• Anonym (TS)

    Gravid och saknar min döda mamma. Någon mer?

    Min mamma dog när jag var barn och nu är jag vuxen och väntar första barnet. Jag har ju självklart varit ledsen över att mamma dog, men jag har liksom alltid accepterat att det är som det är och inte funderat så mycket över hur det skulle vara om mamma levde. Först nu när jag är gravid börjar de känslorna komma på allvar.

    När min barnmorska frågade om vi har diverse graviditetskomplikationer i familjen fick mitt svar bli: "Jag tror nog inte det" eftersom jag inte kan fråga mamma. När jag och min sambo pratar om hur stor bebisen kan tänkas vara vid födseln vet jag inte hur stor jag var. Jag minns att mamma hade en mapp med alla papper från graviditeten med mig där de där sjukhusbanden även låg, men tillsammans med mycket annat försvann den mappen mystiskt när  jag en gång hade en svartsjuk styvmamma. Jag kan heller inte fråga min pappa då jag dels inte känner mig bekväm med att prata om sånt och dels vet att han har ett uruselt minne och säkert inte har någon aning ändå. Igår natt drömde jag att jag och mamma satt och pratade om hur graviditeten hade gått hittills och skrattade åt att vi hade samma svårstuckna vener (min barnmorska sa att jag var den svåraste hon någonsin hade tagit blodprov på) och jag önskar så mycket att vi kunde ha den konversationen i verkligheten.

    Imorse låg jag och pratade med bebisen i magen som precis har börjat sparka tydligt och kallade mig själv för mamma för första gången. Det väckte någonting inom mig och jag minns hur det var när jag var liten och kände mig tryggast i världen när jag fick krama min mamma och jag insåg hur mycket jag saknar den känslan. När folk uttryckte att det var synd om mig som förlorade min mamma så ung var min pappa alltid snabb med att säga att det inte spelade någon roll eftersom han ändå hade varit den viktigaste föräldern pga min mammas sjukdomar. Så upplevde jag det inte alls. Visserligen var min pappa den förälder jag gjorde mest saker med utanför hemmet, men det var hemma i soffan med mamma jag fick tryggheten och närheten och kände att jag växte som person. Jag har nog alltid haft dåligt samvete över att jag alltid har känt att min mamma var den viktigaste föräldern och försökt att inte tänka på det, men ibland blir det så påtagligt att jag aldrig har haft och aldrig kommer att få samma relation till min pappa.

    Om mamma skulle finnas här idag skulle hon säga till pappa att hålla käften om han sa någonting negativt om min graviditet och om han skulle säga att det är löjligt med könsneutrala kläder på bebisar skulle hon beställa en regnbågssparkdräkt direkt. Oavsett vad hon själv tyckte om saker var det alltid viktigt för henne att se till att andras åsikter inte begränsade mina val. Jag önskar att mamma kunde finnas här och hjälpa mig att bygga mitt självförtroende som blivande förälder. Det är ju en tid då man får ta emot en hel del oombedda åsikter och jag önskar att jag hade mamma på "min sida". Självklart önskar jag även att mitt barn fick träffa henne eller i alla fall se bilder på henne, men jag vet inte var de finns.

    Jag önskar att jag hade någon i en liknande diskussion att prata om dessa känslor med. Jag tycker att det överlag är svårt att prata om mamma med de som själva inte förlorat någon närstående då de ofta har svårt att förstå hur man ens kan överleva sorgen. Finns det någon här som är/har varit gravid och känner igen sig i vad jag pratar om?

    Tips om att träffa kurator/psykolog undanbebes då jag inte anser att det behövs. Jag vill inte göra ett problem av någonting som egentligen är rätt fint då jag i denna saknad känner mig väldigt nära min mamma. 

