11-åring vill inte åka till umgängeföräldern

En 11-åring vill inte åka till umgängesföräldern (UF) sedan något år tillbaka. UF har tidigare haft mkt god kontakt och hyfsat rikligt umgänge trots visst geografiskt avstånd. Domstol har tidigare dömt till normalt umgänge med tanke på avståndet (1 helg per månad samt Jul/Nyår/Påst/sommar enligt schema).
Barnet vill ändå inte åka. Boförälder (BF) vill/kan inte tvinga barnet att åka. UF försöker ta reda på varför barnet inte vill, men får inte riktiga svar utan bara okvädningsord av barnet (trolig tidig tonårs debut). BF vill via domstol ändra till enbart dagumgänge i BF's hemtrakter. Detta pga att barnet inte vill åka.
BF och UF "talar inte samma språk" gällande detta. Alltså har olika åsikter.

Hur ser ni här inne på detta? Har någon av er varit i samma sits?
I detta fall finns en i grunden dålig relation mellan BF och UF men nu är det barnet själv som inte vill. Båda föräldrar anses av FR och Soc vara bra föräldrar. Även om BF inte tycker att UF är mycket värd och UF inte tycker att BF gör ett bra jobb.

Hur ska man hjälpa barnet? Vad är rätt ur barnets perspektiv. Jag vill gärna ha både kort- och långsiktiga tankar kring detta.

Anonym (Z)

Äldre 9 Jan 17:15

#1

Såklart en 11 åring inte vill åka i den åldern är det kompisar som gäller, min ide är att uf åker till 11åringen 4av 5 ggr och deltar i barnets dagar och sen kommer barnet en gång. Hur långt emellan är det?

en glad

Äldre 11 Jan 01:15

#2

Om föräldrarna kan samarbeta och lösa detta utifrån vad som är barnets bästa så kommer knuten att lösa sig. Så fråga ett är: hur ser boföräldern på barnets behov av den andra föräldern? Om bf anser att uf är viktig för barnet så får hon/han se till att umgänget blir av. Att låta en 11-åring ensam ta ansvar för att välja bort en förälder är inte ok!!

11-åring vill inte åka till umgängeföräldern

INNEHÅLL