Mobbning - Ensamvarg -
Som yngre blev jag utsatt för mobbningen, grupptryck. Jag bytte skola och efter mobbningen såg det en smula ljusare ut för mig men ändå blev jag inte av med mobbarna förens jag bytte stad. Jag hade ett litet gäng, det va två till och så mig vi umgicks dagligen jämt och ständigt. Ända fram till mellanstadiet då det hela startade, den lilla gruppen ville inte ha kvar mig och beslöt sig för att göra sig av med mig. När jag börjar sjunde klass var jag väldigt ensam, jag var den blyga och osäkra typen som inte ville ta kontakt med någon.
Jag drack inte jag rökte inte på den tiden, blev aldrig bjuden på någon fest. Jag var ensam och bortglömd, folk såg ner på mig utan anledning de mobbade mig tills jag började gråta. Vi bytte skola men det hjälpte inte särskilt mycket de va fortfarande kvar, jag fick blickar efter mig men de vågade aldrig röra vid mig endast ord mot ord. Givetvis var det en lättnad då vi bytte stad jag flyttade, dock hann mina rykten hit lika fort. Jag sa aldrig emot mina mobbare att lägga av eller slog till, jag va tönten som de kunde gå på "hon som inte har några känslor liksom". Idag är jag vuxen men fortfarande stängd som en snäcka, jag hade det aldrig särskilt lätt i skolan.
De pratades skitsnack om mig och de gav blickar och såg ner på mig, jag har svårt att ta kontakt med andra människor idag. Jag får fortfarande arga blickar från vissa, oftast folk jag inte känner. Idag har jag en sambo, vi bor ihop och är lyckliga. Jag mår bätte idag än vad jag gjorde innan, jag överlevde kampen.Men än idag hemsöker mobbningen mig jag har svårt att blicka framåt och se positiva saker, någonting fattas och det är en äkta vän, jag har absolut inga vänner sen mobbningen har jag blivit mer ensam.
Jag skulle gärna vilja ha minst en vän att hänga med, jag är inte densamma som förut, även jag har rökt (röker), även jag dricker emellanåt etc som vuxen har jag vågat betydligt mer att prova på saker jag är inte den där rädda och osäkra typen längre, jag jobbar på min sociala fobi och det går framåt.Jag sa det till min sambo senast igår att jag kände mig ensam, han lyssnade och förstod.Häromdan ville jag gå ut på krogen men aldrig vågat på grund av elaka personer där, och det är inte roligt att gå själv. det finns personer som har flyttat till samma stad som mig som har mobbat mig tidigare, jag tycker dom är en aning obehagliga de stirrar på mig mer än andra etc, jag skulle vilja gå vidare i från dom och i från mitt förflutna och bara köra järnet, hur och vart hittar jag vänner.Mobbningen ger verkligen trauma för livet, suck.
