Bonus stökig(under utredning) egen känslig

Jag tror inte att du behöver ge upp " någon" för barnets skull, MEN särbo och skynda långsamt MYCKET långsamt är nog att rekomendera. Sedan spelar naturligtvis barnens ålder in- Desto äldre barn desto " lättare" Om nu " någons" barn är under utredning så finns chans att det blir bättre inte bra men bättre förutsatt att " någon" kan ta åt sig vad psykologerna säger och rekomenderar och slutar vara allt för överseende . Jag har själv erfarenhet att dessa " speciella" barn och vad jag lärt mig är att välja striderna och då framför allt se till att välja de strider som påverkar någon annan är barnet själv - då framför allt saker som påverkar ev syskon och kamrater negativt. Vad det gäller ditt eget barn TS så är det upp till dig ( och Någon) att se till att DITT barn inte kommer i kläm,det är ALLTID svårt med ett försiktigt barn och ett " gåpåigt" men som vuxen får man där gå in och stötta det försiktiga och bromsa det gåpåiga.... Men som sagt skynda långsamt och kanske träffas så lite som möjligt med båda barnen samtidigt om det går att ordna, korta stunder som avslutas innan det blir för mycket för ditt barn ( OCH Någons barn- för dessa barn ÄR allt nytt ofta jobbigt men när det blir " vardag" så lugnar många ner sig ) Lycka till

Jag hade backat, för även om barnet utreds så kommer problemet att kvarstå. Vet du dessutom med dig att ditt barn inte kommer att må bra ihop med det andra barnet, då är valet enkelt.

Blir man ihop men någon så vill man ju gärna se en gemensam framtid.
Jag tror att den andres barn kräver betydligt mer än vad man som utomstående, utan känslor för barnet, är beredd att ge. 
Så även utan eget barn som kan fara illa av det andra, så hade jag backat.

Jag tycker det beror på vad du vill ha ut av förhållandet och vilken tidsaspekt du ger det.

Men i situationen som du beskriver det så skulle jag utgå ifrån att vi inte skulle kunna flytta ihop förrän minst det ena barnet har vuxit upp och flyttat hemifrån. Det låter inte som att din son och det andra barnet skulle fungera att bo ihop.

Så är du beredd att vara särbo så länge och även avstå längre gemensamma semestrar (med barnen alltså) så ser jag inga hinder.

Ytterligare aspekter att väga in då blir ju hur gamla barnen är idag och hur de bor idag och hur de troligen kommer att bo resten av åren under sin uppväxt (är barnen små idag så är det ju omöjligt att veta förstås).

Tack för alla kloka svar. 

Nu har det gått ett år. 

Det utagerande barnet är sig likt.

Den jag träffat över ett år är underbar, mot mig, när vi är ensamma. 

Med sina utagerande barn, de är två och sonen är mest krävande men dottern, även om hon är mycket mindre krävande, ändå oerhört påfrestande.
Så påfrestande att den jag träffat inte orkar vara trevlig tillbaka när mina barn söker kontakt. Kraften är helt enkelt slut. Däremot tycker han att när hans utagerande barn inte behandlas tillräckligt bra av mina barn. Hans kan nämligen vara utagerande på ett "egoistiskt sätt" och ett "vänligt/kontaktsökande sätt". Mina barn uppskattar inte något av sätten. När de, tämligen utleda på den repetitiva mantran som hans utagerande barn förmedlar till omgivningen, säger ifrån så tycker han att de gör det på fel sätt.

Jag känner att det inte blir bra för mina barn att få vara med hans. För hans barn är det bättre att umgås med förstående vuxna. 

Även om han är underbar när vi ses, och vi passar fantastiskt bra i många avseenden, så känns det inte som att jag kan sätta min egen lycka framför barnens välbefinnande. Förresten så vill han ha sitt utagerande barn lite mer än hälften av tiden och det andra vid andra tiden så det blir lite egentid med det mer normala barnet. Den övriga tiden vill han träffa mig utan mina barn, om det inte är någon annan aktivitet som lockar. Vi har pratat om att flytta ihop. Men han är nu allt mer tveksam till om man ska ha barnen samtidigt och när han inte har sina barn så vill han att jag inte ska ha mina. Jag får inte riktigt logiken att gå ihop.

Det har varit en del andra uppfattningar hos honom som inte går ihop och som snarast skönjer en egocentrerad personlighet. Han säger i och för sig emellanåt att det är jag som är förvånande oförstående. Jag konstaterar att vi har lite olika uppfattning om vem som är oförstående. 

Sakta men säkert vänjer jag mig vid tanken att även om han och jag passar, i somliga avseenden, bättre än jag tror att jag kommer att göra med någon annan så kanske det inte kommer att vara vi.

Den där grodan i det sakta uppvärmda vattnet har jag funderat på. Om grodan hoppar när vattnet fortfarande är kallt så kanske den hoppar i onödan. Men det är möjligen priset man får betala för att inte hoppa en gång för lite.

Hellre fälla än fria alltså.

zenpencils.com/comic/103-c-s-lewis-to-love-at-all/
Den här är bra. Jag har tittat på bilderna, länge, och tycker att man kan läsa ut mycket ur dem.

Nu har jag givit det ett år. Det som såg bra ut kommer inte att bli tillräckligt bra inom överskådlig tid.
Jag vill ha en stor lycklig familj, nu, med en livskamrat som passar mig och mina barn. 
Att vänta gjorde jag hela min uppväxt. Det har varit idel brustna förväntningar. Det har gjort mig tämligen driven idag. Enda kruxet är att jag blev kär och då är det itne så lätt att vara rationell. Omständigheterna gör emellertid att det är olycklig kärlek.

Jag tycker du ska lämna det förhållandet och söka efter en annan partner.

När det gäller mannen så hoppas jag att han träffar en partner som inte har egna barn eftersom det inte ser ut som att hans barn kan gå ihop med andra barn - vare sig dina eller några andra.

Då kan han ha ett förhållande som särbo och inte blanda in sina ungar.

Hur har utredningen på det utagerande barnet gått? Diagnos? Får barnen någon hjälp? Hur går det i skolan?

Åhhh vad jag gillade denna:

http://zenpencils.com/comic/103-c-s-lewis-to-love-at-all/