NÄr det brister hos umgängesföräldern, VAR går gränsen?
Jag la tråden under separation/vårdnadstvist, men den kunde lika gärna ligga under relationsproblem, sorg eller nåt liknande. Det är så mångfacetterat, det här..
Som det står i rubriken: När det brister hos den ena föräldern, (i det här fallet umgängesföräldern) var går gränsen? Alltså, HUR illa måste det vara för att man ska få hjälp/stöd av sociala myndigheter? Jag ska försöka sammanfatta mig.
Barnet bor hos mig förutom varannan helg då h*n är hos sin pappa. Från början (flera år sedan) var intentionerna att båda skulle ta lika stort ansvar för barnet, trots att det var just det som felade i vår relation när vi bodde tillsammans... Nåväl... Detta funkade inte alls, så barnet har som mest bott fyra nätter hos pappan, som sedan reducerades till två nätter, mest p g a att pappan faktiskt inte pallar mer. Han erkänner det inte rätt ut, men det märks om man säger så.
HUr som helst, det som brister hemma hos pappan har även blivit märkbart för barnet. Sådant som förut var lite "kul och knasigt" är inte längre kul, utan barnet funderar på varför pappa "är som ett barn".
Vi har pratat med familjerätten och soc flera gånger och de tycker väldigt olika, men enda hjälpen som verkar finnas att få är om jag anmäler pappan och drar honom till rätten. Familjejuristerna är mer rättframa och sakliga medan det rent krasst verkar sitta ett gäng tossiga tanter på soc som inte hajar supermycket om varken juridik eller "barnets rätt". De tjatar mycket om barnets rätt till båda föräldrarna, och så långt är jag med. Det tycker jag också, men när det brister som f-n hos pappan är det ju inte JAG som är the bad guy? Det är liksom JAG som verkar elak och girig och allt möjligt som inte accepterar hans beteende, medan han glider igenom liksom. FÖrstår ni hur jag menar? Jag är inte en av de där giriga morsorna som försöker "ta" barnet ifrån sin pappa. Jag hade gärna velat att allt var annorlunda, att pappan i fråga klarade av sin vårdnadshavarrol, för det här är inte kul för nån!
Jag har försökt få till annan form av hjälp, att han kanske kunde få lite stöttning från nån myndighet som sätter in hjälp och råd åt honom. (Som han ändå inte kommer ta, men då får myndigheterna se det med egna ögon och jag behöver inte vara nån jäkla tjatmorsa...)
Just det, sammanfattning var det ja... :) Jag undrar helt enkelt hur ni, andra föräldrar där ute, skulle se på följande, samt hur ni skulle agera:
-Barnet uttrycker själv att h*n älskar sin pappa jättemycket, inte vill göra honom ledsen genom att inte åka dit, barnet vill åka dit, men att allt ska bli mer iordning där.
-Barnet som är 7 år sover i samma säng som pappan i vardagsrummet för att pappan inte orkar med tjatet som blir när han försöker få barnet sova i sitt rum. "Barnet vill ju inte sova där." Samsovning i all ära, men i vardagsrummet bredvid sängen står stora dataskärmar och en tv som står på som barnet säger sig störas av på nätterna då pappa sitter uppe och spelar dataspel.
-Pappan går inte upp med barnet på morgonen. Även här är gränsen hårfin, det inser jag. Klart att man som förälder kan ligga och dra sig medan ens sjuåring går upp själv. Men barnet är hungrigt säger h*n och det finns "ingen frukt eller nåt sånt alls" som barnet kan förse sig själv med.
-Barnet får se barnförnjudna filmer trots att både h*n och andra vuxna kring barnet påtalat det olämpliga i det för pappan. Men det fortsätter ändå.
-Barnet "behöver inte" duscha/tvätta sig om h*n inte vill när h*n är hos pappan. Det här gäller det mesta. Det barnet vill/inte vill gäller när det kommer till saker som kan vara lite ansträngande för pappan. Det är alltid den enklaste vägen som gäller och det som är enklast för PAPPAN. Samsovningen, filmerna, dataspelandet, icke-duschandet... Ja, ni förstår säkert hur jag menar.
