sorg..kräks av ångest

Känner sorg.. Blir så ledsen.. Gråter..
Att bli mamma igen väcker många känslor. Att ha en bebis hos mig.. Som inte är A.
Som ingen kommer ta ifrån mig. Som jag kommer slippa gråta natt ut o natt in över. Som jag kommer kunna krama och pussa och som kommer pussa o krama mig tillbaka utan att kärleken kommer att förstöras av utomstående. Jag kommer vara MAMMA! JAG kommer trösta. JAG kommer mata. JAG kommer natta.
Hon kommer ropa pappa och han kommer svara.. Jag kommer vara hennes allt.
Jag är glad för att jag får möjlighet att uppleva det igen och på riktigt. Men jag sörjer samtidigt A och hennes bebistid.. Det är blandade känslor.
HUR ska jag klara det?
Jag sörjer för As skull.. Jag sörjer för min skull.
Tiden kommer aldrig tillbaka.. Jag kommer återuppleva det jag missat.. Men aldrig mitt barn.. Hon kommer aldrig få uppleva det.. Hon kommer ALDRIG få ha det så som B.. HUR ska jag kunna återgälda och ge henne det hon behövde och som jag hela tiden ville ge men aldrig fick pga hur situationen såg ut?
Jag kämpade verkligen för henne. Och jag kämpade för mitt liv..
Jag vill bara att den dagen ska komma, då hon förstår och kan inse hur MYCKET jag kämpade..
Jag vill att hon ska vara stolt över mig :( jag vill att hon ska se att jag ALLTID sett till hennes bästa. Jag har aldrig varit självisk. Jag vill att hon ser hur kämpigt jag haft det. Och hur LEDSEN jag är/var för att jag tvingats se på när hon slits från sin mammas armar. Och tas ifrån mig. Hur hjärtskärande det är.
Om hon bara fick veta hur mycket jag kräkts pga ångesten då hon var borta från mig. Hur jag önskat jag vore död för att slippa lida. Hur jag gråtit mig till sömns de nätter jag inte vetat var min bebis är. Hur förstört mitt och hennes liv blivit. Hur maktlös jag var..

Det gör ont.. Det gör ont att dessa känslor jagar mig. Det gör ont att de finns och har funnits länge.. Det gör ont att de hunnit ikapp mig..