Pappa ligger på dödsbädden…men har jag rätt att sörja?
Hur är normalt att reagera?
Jag växte upp och bodde med min mamma och pappa tills jag var 5 år. Sedan skildes mina föräldrar. Jag och min bror var hos vår pappa ungefär en gång i månaden efter skilsmässan tills jag var ca 8-10 år. Då träffade min pappa en kvinna och tappade totalt intresset för oss. Mamma bidrog inte mycket för att vi skulle träffa honom och hon blev min stora trygghet. Men mamma var alkoholist. Hon var högt utbildad, hade ett bra jobb, satt i kommunfullmäktige, välkänd politiker i kommunen osv. Det var nog en anledning till att ingen (skolan osv) även om de visste, ville bry sig om att jag och min ett år äldre bror växte upp med en ensamstående alkoholiserad mor. Ja hon var full varje helg (dygnet runt) och ofta på veckodagarna också. Hon körde bil på fyllan hela tiden och blev tagen två gånger och fick tom sitta i fängelse en månad pga detta. Då var jag 16 år gammal. Innan hon åkte i fängelse (när domen hade kommit) så försökte hon ta sitt liv genom att svälja en massa tabletter men jag upptäckte det och grävde ut dem ur hennes mun (jag var fortfarande 16 år gammal då) Jag var alltid arg på henne, men hon var fortfarande min trygghet. Men när jag insåg hur allt var blev jag så jätte jätte arg på min pappa! Han visste ju att hon hade problem. Ändå valde han att lämna oss hos henne!!! En normal pappa (min pappa har aldrig haft missbruksproblem) hade skyddat sina barn! Varför lämnade han oss? Varför? Han visste ju att mamma var alkoholist.
Jag har efter det inte haft någon som helst kontakt med min pappa förutom att jag träffade honom lite kort när jag var 16 år och sedan när jag var 31 (av en slump kan man säga) Hans nya fru var aldrig intresserad av mig utan tvärt om anklagade mig för att "tjuvringa" till henne( då för 35 år sedan) och kalla henne för fula saker vilket jag aldrig någonsin gjorde!!!. Mina äldre syskon (jag är yngst) har haft sporadiskt kontakt med honom genom åren. Han frågar dem hur jag har det osv men han har samtidigt deklarerat att han aldrig någonsin kommer att ta kontakt med mig men om jag vill honom något så är jag välkommen att ta kontakt med honom. Jag har fyra barn som han aldrig brytt sig om, inte ens ett grattis när de föddes trotts att han bara har dessa barnbarn. Han har ingen aning om hur underbara de är!!
Nu är han 82 år gammal och är tydligen jätte dålig. Han har tidigare haft en eller kanske tom två stokes och hjärtproblem. Han kliver inte upp ur sängen. Det är min syster som har pratat med honom och hans fru om detta.
Jag minns honom när jag var liten. Jag avgudade honom. Han lärde mig att åka skidor, att spela pingis, att äta halvkokta makaroner och rita hästar. Han tog oss till byns hamburgerkiosk och jag och min bror fick beställa vad vi ville. Vi fick spela pingis med böcker mot väggen i hans extra rum. Vi sov på madrasser bredvid hans säng. Han tröstade mig om jag slog mig. Ända tills jag var 8-9 år!
Jag känner inte min pappa…han är helt helt främmande för mig i dagens läge. Men när han nu snart dör har jag rätt att sörja den pappan jag hade tills jag var 8-10 år? Ja, jag är jätte ledsen men jag kan inte påstå att vi stod varandra nära…men det finns en enorm sorg hos mig. Mamma dog för tolv år sedan…inte ens då hörde han av sig…känner mig så jäkla liten igen. Varför gjorde mina föräldrar mig så illa? Det gör så ont...