  • Svar på tråden Gravid och saknar min döda mamma. Någon mer?
  • Mawliiin

    Min mamma gick bort när jag var 8år (23år nu)

    Och väntar första barnet nu i maj.. Det känns fruktansvärt ! Har ingen att kunna prata med känns de som. Hade viljat ha med mamma i detta;( har min mormor iofs, men det är ändå inte samma sak. Det känns så konstigt att säga att man skall bli mamma när man knappt vet hur de är att ha en själv, hur skall man göra? Kommer det blir bra? , det samma när barnmorskan har ställt en massa frågor, man vet knappt vad man skall svara. Vissa saker är ju ärftliga, som havandeskapsförgiftning, det hade mamma vet jag, men mer vet jag inte, vet knappt när jag föddes , alltså för tidigt eller inte..

    Så jag vet hur det är!!

  • Anonym (TS)
    Mawliiin skrev 2014-03-25 14:51:34 följande:
    Min mamma gick bort när jag var 8år (23år nu)
    Och väntar första barnet nu i maj.. Det känns fruktansvärt ! Har ingen att kunna prata med känns de som. Hade viljat ha med mamma i detta;( har min mormor iofs, men det är ändå inte samma sak. Det känns så konstigt att säga att man skall bli mamma när man knappt vet hur de är att ha en själv, hur skall man göra? Kommer det blir bra? , det samma när barnmorskan har ställt en massa frågor, man vet knappt vad man skall svara. Vissa saker är ju ärftliga, som havandeskapsförgiftning, det hade mamma vet jag, men mer vet jag inte, vet knappt när jag föddes , alltså för tidigt eller inte..
    Så jag vet hur det är!!
    Synd att du har det exakt likadant, men skönt att höra att jag inte är ensam! Jag är exakt lika gammal och en stor del av anledningen till att jag har valt att skaffa barn så ung är att jag vill öka chansen att ge mitt barn det jag inte fick: en mamma som finns med hela vägen in i vuxenlivet. Att vara gravid och bli mamma är ju verkligen att ta ett steg in i det okända och då märks det mer än någonsin att min mamma fattas. Sen tycker jag att det är jobbigt när folk frågar t ex. om min mamma ser fram emot att bli mormor. Inte för att jag själv har svårt för att prata om henne utan för att det kan bli så dålig stämning när personen får dåligt samvete över frågan. Det är ju självklart för de flesta i vår ålder att föräldrarna fortfarande finns där. Jag märker även att jag börjar ty mig mer till andra kvinnor i min omgivning. Jag tycker att det är hur mysigt som helst att gå till barnmorskan då hon känns lite omhändertagande och mammig och helt plötsligt ser jag verkligen fram emot att träffa min svärmor för lite bebissnack. Jag har absolut ingenting emot min svärmor, men vi träffas sällan då hon bor långt bort, så jag känner henne egentligen inte väl, men nu ser jag verkligen fram emot att träffa henne. Det verkar nästan som att jag söker någon slags ersättning för det jag skulle få från min mamma om hon fortfarande levde?
  • A n n e L i e

    Min mamma gick bort i höstas (53 år) och jag saknar henne något oerhört och jag känner verkligen att jag hade velat ha henne här, särskilt nu när jag är gravid. 

    När det gäller min mamma så vet jag att hon hade komplikationer men jag har inte kunnat prata med henne om dom i och med att hon gick bort. Visserligen har ämnet tagits upp, men har inte gått in på detaljer osv i och med att det hade jag tänkt att det tar jag längre fram när det väl är dags för mig..

    Sedan är det även sådana där saker som att när någon som mamma kände eller någon av mina vänner fått barn så har hon stickat kläder, filtar osv till deras barn och jag känner att det är något som jag inte får till min lille..

    Inte så att jag saknar den stickade tröjan, utan själva grejen att jag vet att mamma hade sett fram emot att sticka en massa saker till min bebis. 

    Jag och mamma hade en väldigt bra relation och umgicks mycket så det har verkligen blivit tomt nu när hon gick bort.. Det kom dessutom som en chock då hon dog av en hjärtinfarkt och var frisk i övrigt. Pappa ringde mig och jag åkte dit (bor inte så långt ifrån) och vi försökte få liv i henne genom hjärta och lungräddning.. men det gick tyvärr inte.. 