-Barnet har en funktionsnedsättning som pappan vägrar ta till sig. "Det behöööver han inte, det är sååå många föräldrar som har svårt att ta till sig såna saker" sa en nissig tant på vårdinrättningen i fråga, och det har pappan tagit till sig. Han går inte på en enda grej, inte ett enda möte som han blir kallad till när det gäller varesig funktionsnedsättningen eller skola eller annat. Men det gör tydligen ingenting?
-Barnet får vara uppe väldigt väldigt sent och gå upp väldigt sent, vilket resulterar i att h*n är mer eller mindre levande död måndagmorgon efter "pappahelgen". Det här har påtalats många gånger, både av oss vuxna kring barnet och av barnet själv, men det struntar pappan i. Han tycker han har varit "duktig" om han fått barnet i säng innan elva?!?!
Det jag funderar på är om jag också skulle strunta i saker som han gör, bete mig som han gör och "ta hand om" barnet på det sätt han gör, så skulle soc kopplas in rätt snart gissar jag på, då barnet/föräldrarna inte skulle dyka upp på några möten, inte behandlas för funktionsnedsättningen, aldrig ha gympakläder med sig, alltid få se läskiga filmer, vara uppe hur länge som helst, trots att det är skola dagen efter och så vidare... Alltså hjälp mig här, VAD SKA JAG GÖRA?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-03 13:30
Jag var klite snabb på "klicka-knappen". Vad jag menar med sista stycket är alltså att om jag också skulle bete mig som pappan så skulle det vara nästan ävertydligt att barnet inte har det stabilt och tryggt. Men jag undrar varför det är godtagbart när man lever separerade? Hur kan det komma sig att det är okej för pappan att bete sig så här, att inte ta sitt ansvar? ÄR det verkligen okej?
Jag är så ledsen för mitt barns skull, h*n får ta alltför stort ansvar i det här. Och det är så trist att både pappan och i viss mån en del myndigheter och lagar faktiskt gör att jag måste vara the bad guy, att JAG måste vara den som sätter stopp. Inför sonen, inför pappan, inför soc/fam.rätten och så vidare. Varför reagerar inga myndigheter på HANS beteende? Vad har jag/sonen/pappan för rättigheter/skyldigheter i det här egentligen?
Rent krasst känns det som att pappan, som liksom jag faktiskt också är vårdnadshavare, har en massa rättigheter men inga som helst skyldigheter?!
Vad har han för skyldigheter egentligen när det kommer till vårdnadshavarbiten? Inte kan det väl vara så att man får strunta i barnets sömn och på så vis sabba skoldagar för barnet, låta barnet kolla på barnförbjudna filmer, skita i att komma på möten som rör barnets vård eller skolgång och så vidare? Är det verkligen ok?
) T ex att barnet åker till pappan efter frukost och kommer hem när det är läggdags? Antagligen skulle de få ut mer av umgänget då, bägge två? Och du slipper oroa dig över hygien, frukost, störd nattsömn och så vidare. Eller så kan det vara bra att man har MER umgänge! Då skulle pappan vara tvungen att ta ansvar för uppstigning och frukost innan skola/förskola etcetera. Alltså att ett större umgänge skulle tvinga fram att det antingen blir bättre alternativt att pappan inser att barnet inte kan vara lika mycket som nu hos honom.
) T ex att barnet åker till pappan efter frukost och kommer hem när det är läggdags? Antagligen skulle de få ut mer av umgänget då, bägge två? Och du slipper oroa dig över hygien, frukost, störd nattsömn och så vidare. Eller så kan det vara bra att man har MER umgänge! Då skulle pappan vara tvungen att ta ansvar för uppstigning och frukost innan skola/förskola etcetera. Alltså att ett större umgänge skulle tvinga fram att det antingen blir bättre alternativt att pappan inser att barnet inte kan vara lika mycket som nu hos honom.
Jag ber om ursäkt att jag blev så jäkla defensiv. Det här "ämnet" ligger mig så nära just nu, alla känslor på utsidan liksom. Tack för tips och ärlga svar! Jag ska verkligen tänka på att allt inte behöver vara på mitt sätt :)