När säger/tänker ni att ni är stolta över era barn?

Jag blir stolt när han visar empati. När han är "spontansnäll" som när han hämta en filt och pussar mig på kinden när jag ligger sjuk på soffan och dåsar, eller när han säger att han tycker alla barn som svälter ska få komma till sverige och äta eller när han tycker vi ska trycka på biståndsknappen när vi pantar flaskor. Då blir jag stolt och tänker att jag i alla fall lyckats förmedla nåt positivt.

Finns många olika tillfällen mina barn gör mig stolt ,men ett speciellt tillfälle var när min mamma fick nya grannar bestående av en familj från Italien med två små flickor i mina flickors ålder ungefär.

När mina tjejer fick veta att dessa barn inte hade så mkt leksaker så gick de direkt och samlade ihop varsin kasse med grejer dom inte använder och sa "mamma ,kan vi inte åka och hälsa på mormor så kan vi ta med dessa saker till dom nya barnen för dom kan ju inte ha ingenting".

Till saker hör även att vi har väl inte det jätte gott ställt själva och mina barn är verkligen inte bortskämda eller har överdrivet mkt saker så för mig var det ett sådant ögonblick då jag var både sjukt stolt och helt jävla mållös.

Ja det är precis sånt jag blir stolt över också.

Wow!

Men även efter utvecklingssamtal med stora dottern har jag sagt till henne att hon gjort mig stolt ,hon ligger lite före i skolan och går nu sista terminen i ettan men enligt läroplanen ligger hon ca halvvägs in i andra klass kunskapsmässigt....det gör mig stolt

Men hur tänker ni kring att säga att man är stolt över barnet för att det lärt sig cykla, hoppa, läsa osv? Om det inte övervunnit extrema motgångar eller så för att lära sig det alltså?

Jag är jättestolt över mitt barn mest hela tiden, men mest stolt är jag över att han kämpat så med sin språkliga funktionsnedsättning och allt vad det innebär. Att han inte blivit socialt rädd, t ex.

Asså sånt ingår ju i utvecklingen och det berömmer jag ju ,men det är när barnen verkligen lägger manken till och efter motgångar ändå kämpar för att klara något som man verkligen blir stolt.

Självklart är det mkt som mina barn gör som gör mig stolt men för att det inte ska bli någonting som man säger så fort dom gör något bra så tycker iaf jag att det måste ligga lite tanke och kraft bakom....jag tycker det är skillnad på beröm och att säga man är stolt ,att säga "wow va bra du är,nu blev jag riktigt stolt över dig" ska ju ge barnet en rejäl boost medan "wow va bra du är" är något som man säger för att stärka barnets självförtroende och "ge en klapp på axeln" känsla....fast det kanske bara är jag som är flummig haha ^^

Jag brukar säga att jag är stolt över att vara deras mamma, för att de är empatiska, hjälper till eller bara är allmänt bra. Gör mitt bästa för att fokusera på person och inte prestation.

Jag har nog aldrig sagt till mina barn att jag är stolt över dem. Däremot är jag stolt över dem jätteofta. Jag tycker att "stolthet" har olika grad. Allra mest stolt blir jag av situationer som andra skrivit om här i tråden......då de visar empati och hjälpsamhet gentemot andra människor. Men visst kan jag känna mig stolt över mina barn för mer världsliga ting också....som en liten pojke som klarar av att skjuta hare på skridsko - om än så bara i två sekunder - som en liten pojke som läser, som en liten pojke som cyklar, som en liten pojke som vågar gå ut och leka på gården själv för första gången, som en liten pojke som står på händer, som en liten pojke som hoppar ljushopp jättefint på en trampett etc etc. Det hör väl lite till att vara förälder . 

Men, som sagt, jag har egentligen aldrig sagt till dem att jag är stolt över dem. När de gör fina saker mot andra så visar jag det genom att tala om hur glad jag blir av det de gör, visar på de positiva konsekvenserna av det de gör etc. Uppmuntrar. När de klarar mer världsliga/oviktiga men ändå roliga saker så försöker jag vara glad med dem helt enkelt. Uppmuntra det faktum att de kämpat väl. Vägen fram till att t.ex. skjuta hare har ju varit kantat av rätt många fall om man säger så . 

Men stolt är jag ju....oavsett. Jag känner mig stolt bara när jag ser dem gå tillsammans till skolan/förskolan.....mina fina pojkar