Att han känner sig trygg och nöjd med vår gemensamma framtid tillsammans oavsett om vi får barn eller inte. Det är mer jag som behöver tröst och stöttning, och på ett egoistiskt plan gör det allt mycket lättare, tycker det är svårt att orka vara ett stöd för någon när man själv mår dåligt, även för sin allra närmaste. Tror kanske det underlättar för oss att vi varit tillsammans så länge, att alla dessa år av helt frivillig barnlöshet innan den senaste 4årsperioden gett förhållandet en större grundtrygghet, ingen av oss valde ju heller den andra utifrån ett, om än undermedvetet, "snart-vill-jag-bilda-familj"-perspektiv.

Det jag dock kan lägga till, ang hur barnlösheten påverkat våra liv, är att den förstörde vårt sexliv ett bra tag. Även om vi inte ville det blev sex liktydigt med att försöka göra barn och i bakhuvudet, iaf på mig, fanns jämt vetskapen om det var ägglossning eller inte. Minns att min man en månad skulle resa bort med några vänner mitt under ägglossningen och jag ville mest vråla att han därigenom dödade vårt eventuella barn. Jag var inte helt stabil efter ett år, haha, då man knappast tror det kan bli värre - nu är jag mer avslappnad än jag var då och mindre stressad, även om läget egentligen naturligtvis är betydligt mer tragiskt för vad är ett års väntan mot fyra och alla missfallen? Ändå mår jag bättre, och relationen är bättre nu än den var då, när precis allt alt allt kretsade kring varför vi inte blev gravida och vad vi kunde göra åt det, om vi skulle starta utredning (min åsikt) eller vänta (min man, han varken stressar eller går till läkare i onödan).

Pressen med sex sjönk undan när läkarna talade om för oss att våra chanser att få barn "naturligt"; utan IVF(icsi) var för låg för att ses som ett realistiskt alternativ, ändå satt hela ägglossningsstressen i huvudet i ett bra tag, särskilt mellan behandlingarna, eller om man missade tajma in FET en månad, ex över jul eller sommaren när kliniken har stängt. Även om oddsen är dåliga är de ju noll om man inte får till det alls, tänkte jag. Det har släppt allt mer, men funderar ändå ibland på hur det varit om vi sluppit allt det här, om sexet helt fått behålla sin krav- och prestationslöshet. Tror den biten var ännu värre för min man. Men hey, många kompisar beskriver sitt sexliv under iaf första småbarnsåret som ungefär lika kul, så vet inte om vi är de mest skadade i bekantskapskretsen.

Kanske är det för att det är sommar - alt blir lättare på sommaren för mig, även barnlösheten - men känner ofta att det viktigaste för att vi ska orka är att vi kan skratta åt elendet och åt oss själva emellanåt. 

Fyra års barnlöshet och fem ivf behandlingar har tärt rejält på vårat förhållande. Har nu en sonpå snart två. Vill så gärna ha syskon men tror inte jag klarar ivf igen, var hemskt med all förväntan och besvikelser. Sen mådde jag fruktansvärt dåligt och tyckte jag hade dåligt stöd av min man så ibland känner jag att jag skuldbelägger honom för allt ( var pga manlig faktor det blev ivf). Hade ingen förståelde från mina chefer på jobbet så letar fortfarande nytt jobb och mår dåligt på jobbet, blec t ex tillsagd att ska ni verkligen göra fler ivf, du har varit borta endel). Är fruktansvärt glad över min son så missförstå inte det, men önskar så vi inte behövt gå igenom detta.

Borde nog söka samtalshjälp inser jag nu när jag läser mitt eget inlägg, mår rätt dåligt.

Här blev det inga barn alls. Vi avslutade Ibf processen efter fyra åts försök. Vi bestämde redan innan att detta får ta högst tre år . Vi visste redan innan att det skulle bli svårt , men vi var ändå hoppfulla. Orsaken till ivf var manlig faktor och en ganska komplicerad sådan . Har vetat om det sen jag träffade min man men visste ändå att det är honom jag vill leva med. Jag ville aldrig ha barn , men kärleken till min man fick mig att längta efter ett gemensamt barn... Men tyvärr .

Efter ivf så var vi först väldigt nära varandra i vår sorg.. Jag var delvis lättad att det äntligen var över efter all förväntan och allt hopp som tändes , släcktes , tändes , släcktes .. Så det var nästan skönt att gå vidare. Vi ville inte adoptera utan funderar på att ställa upp som familjehem , men först om några år. De barn som kommer ska ju inte ersätta egna barn

Det har varit väldigt svårt för mig att prata om det här. Jag har varit mest ledsen för min mans skull.. Ser hur män i 30 års åldern får panik då deras flickvännen blir oplanerat gravid och kan då bli lite bitter. Min man hade varit överlycklig .. Och jag kan inte tänka mig en bättre förälder än min goa karl.

Jag ville ha en liten pojke som såg ut som honom..

