Varför slåss man om barnen vid separation?

Intressant att så många "nya partners" vet exakt vad som rör sig i huvudet på partners ex, känns som lite stalkervarning och påhitt, hade du TS frågat expartnern hade det nog inte låtit på samma sätt som den nya pratnern tror.

Fast TS frågade ju vad man TROR att exet tänkte.

Hur TROR ni att exet tänkte? Då tror jag frågan snarare är ställd till den som var tillsammans med exet, inte till någon som oftast knappt känner exet och aldrig levt med den.

Jag tror att separationer kan ta fram det sämsta ur vissa personer. Jag har sett på nära håll en väldigt nära väninna, för det mesta klok som en bok, bli som en rabiat biomamma  av värsta sort när hon gick igenom en separation

Nu läste jag TS igen och du har nog rätt Jag läste för slarvigt.

Kan då berätta om hur jag tänkte när jag och mina barns far skilde oss.

Vi bestämde oss gemensamt om skilsmässa. Det var helt odramatiskt och vi fungerade mycket bättre ihop sen.
Han träffade dock en ny väldigt fort, så fort att det var lite misstänkt, men faktiskt gjorde det mig inget. Inte förrän det började gå ut över barnen. Då blev jag arg, dels, helt ologiskt på att han träffat en ny före mig vilket han kunde göra pga egobeteende när han hade barnen, de fick träffa henne och hennes barn direkt utan förvarning vilket jag märkte på deras måeende och dels pga hans beteende som gick ut över barnen. Då tänkte jag att han inte förtjänade vv eller ens att träffa dem alls mm. Men jag agerade inte på känslan, mina barn är det viktigaste för mig och de hade ju inte gjort något fel.

Sånt jag blev arg på var tex att han tog dem med sig och hälsade på och blev kvar till sent sent (22 en vardagskväll då de skulle till dagis kl 6 dagen därpå) vilket påverkade barnen så att de fick feber lagom tills det var min v.
Då tog jag ett snack med honom, i dag kan jag se att jag inte var särskilt pedagogisk men då tyckte jag att han så klart måste fatta. Han valde sen, efter 3 månader,  att flytta till henne, (8 mil) dels för att hon inte ville flytta och dels för att han gjort sig ganska omöjlig hos alla vänner och bekanta tex genom att låna saker och pengar utan att lämna tillbaka.

För att man är ego

För att man plötsligt tror att den man valt att skaffa ban med är en dålig förälder

För att man har komplex inför exets nya och vill hämnas

Kan också vara för att man inser att man varit naiv och trott att personen skulle ändras när barnen väl kom men upptäcker att personen är lika dålig som den alltid har varit

Eller som för mig, jag var övertygad om att jag och endast jag var det bästa för mina barn, men jag har en klok mor så jag tänkte snabbt om, jag anser fortfarande att jag är bäst för mina barn, men det betyder inte att andra är dåliga för dem.

Sant så.

Tror egentligen frågan är lite fel ställd för många fall- det vill säga att separationen helt enkelt är oundviklig just för att samarbetat inte fungerar. 

Du menar att man slåss om barnen redan innan man skiljer sig och att det är orsaken till skilsmässan?

Fast helt fel hade ju inte din kompis enligt mig. Har man barn tillsammans så har båda skyldighet att försöka genomföra en separation på ett snyggt sätt och att försöka såra den andre föräldern så lite som möjligt. Att lämna för en annan är inte ett snyggt sätt. Så mannen i ditt exempel får naturligtvis ta på sig en stor del av skulden till att barnen mår dåligt. Eller tycker du inte heller att en man som misshandlar sin fru och barnen mår dåligt får ta på sig skulden för att barnen inte mår bra? Sårar eller skadar man sina barns andra förälder medvetet så får man naturligtvis ta på sig en hel del av ansvaret för att barnen blir lidande.

Ja, det finns ju fall där den ena föräldern begår övergrepp på barnen- nu var väl detta undantaget - men det kan se ut som om den ena parten "startar" en vårdnadstvist och beskyller den andra föräldern, på pin kiv, när det faktiskt är så att övergrepp pågår. De här fallen går ju knappast att skilja från de som "bara för att jävlas" startar en v-tvist.

Det finns ju kvinnor som tvingats ge upp sina barn och har förlorat vårdnaden till pappor (kanske tvärtom också), där det klart och tydligt kommit fram senare att papporna begår övergrepp. Soc har ju nästan per automatik fråntagit den förälder som vågat knysta om den andra förälderns övergrepp, vårdnadsskapet.
Det är en j-a sits, eftersom man dessutom har ansvar för barnet och ska skydda det, men knappt ens kan göra det om förövaren är den andra föräldern. 

Det finns ju t.o.m. tjejer som blivit gravida med sina pappor- mammorna har inte haft en chans för ingen har velat lyssna. För det heter att de bara vill bråka. Inte sällan skaffar pappan en ny kvinna som går i strid med mamman, och idiotförklarar henne. Eftersom mannen "förstås" är helt oskyldig.

En sadistisk förälder kan hålla kvar den andra genom att tvista om barnen, trots att vederbörande skadar eller inte alls bryr sig om dem, bara för att de vet att de har makt att göra det. 