    Finns så mycket som jag hade velat fråga och prata med henne om, särskilt nu när man ska bli mamma själv..  

  • Mawliiin
    Anonym (TS) skrev 2014-03-25 15:03:34 följande:
    Synd att du har det exakt likadant, men skönt att höra att jag inte är ensam! Jag är exakt lika gammal och en stor del av anledningen till att jag har valt att skaffa barn så ung är att jag vill öka chansen att ge mitt barn det jag inte fick: en mamma som finns med hela vägen in i vuxenlivet. Att vara gravid och bli mamma är ju verkligen att ta ett steg in i det okända och då märks det mer än någonsin att min mamma fattas. Sen tycker jag att det är jobbigt när folk frågar t ex. om min mamma ser fram emot att bli mormor. Inte för att jag själv har svårt för att prata om henne utan för att det kan bli så dålig stämning när personen får dåligt samvete över frågan. Det är ju självklart för de flesta i vår ålder att föräldrarna fortfarande finns där. Jag märker även att jag börjar ty mig mer till andra kvinnor i min omgivning. Jag tycker att det är hur mysigt som helst att gå till barnmorskan då hon känns lite omhändertagande och mammig och helt plötsligt ser jag verkligen fram emot att träffa min svärmor för lite bebissnack. Jag har absolut ingenting emot min svärmor, men vi träffas sällan då hon bor långt bort, så jag känner henne egentligen inte väl, men nu ser jag verkligen fram emot att träffa henne. Det verkar nästan som att jag söker någon slags ersättning för det jag skulle få från min mamma om hon fortfarande levde?
    Jag tror man gör det omedvetet, alltså söker sig till andra kvinnor så:) man behöver känna den där tryggheten som mamma inte kunnat ge, mamm är alltid mamma:) jag känner också att jag vill ge min dotter det jag inte fick som liten, vi haf en bra chans att ge våra barn det bästa för vi vet hur vi hade viljat ha det! Jag håller med dig, jag kan prata om att inte ha mamma i livet, men när man säger det så blir människor så beskyddande på något sägt och säger att det är så synd om dig.. Det är irriterande och blir lite pinsamt tillslut.

    Men i vissa situationer hade de vart skönt att ha mamma att vända sig till, speciellt när bebisen är född, mormor är inte riktigt samma sak för min del, fast hon ställt upp!!

    Vilken vecka är du i?:)
  • Anonym (TS)
    A n n e L i e skrev 2014-03-25 15:07:43 följande:
    Min mamma gick bort i höstas (53 år) och jag saknar henne något oerhört och jag känner verkligen att jag hade velat ha henne här, särskilt nu när jag är gravid. 

    När det gäller min mamma så vet jag att hon hade komplikationer men jag har inte kunnat prata med henne om dom i och med att hon gick bort. Visserligen har ämnet tagits upp, men har inte gått in på detaljer osv i och med att det hade jag tänkt att det tar jag längre fram när det väl är dags för mig..

    Sedan är det även sådana där saker som att när någon som mamma kände eller någon av mina vänner fått barn så har hon stickat kläder, filtar osv till deras barn och jag känner att det är något som jag inte får till min lille..

    Inte så att jag saknar den stickade tröjan, utan själva grejen att jag vet att mamma hade sett fram emot att sticka en massa saker till min bebis. 

    Jag och mamma hade en väldigt bra relation och umgicks mycket så det har verkligen blivit tomt nu när hon gick bort.. Det kom dessutom som en chock då hon dog av en hjärtinfarkt och var frisk i övrigt. Pappa ringde mig och jag åkte dit (bor inte så långt ifrån) och vi försökte få liv i henne genom hjärta och lungräddning.. men det gick tyvärr inte.. 

