Gravid och saknar min döda mamma. Någon mer?
Min mamma dog när jag var barn och nu är jag vuxen och väntar första barnet. Jag har ju självklart varit ledsen över att mamma dog, men jag har liksom alltid accepterat att det är som det är och inte funderat så mycket över hur det skulle vara om mamma levde. Först nu när jag är gravid börjar de känslorna komma på allvar.
När min barnmorska frågade om vi har diverse graviditetskomplikationer i familjen fick mitt svar bli: "Jag tror nog inte det" eftersom jag inte kan fråga mamma. När jag och min sambo pratar om hur stor bebisen kan tänkas vara vid födseln vet jag inte hur stor jag var. Jag minns att mamma hade en mapp med alla papper från graviditeten med mig där de där sjukhusbanden även låg, men tillsammans med mycket annat försvann den mappen mystiskt när jag en gång hade en svartsjuk styvmamma. Jag kan heller inte fråga min pappa då jag dels inte känner mig bekväm med att prata om sånt och dels vet att han har ett uruselt minne och säkert inte har någon aning ändå. Igår natt drömde jag att jag och mamma satt och pratade om hur graviditeten hade gått hittills och skrattade åt att vi hade samma svårstuckna vener (min barnmorska sa att jag var den svåraste hon någonsin hade tagit blodprov på) och jag önskar så mycket att vi kunde ha den konversationen i verkligheten.
Imorse låg jag och pratade med bebisen i magen som precis har börjat sparka tydligt och kallade mig själv för mamma för första gången. Det väckte någonting inom mig och jag minns hur det var när jag var liten och kände mig tryggast i världen när jag fick krama min mamma och jag insåg hur mycket jag saknar den känslan. När folk uttryckte att det var synd om mig som förlorade min mamma så ung var min pappa alltid snabb med att säga att det inte spelade någon roll eftersom han ändå hade varit den viktigaste föräldern pga min mammas sjukdomar. Så upplevde jag det inte alls. Visserligen var min pappa den förälder jag gjorde mest saker med utanför hemmet, men det var hemma i soffan med mamma jag fick tryggheten och närheten och kände att jag växte som person. Jag har nog alltid haft dåligt samvete över att jag alltid har känt att min mamma var den viktigaste föräldern och försökt att inte tänka på det, men ibland blir det så påtagligt att jag aldrig har haft och aldrig kommer att få samma relation till min pappa.
Om mamma skulle finnas här idag skulle hon säga till pappa att hålla käften om han sa någonting negativt om min graviditet och om han skulle säga att det är löjligt med könsneutrala kläder på bebisar skulle hon beställa en regnbågssparkdräkt direkt. Oavsett vad hon själv tyckte om saker var det alltid viktigt för henne att se till att andras åsikter inte begränsade mina val. Jag önskar att mamma kunde finnas här och hjälpa mig att bygga mitt självförtroende som blivande förälder. Det är ju en tid då man får ta emot en hel del oombedda åsikter och jag önskar att jag hade mamma på "min sida". Självklart önskar jag även att mitt barn fick träffa henne eller i alla fall se bilder på henne, men jag vet inte var de finns.
Jag önskar att jag hade någon i en liknande diskussion att prata om dessa känslor med. Jag tycker att det överlag är svårt att prata om mamma med de som själva inte förlorat någon närstående då de ofta har svårt att förstå hur man ens kan överleva sorgen. Finns det någon här som är/har varit gravid och känner igen sig i vad jag pratar om?
Tips om att träffa kurator/psykolog undanbebes då jag inte anser att det behövs. Jag vill inte göra ett problem av någonting som egentligen är rätt fint då jag i denna saknad känner mig väldigt nära min mamma.
