Ångestbeslut. Era tankar och synvinklar...

Vi har två katter som är 9 och 8 år. Dom har alltid varit mina bebisar och jag har skämt bort dom med så mycket kärlek och uppmärksamhet så vi ibland skämtade (innan jag träffade sambon) att jag kommer förbli ensam boende med massa katter. Dom var verkligen mitt allt.
Livet förändras och jag träffade en kille ... och såhär ett par år senare har vi 3 barn tillsammans. Den senaste 6 dagar gammal.
När mitenflickan var liten lämnade vi bort katterna till mina föräldrar ett par månader då speciellt hankatten var klumpig och vi inte alls litade på att han inte skulle skada henne. Inte medvetet skada utan i leken. Katter leker så klart och jagar varandra och när dom väl satte igång hade dom ingen koll alls på var den lilla var och var vid något tillfälle riktigt nära på att hoppa rakt ner på henne när hon låg i soffan. Detta blev en stressfaktor för mig att inte kunna lägga henne vart jag ville utan hela tiden planera så det inte fanns någon möjlighet för dom att råka skada henne. När man skulle dammsuga fick man hela tiden se till så inte hon var i skottlinjen när dom stack för att dom var rädda osv. Mittenfflickan växte upp och vi flyttade till större och tog hem katterna och det har funkat någorlunda men dom får absolut inte den uppmärksamheten och kärleken som dom tidigare fått då det inte riktigt finns tid.
Nu kom vi som sagt hem med barn nr 3 och det är samma visa igen. Mittenflickan är nu 16 månader så vi har tätt mellan barnen så inte nog med att jag måste hålla ordning på henne så har jag två katter att hålla ordning på... Morgonljuset står rakt in i vårt vardagsrum och hankatten älskar att jaga ljuset. Planering av vart jag placerar mitt barn är ett måste hela tiden. VI hyschar och jagar bort dom och känner att vi inte överhuvudtaget hinner ge dom någon tid eller uppmärksamhet.
Dom har inget värdigt kattliv just nu.

nu är frågan...

Jag har gjort allt jag kan för att få någon som jag känner att ta dom . Men ingen kan/vill.
Jag vill inte lämna dom till någon jag inte känner för hur vet jag att dom har det bra. Tänk om dom tröttnar och kastar ut dom.

Och avlivning på två friska katter känns grymt men just nu enda utvägen...

Mår riktigt dåligt över detta...

Era åsikter, tankar...Känner mig som världens elakaste men det är för deras bästa