    Finns så mycket som jag hade velat fråga och prata med henne om, särskilt nu när man ska bli mamma själv..  
    Jag beklagar sorgen! För mig var det ju så pass länge sedan att jag borde vara van vid att hon är borta medan din process nästan bara har börjat, men det blir extra tufft  när man själv ska bli mamma och då jämför sig med sin egen. Det där med att få stickade kläder har jag också tänkt på. Min mamma hade garanterat stickat mycket till min bebis och om jag hade bett henne hade hon helt säkert sytt ett babynest till mig också. Jag är själv inte så duktig på handarbete, men jag bestämde idag att jag ska försöka virka en elefantmobil så att bebisen får något hemmagjort i alla fall. Det var mamma som lärde mig att virka, så då känns det som hon är med på ett hörn i alla fall. 
  • Anonym (TS)
    Mawliiin skrev 2014-03-25 15:11:08 följande:
    Jag tror man gör det omedvetet, alltså söker sig till andra kvinnor så:) man behöver känna den där tryggheten som mamma inte kunnat ge, mamm är alltid mamma:) jag känner också att jag vill ge min dotter det jag inte fick som liten, vi haf en bra chans att ge våra barn det bästa för vi vet hur vi hade viljat ha det! Jag håller med dig, jag kan prata om att inte ha mamma i livet, men när man säger det så blir människor så beskyddande på något sägt och säger att det är så synd om dig.. Det är irriterande och blir lite pinsamt tillslut.
    Men i vissa situationer hade de vart skönt att ha mamma att vända sig till, speciellt när bebisen är född, mormor är inte riktigt samma sak för min del, fast hon ställt upp!!

    Vilken vecka är du i?:)
    Ja, när jag berättar för andra att mamma är död får jag dåligt samvete över att de blir ledsna av att höra det trots att det inte alls är mitt fel. Nu med graviditeten blir det lite extra jobbigt då jag funderar på om det är synd om mitt barn som inte kommer att ha någon mormor. Min egen mormor är alldeles för gammal och gaggig för att riktigt fungera som stöd, så tyvärr har jag ingen släkting som kan ersätta mamma. 

    Jag är i vecka 19 imorgon, så nästan halvvägs nu. Vilken vecka är du i? Glad
  • Snuttan80

    Hej, känner igen mig så väl. Min mamma dog när jag var 11 år. Har varit extra jobbigt under graviditet och speciellt sedan när bebis är född. Fick mitt tredje barn för 1 månad sedan, och vissa dagar nu så tänker jag mkt på mamma. Blir ledsen när man tänker på allt hon missar med barnbarn och så.

    Precis som dig så har jag inte heller nån att fråga om hur min barndom var, man känner sig väldigt "ensam" på nått vis!

    Kram

  • Anonym (Släkten)

    Vill börja med attbeklaga, då jag själv inte vet hur jag skulle förhålla mig till om mamma inte funnits där för mig. Men jag vet hur stor sorgen var i min förra graviditet, då 2 veckor innan sonen föddes så dog min mormor på fredagen och på måndagen dog även min farmor. När sonen sen var född och vi skulle berätta för hela världen om vårt lilla mirakel, DÅ slog det mig. Jag hade ringt mina föräldrar, maken sina... Så sa jag till honom att ringa sin mormor och farmor med respektive. DÅ slog det mig. Min släkt/generation slutar nu med mina föräldrar. Jag stod min mormor väldigt nära (tyvärr inte min farmor, utan vi träffades någon gång per år) så sorgen blev väldigt stor att inte få visa mormor min nya lille son. MEN det hade varit 100 gånger värre om det hade hänt mamma något. Önskar dig all lycka!

  • Anonym (TS)
    Snuttan80 skrev 2014-03-25 15:29:54 följande:
    Hej, känner igen mig så väl. Min mamma dog när jag var 11 år. Har varit extra jobbigt under graviditet och speciellt sedan när bebis är född. Fick mitt tredje barn för 1 månad sedan, och vissa dagar nu så tänker jag mkt på mamma. Blir ledsen när man tänker på allt hon missar med barnbarn och så.

