Brevet han aldrig kommer få

Det är helt omöjligt att glömma dig. Jag är i ett nytt förhållande sedan sju månader tillbaka, men du försvinner inte från mina tankar. Känslan är lika närvarande nu som då. Jag känner mig dömd till olycklig kärlek för gott. Även när jag lyckas blockera dig från mina tankar under dagtid, finns du där på nätterna. Vaknar upp på morgonen bredvid en annan och allt jag vill är att det ska vara du som ligger där; att jag kunde sträcka ut handen och röra vid din kind. Ännu en gång.

I natt drömde jag att vi var i en rymdfarkost, bara du och jag. All tid i världen, inga störningsmoment. Du hade fem skjuthål i den vänstra axeln och ett i ryggen. När jag kramade om dig läkte de. "Jag älskar dig, pappa", sa du. "Jag är inte din pappa", svarade jag och undrade i mitt stilla sinna varför du inte såg att det var jag som stod där framför dig.

Jävla idiotiska kärlek! Jag önskar att jag inte älskade så villkorslöst som jag gör. Jag vill inte ha något förhållande med dig, men jag vill inte leva utan dig heller. Du är den ende som har rubbat mig i grunden, och mitt hårda jävla stenhjärta... Vad spelar det för roll att man själv blir dyrkad och överöst med kärlek när man känner sig som en skenhelig och falsk typ som spelar den perfekta flickvännen och agerar en roll vareviga dag? Jag vill vara genuin. Såsom jag alltid kände mig med dig.

...........

Hur kan man känna såhär utan att vilja ha tillbaka honom som sin partner? Han sårade mig så djupt, men likväl är han den ende jag fortfarande tänker på... Som nått mig på djupet av mitt hjärta. Två år senare...