Vi har svårt att få barn p.g.a. manlig faktor då sambon helt saknar egna simmare, måste använda donator eller adoptera, vi ska prova donator först. Vi har åkt till alla läkarbesök och utredningar tillsammans, dock gjorde vi blodprov på egen hand då det var smidigast. Detta har stärkt oss som par att kämpa tillsammans, under resans gång har vi pratat igenom olika alternativ, vägt fördelar mot nackdelar även om jag (kvinna) varit mesta drivande och kontaktat olika mottagningar, läkare, frågat efter remisser m.m. Av förklarliga skäl tycker min sambo inte om att prata om det då det beror på honom att vi har svårt att få barn. Det kommer upp nån gång ibland att han känner skuld till att det är som det är även om det inte är hans fel att kroppen inte funkar, alltså jag klandrar honom inte och har också varit tydlig från första början med att jag tycker om honom ändå och att jag valde honom för att jag tycker om honom, inte baserat på om han kan avla barn eller inte. Men han har accepterat situationen och att använda donator då detta troligen går snabbare än adoption eftersom vi vill ha fler än ett barn. Under tiden har vi även uppfyllt andra drömmar vi haft vilket gjort situationen lättare och gjort oss mer sammansvetsade. Men jag själv känner att jag sedan vi började försöka mest har känt motgångar och trots att andra saker egentligen går jättebra som jobb och boende så kan jag inte glädjas över det, minsta motgång, även skitsaker kan göra att allt vissa dagar känns nattsvart, jag blir på dåligt humör och dagen blir förstörd vilket även påverkar min sambo negativt. Att åka till stan eller stora varuhus och se många med gravidmagar får mig att må dåligt, och att läsa/se om folk som är nygravida på Facebook får mig att känna avundsjuka och missunnsamhet om det inte är riktigt nära vänner. Jag är vissa dagar bitter, träffar jag någon ny person som har äldre barn försöker jag alltid räkna ut hur gammal personen var när hon/han fick sitt första barn. Tror att min sambo funderar i tysthet medan jag kan visa/berätta vad jag känner. Nu ska vi snart göra vår första insemination men jag känner inte alls några stora förhoppningar utan har ställt in mig på att det också kommer att ta tid och vara omständigt och jobbigt, om det ens blir något barn. Jag var innan vi började prata om barn en glad och framåt tjej som såg positivt på livet och allt runt omkring. Lite naiv ibland och av tron att allt löser sig trots svåra motgångar tidigare i livet, önskar jag skulle kunna plocka fram lite av det ibland men det är svårt.

Tror konstigt nog att vi klarat oss väldigt bra pga att vi knappt pratar om det. Vi har inte produktionssex, för vi pratar inte högt om det. Vilket fått sexlivet att fortfarande vara sexigt. Vi nämner det ibland, men diskuterar det inte djupare. Detta trots utredningar och 2 missfall. Låter som att vi inte KAN prata men så är det inte. Vi har snart försökt 2,5 år och är fullt friska enligt läkarna.

Vårat första gemensamma barn tog ett år att bli till med på naturlig väg. Precis innan hans cytostatika behandling för cancer.

Sen ville vi gärna börja med syskon. Så när barnet var 2 år började vi försöka. Efter 1 år vart jag gravid men det slutade i missfall.. och nu har vi försökt 2 år till utan att lyckas.. Så totalt 3 år vi har försökt själva med ägglossningtest, kost och vara nyttiga. Så nu är vi i början av en utredning. Vi har gjort blodprov och undersökning på mig och jag är helt frisk och har ägglossning precis när jag ska. Men makens blodprov på fsh var inte bra han hade 49.. Så nu måste han göra spermie prov för att se hur det går.. så nu väntar vi på resultatet.. kanske har cancern skadat så mycket att vi inte kan få fler? Dock är han friskförklarad nu. Och han behövde bara en omgång med cytostatika.

Våran relation har varit stabil. Men jag har varit ledsen, gått hos kurator och pratat och pratat.. jag har sörjt missfall och sörjt att alla vänner fått flera barn, och alla mina närmaste har fått fler barn. Och tätt. Jag hade en dröm om 4 barn minst. Och jag älskar att vara hemma mamma med barnet. Känner mig väldigt lost vad jag ska göra om det inte blir fler barn? Vårt sexliv har också tagit en hel del skada av att tajma ägglossning varje månad. Och tvinga sig till sex vare sig man vill det eller ej.

Hur orkar folk? När vet man att man har gett upp? Hoppet känns ju väldigt litet och drömmen väldigt stor..

Jag skrev i denna tråd tidigare, det var när vi var i början att försöka få barn med hjälp av assisterad befruktning/donator. Hur gick det för oss då? Efter ett antal misslyckade försök, samt tillfällen där mensen helt hoppade över nån månad så lyckades vi. Vi åkte över sundet till Danmark och gjorde allt privat, ur egen ficka. Orkade inte vänta på landstingets kö. Vi gjorde alla resor tillsammans. Och hösten 2015 såg vårt lilla mirakel dagens ljus. Hen fyller snart 1 år. Vi har också gift oss, det gjorde vi innan bebis kom. Och bytt till ett helt nytt efternamn så att vi alla ska ha samma. Egentid finns knappt längre och vår tid tillsammans är annorlunda än förut. Men vi håller ihop, som ett team. Och vi pratar om framtiden och framtiden inkluderar även syskon. Inte just nu, men framöver. Vi är båda medvetna om att vi måste gå igenom processen en gång till, men vi är beredda på det. Vi är som vilken småbarnsfamilj som helst. Om man blir lyckligare av att få barn? Ja, absolut. Nu slipper jag (kvinna) vara svartsjuk på andra gravida och andra med småbebisar på tåget, Ikea och dyl. Jag har min egen bebis som jag älskar över allt annat på denna jord. Tänker nästan aldrig på tiden "före" eller på kostnaderna (tid, energi, pengar). Är däremot väldigt, väldigt tacksam över att det finns så goda människor som är villiga att donera så att par som oss har en möjlighet att få barn. Skulle själv kunna tänka mig att donera ägg längre fram när vi är klara om jag inte är för gammal då. Jag kan även vara uppriktigt glad för andras skull när de ska få barn, finns några i vår närhet just nu, istället för att som tidigare känna avund och svartsjuka. 

 

Jag hoppas det går vägen för dig TS och att ni någon gång får ert efterlängtade barn. Trodde aldrig vi skulle lyckas när det var som mörkast, men man ska aldrig ge upp sina drömmar utan fortsätta kämpa även fast det är tufft.