"Bestraffning" av småbarn i skolan, vad tycker ni?

Bortsett från punkt 2 så tycker jag det är vettiga regler, inga " straff" utan konsekvenser! Klarar man inte av att arbeta utan att störa resten av gruppen behöver man uppenbart " springa av sig" lite! Jag jobbade tidigare på en F-6 skola på en mindre ort och där hade lärarna i F- 2-3:an som regel att de barn som inte orkade sitta still utan att störa efter 1-2 tillsägelser fick uppmaningen att klä på sig och springa 1-3 varv runt skolan, när barnen gjort det kom de in igen och orkade sitta still o jobba en stund till, vissa barn sprang ofta " varv" andra mer sällan, barnen kunde tom säga till fröken att " nu behöver jag springa" och lämnade då tyst o stilla klassrummet en stund o sprang så många varv de ville/ kände de behövde för att göra av med " oron" i kroppen. När barnen blev äldre o kunskapskraven högre så hände det att barnen behövde ta igen det de missade på lektionen, men då inte genom " kvarsittning" per automatik utan hur just det barnet skulle ta igen bestämdes i samråd med elev- föräldrar- lärare - kunde vara i läxform, på fritids tid,på elevens val lektioner eller hur just det barnet o föräldrar ansåg var det bästa sättet. Som förälder skulle jag inte ha något emot om mina barns skola skulle komma med ett liknade upplägg ( nu ligger den skolan så till att just springa varv runt skolan inte skulle funka ur säkerhetssynpunkt för de mindre barnen men något liknade )

Det ts beskriver är konsekvenser av ett oönskvärt handlande, inte bestraffningar.

Det funkar inte för de minsta barnen. För mellanstadiet tycker jag att det är helt rätt! Då vet man precis vad man får och inte får göra. Hur kan man bli arg och kalla det för en orimlig bestraffning att eleven inte får leva rövare efter eget behag? Sjukt...

Det är så jag ser på det också, det mellantung du beskriver hade känts betydligt mer ok.Ingen fara, du låter inte otrevlig

Jag vill att man delar upp barnen i mindre grupper, pratar ofta om varför det är viktigt och har "lektioner" i hur man är en god kamrat och vad det innebär för andra barn om det blir för livat osv samt att man tar in extra vuxna som kan hjälpa till att hålla ordning på barnen som jag anser är för små i nollan och lågstadiet för att klara av att ta ansvar för det själv.

Klasen är på 20 barn och det är en lärare (det finns ju större klasser än så på större skolor). De är tyvärr bara en lärare anställd/klass och så finns det en specialpedagog på 75 % och så är det en pojke med svår ADHD som har en assistent på heltid i en annan klass och det är all personal som finns på hela skolan så ingen finns att undvara tyvärr

Jo precis, jag tycker också att det är jätteviktigt att minimera stöket och detta handlar bara om att jag ställer mig negativ till bestraffningsmetoder.Det är stor skillnad på att vara förälder och att professionellt arbeta med andras barn, jag tycker inte att det går att jämföra. I skolan är det jätteviktigt att vi kan låta på att den personal vi lämnar våra barn till är professionella och inte gör sådant som potentiellt kan skada våra barn.

Jag har inga problem med tillsägelser. Det är självklart för mig att barn som inte "sköter sig" behöver få en tillsägelse av något slag. Det är att skicka ut ett litet barn ur klassrummet (ensam, ledsen och frustrerad kan jag tänka mig) och sedan ha kvarsittning som jag hänger upp mig på.

Tack för ett mycket klokt och intressant inlägg

Jo det är precis vad de gör

Har kollat upp detta lite närmare nu och fått min farhåga bekräftat om att det inte finns någon personal som kan ta hand om barnen som utvisas ur klassrummet.

Inte ok , det är skolans ansvar att ha koll på barnen under skoltid !

Det finns annan personal, tex fritidspersonal som då skulle se till barnen. Herregud

Jag håller med om att ett ledset barn inte ska vara ensamt. Det gör nog alla lärare. 