    Precis som dig så har jag inte heller nån att fråga om hur min barndom var, man känner sig väldigt "ensam" på nått vis!

    Kram
    Grattis till barnen! Och ja, det är tråkigt att tänka på hur mycket hon missar och det känns tråkigt och ensamt att inte ha någon att fråga om hur jag själv var som bebis. Förra veckan var vi på UL och jag blev så full i skratt för att bebisen låg och sov precis i samma konstiga ställning som min sambo alltid gör. När bebisen är född kan ju han fråga sin mamma om han gjorde si och så som liten medan jag kommer att behöva vänta tills bebisen är i en ålder jag har minnen ifrån för att kunna upptäcka saker som kommer från mig. 
  • Anonym (TS)
    Anonym (Släkten) skrev 2014-03-25 15:32:18 följande:
    Vill börja med attbeklaga, då jag själv inte vet hur jag skulle förhålla mig till om mamma inte funnits där för mig. Men jag vet hur stor sorgen var i min förra graviditet, då 2 veckor innan sonen föddes så dog min mormor på fredagen och på måndagen dog även min farmor. När sonen sen var född och vi skulle berätta för hela världen om vårt lilla mirakel, DÅ slog det mig. Jag hade ringt mina föräldrar, maken sina... Så sa jag till honom att ringa sin mormor och farmor med respektive. DÅ slog det mig. Min släkt/generation slutar nu med mina föräldrar. Jag stod min mormor väldigt nära (tyvärr inte min farmor, utan vi träffades någon gång per år) så sorgen blev väldigt stor att inte få visa mormor min nya lille son. MEN det hade varit 100 gånger värre om det hade hänt mamma något. Önskar dig all lycka!
    Usch, vilken otur! Jag har ju turen att sorgen inte är färsk och att mammas död inte står i vägen för en bra första tid med bebisen, men visst känns det tråkigt att inte ha en hel släkt som "alla andra" oavsett vem som fattas.
  • Mawliiin
    Anonym (TS) skrev 2014-03-25 15:22:43 följande:
    Ja, när jag berättar för andra att mamma är död får jag dåligt samvete över att de blir ledsna av att höra det trots att det inte alls är mitt fel. Nu med graviditeten blir det lite extra jobbigt då jag funderar på om det är synd om mitt barn som inte kommer att ha någon mormor. Min egen mormor är alldeles för gammal och gaggig för att riktigt fungera som stöd, så tyvärr har jag ingen släkting som kan ersätta mamma. 

    Jag är i vecka 19 imorgon, så nästan halvvägs nu. Vilken vecka är du i? Glad
    Vad skönt ändå att de går såpass fort:) jag är i vecka 33 nu:)!
  • Mawliiin
    Anonym (TS) skrev 2014-03-25 15:22:43 följande:
    Ja, när jag berättar för andra att mamma är död får jag dåligt samvete över att de blir ledsna av att höra det trots att det inte alls är mitt fel. Nu med graviditeten blir det lite extra jobbigt då jag funderar på om det är synd om mitt barn som inte kommer att ha någon mormor. Min egen mormor är alldeles för gammal och gaggig för att riktigt fungera som stöd, så tyvärr har jag ingen släkting som kan ersätta mamma. 

    Jag är i vecka 19 imorgon, så nästan halvvägs nu. Vilken vecka är du i? Glad
    Din svärmor blir både mormor och farmor:) hehe. Det är jobbigt och det är normalt med dessa tankar! Speciellt när man skall bli förälder själv, jag undrar hur det skulle vara om mamma var här, hade jag haft det liv jag lever nu,? Man kanske inte skulle vänta barn i så fall, så på ett sätt är jag glad att livet är som de är nu:)
Svar på tråden Gravid och saknar min döda mamma. Någon mer?