Inlägget jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva...
Jag har en son på knappt ett år ihop med en man som numera är mitt ex. Relationen mellan oss två går i vågor, ibland kärleksfull (mest från hans sida) och ibland fullkomligt jävla katastrof. Han gjorde slut med mig för snart ett halvår sedan, något som jag mådde otroligt dåligt av - jag ville inte separera. När det fått gått en tid insåg jag att jag mått dåligt i förhållandet, och att separationen var rätt, då ångade han sig och ville ha mig tillbaks. Och vill fortfarande.
Igår urartade en diskussion fullkomligt, och jag grät som ett barn hela kvällen igår. Jag måste verkligen få råd om hur jag ska gå vidare.
En dag i veckan tar exet ut en föräldradag eftersom jag går en kurs, och i vanlig ordning är allt ordnat och klart till den lille i fråga om blöjor och mat, etc. Eftersom exet är för snål för att hämta sonen till sig själv får han vara hos mig, och känna sig som hemma, ta den maten han vill osv. Nu saknades det en burk med barnmat, så jag bad honom handla den och det skulle han göra.
När jag kommer hem på eftermiddagen har sonen bara fått gröt och modersmjölksersättning på hela dagen. Jag är så klart besviken, och hans motivering till varför han inte handlat var dels att han inte orkat och dels att bebisen hade varit grinig.
Jag uttrycker såklart mitt missnöje (eftersom detta inte var första gången han inte ger sin son den maten han ska ha), och han flippar fullkomligt; han vill inte se varken mig eller sonen, jag har förstört relationen mellan han och sonen, han håller på att bli utbränd tack vare mig osv.. Jag börjar gråta och han slänger på luren i örat på mig. Senare ringer han upp och jag gråter fortfarande. Jag föreslår att vi ska ha ett samarbetssamtal och han hotar med att jag kommer förstöra mig själv; man kommer ta ifrån mig sonen, dom kommer tvinga mig att lämna sonen ist för att pappan hämtar (jag har inte ens råd att ha bil!), osv... Det slutade med att jag la på den här gången.
Vad ska jag göra? Det GÅR verkligen inte att kommunicera med pappan, jag har försökt ALLT. Jag tror att han faktiskt är på väg in i väggen, men inte pga mig, utan på arbete och andra saker. Han kan inte mår bra, jag känner inte igen något av detta. Nu är jag verkligen förtvivlad. Jag vågar inte ta hjälp och jag vågar inte försöka ha en dialog med honom på egen hand längre... Stackars min fina fina son som hamnar mitt upp i allt detta