Men alla barn som busar på lektionerna är inte ledsna. Bra många stör för att de helt enkelt inte "har lust" att göra uppgiften eller inte fått uppfostran nog att vänta på sin tur, låta andra ta plats osv. Du skulle bara VETA hur många barn det är som inte bara glömmer sig och pratar rakt ut (det har vi nog alla förståelse för!) utan som helt enkelt inte verkar ha förstått att är man en del av gruppen, då får man ibland vänta. Andra har samma rätt att få prata och säga färdigt. 

Jag busade själv i skolan då och då, inte handlade det om en stor svart knut inuti utan helt enkelt om att jag som barn ville leka och prata mer än jag ville lära mig om Skåne. Självklart måste en lärare vara lyhörd och anpassa konsekvenserna efter orsaken till ett beteende, men vi kan INTE behandla allt "bus" som ett symtom på barndepression eller vanvård hemma. Som sagt - konsekvenstrappor gäller "genomsnittseleven", självklart har man andra lösningar för barn som inte svarar på en sådan metod. Att upprepade gånger skicka ut ett barn som inte alls bättrar sig av en sådan konsekvens eller som mår sämre av en sådan lösning, det är inte bra. 

Det är så klart tråkigt att åka ut ur klassrummet. Men hur tror du barnet som hela tiden blir stört känner sig? Barnet som kanske har ett funktionshinder som gör det VÄLDIGT svårt att koncentrera sig? Ska det barnet hela tiden stå tillbaka för barnet som har svårt att sitta still? Ska det pratiga barnets rätt att få prata rakt ut gå före dyslektikerns behov av att träna läsning ostört?

Sedan kan man ju lägga till att det ledsna, det kan komma när barnet berättar hemma. Eftersom barnet då upplever en naturlig känsla efter att ha gjort fel - ånger. Den är inte farlig, tvärt om nödvändig för att lära sig vad som är rätt och fel. Man SKA må lite dåligt om man gjort andra arga eller ledsna. Inte jättedåligt, så klart. Men att fälla en tår och ha lite dåligt samvete en stund - det är faktiskt nyttigt. 

Återigen: samtal om arbetsmiljö, om hur det är att vara i en grupp, kamratskap etc. har man ju ändå. Men det räcker inte. Eller funkar det så hemma för dig? Ni samtalar kring middagsbordet och har en värderingsövning på fredagskvällen och sedan uppstår  aldrig oönskat beteende? Grattis! Du har unika barn! (Men kanske inte 20 stycken på en gång?) Men jag kan berätta att många barn "måste" ju testa gränserna lite, trotsa och kolla av hur de vuxna reagerar. Konflikter och trots är en del av utvecklingen, för de allra flesta. 

Problemet är när man sätter grupper emot varandra fast det egentligen handlar om samma problem.  Ett barn med ADHD har konsentrationsproblem och impulsproblem. Det barnet hanterar en stimmig miljö sämst. Är miljön stimmig, behöver barnet antagligen förflyttas därifrån för varken de barnet eller de andra barnen får ut något av att miljön inte fungerar. 

Däremot måste man ju hantera barn som ofta blir utkastade på ett annat sätt än via utvisning från klassrummet. Högre upp i klasserna kan ju t.ex vissa barn uppskatta att bli utkastade och i lägre åldrar så tjänar ingen på att något barn blir definierat som stökplutt. De barnen behöver naturligtvis speciella handlingsplaner.

När de gäller de barnen som har diagnoser så måste man ju fundera om rimliga konsekvenser och lösningar innan man inför detta system. Att vara kvar som vildning i klassrummet, tjänar nog ingen på men det finns resurspersoner (även om de inte växer på träd), de finns mindre grupper (även om de inte växer på träd) och skolan har en skyldighet att ordna en bra skolgång åt samtliga elever.

Ja, jag är för samtliga punkter men vägen mellan punkt 1 och 4 måste vara kort. Insatserna måste komma fort för de som inte skärper sig av olika skäl.