Jag vet inte. Jag har en väninna som slagits mycket för enskild vårdnad. Jag tror att hon är lite bitter. Mannen var inte föräldraledig mer än pappamånaden, vabbade aldrig, engagerade sig inte för hem och familj. Sen träffar han en ny och nu plötsligt vill han att barnen ska bo hos honom (helst på heltid).

Eller för att den andre föräldern visat sig olämplig. Eller för att exet inte kan acceptera en separation och börjar använda barnet som vapen, genom att vägra skriva på viktiga papper, vägrar ta ut föräldrarledig men inte vill skriva över dagarna...etc.

Att begära ensam vårdnad är inte samma sak som att försöka förhindra umgänge, kontakt och goda relationer nödvändigtvis.

Visst kan det vara så. Det är väl inte så konstigt om man blir bitter och/eller förbannad om man kanske själv offrat en stor del av sin karriär och stannat hemma, och så vill den andra plötsligt- inför sin nya partner - framställa sig som den bästa föräldern i världen. Tänk på att umgänge kräver engagemang även från boendeföräldern. Inte så förbannat kul då om man först varit upplåst för att den andra inte tagit ansvar, och sedan ska tvingas ställa upp när den andra plötsligt vill leka förälder. Det är respektlöst!

Ska man komma i efterhand tycker jag att man måste vara beredd att ställa upp på tider som passar boendeföräldern och inte komma och ställa massa krav.

Man behöver inte heller förpesta boendeförälderns tillvaro med att dra igång kostsamma vårdnadstvister.

Håller med!

Förstår inte heller. 
Vill andra föräldern ha barnen boende mestadels hos sig och barnen också vill det så varsågod.
Tänker inte gå emot vad barnen själva vill.
Jag klarar mig ändå och är glad om jag trots allt har barn och är förälder. 
Kan faktiskt vara skönt att slippa ha barnen hos mig så ofta.
Blir roligare när vi träffas då.

Nej, vem har något emot det- såvida inte barnen far illa. Tyvärr är ju en del s.k. v.tvister inget annat än spel för gallerierna. Jag blev så förbannat trött på skiten så till slut stämde jag honom- för  att han skulle ha vårt barn oftare- men det gick ju naturligtvis inte. När jag stämde honom, blev han tvungen att visa frun att det var jag som krånglade- hur skulle han annars förklara för henne att han inte sett hen på åratal- så han stämde mig, och fick naturligtvis umgänge. Som vi naturligtvis ställde upp på, tills han slutade. Så la han ner alla anspråk och tvingades betala mina omkostnader. En månad senare stämmer han mig igen....vad är man ute efter då? Att slösa bort alla pengar på v-tvister? Är det någon idé att ens försöka begripa? Den absolut enda "höjdpunkten" i den här showen är att han tänker låta frun vittna i rätten om hur bra det är med umgänge...som han skiter i rent ut sagt. 

Nej det är klart. 
Är det en totalt olämplig förälder så bör ju inte barnen bo där så mycket eller inte alls. 
Men är det bara för att låtsas inför någon så ja...svårt det där för samtidigt är det bra för barnen att få bo hos/träffa båda föräldrarna... 
Sen kan man hata fanskapen!
Men kräver andra föräldern gemensam vårdnad och att barnen ska bo hos båda så får man bara se fördelar de dagar man inte har ungarna...
Gär något för DIG då!  

Men det är det som är grejen, han driver bara tvister, efter att han har vunnit så har han ju aldrig haft tid, ork eller lust och följa ök. Det blir ingen avlastning alls. Vårt barn har inte ens sovit över hos honom på sådär tio år, och det är ungefär lika länge sedan det fanns en fungerande umgänge- som bara då fungerade eftersom jag hade gett mig tusan på att vårt barn skulle vara med honom. Jag åkte som en skållad råtta tvärs genom landet och hann knappt vända i dörren förrän han ringde och förklarade att barnet inte skulle få mat om hen inte blev hämtad eller förklarade att han tyvärr måste gå ut och fiska eller umgås med vänner, Speciellt hände ju detta varenda gång han visste att jag hade planerat in något annat under umgängestiden.

En av hans favoriter var att begära umgänge- som han oftast redan hade rätt till genom förra domen- sitta med ett ombud som skällde ut mig i rätten, driva igenom en ny umgängesdom, strunta i den under lagom lång tid för att sedan starta samma karusell igen. Det är ren psykisk terror. Han  har aldrig, någonsin, ringt för att höra efter hur barnet mår under sina långa frånvaroperioder. Sist de hade telefonkontakt nu för ett par år sedan, fick han vårt barn att sitta och smussla telefonsamtalen tills jag upptäckte att han försökte att med ren hjärntvätt vända barnet mot mig. Istället för att fråga barnet hur det har det och vad det gör och tänker. Han ÄR inte intresserad av barnet! Barnets "funktion" i hans värld, är ingenting annat än att fungera som redskap för att jävlas med mig.

Som tur är, så går det oftast bra att prata hans fruar som byts med jämna mellanrum. 

Jag har i princip tvingats ge upp alla tankar på att någosnin kunna göra karriär- eller ens arbeta. Jag orkar inte ens hata honom....han är som en sjukdom man får stå ut med.(vilket jag aldrig nämner för vårt barn).