Längtar tills allt är klart

Jag är 36 år och kan inte få barn. Jag har förlikat mig med tanken och det är bra så. Skit samma, det var inte meningen för mig helt enkelt. Det är tråkigt, men skönt ändå på vissa sätt, jag har min frihet och kan göra vad jag vill i livet.

Men, jag HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR när släktingar, kollegor och ytliga vänner blir gravida till höger och vänster, jag får hemska känslor av hat, missunnsamhet och avundsjuka och vet inte var jag skall göra av mig själv... Jag går i tusen bitar varje gång, jag klarar inte av det!

Jag har fyra riktigt nära vänner i samma ålder (plus-minus 5 år) som inte heller har fått några barn (än) av olika anledningar. Ena halvan av mig vill att de skall få barn så att jag åtminstone får ha barn i min direkta närhet medan andra halvan önskar av hela mitt hjärta att även de förblir barnlösa, så att jag inte är ensam i allt det här utan att vi alla fyra tjejer får samma slags liv och ålderdom. Om 10 år vet vi hur det blev... Jag längtar sååå mycket tills vi alla är över 45 år och inga obehagliga överraskningar längre kan dyka upp i form av nya graviditeter! Den här perioden av livet jag är i just nu (mellan 35-40) är så psykiskt påfrestande och helt avgörande för oss fyra, hur det skall bli. Vet ju redan hur det blev för mig, men jag funderar varje vaken minut hur det skall bli för de andra, och jag kan inte slappna av förrän vi alla är förbi den här "kritiska" åldern när vi får veta om det blir några barn eller inte... Det är en enorm inre stress, och de här tankarna tar all min energi och jag våndas massor och slits mellan mina känslor :(

Vet inte vad jag vill med den här tråden, ville nog mest bara få ur mig lite frustration...