Hur ska jag kunna leva utan min bästa vän (katt)?

Du ska inte vara ledsen än för det som ännu inte hänt. Och när det väl en dag blir dags att kanske ta bort katten så kommer du att känna att det var rätt då. Katter brukar också "flytta ut ur sin kropp" inann de dör, tycker jag. Hundar är tvärtom - de finns kvar ett tag efter det att de inte har någon kropp kvar, om du förstår vad jag menar. Så det kommer att bli en naturlig övergång för dig med just den här katten. 

 

Du kan sedan bli bästa vän med en annan katt. Det blir inte samma känslor, men kan också bli bra.

Jag känner igen mig. Jag visste inte hur jag skulle klara det, och det gjorde jag väl inte heller egentligen. Men han blev 20 år och det har gått några år nu. Saknar honom ofta, men det är mest tankar i glädje hur mycket han gav mig och hur glad jag är att han funnits. Och jag vet ju att han hade ett långt, bra liv osv. Det är en bra tröst. Nån naturlig övergång, eller så fanns verkligen inte för mig. Jag har inte något nytt husdjur i mitt liv heller, än. Jag tycker inte du ska ta ut det i förskott helt enkelt.

Sorg kan inte och ska inte jämföras.
Om man känner sorg för ett djur eller en människa spelar ingen roll, den kan vara lika djup och förtvivlande

Så TS sörj allt vad du kan den dagen du förlorar någon som står dig nära, fram tills dess njut av de stunder ni fortfarande har för det kommer komma en tid när man mins dem stunderna och dem tar över efter gråten och man sitter och ler och skrattar åt det bra sakerna.

Tack för era svar.

Anonym (..) Vad härligt att ni fick vara tillsammans 20 år, jag viskar till min katt vare kväll att vi ska slå rekord, eller i alla fall komma över 16 år (med hälsan i behåll). Hur kommer det sig att du inte skaffat nytt husdjur? Har det bara blivit så eller var bortgången för smärtsam så du inte vill vara med om det igen?

dogcatbird Håller med dig om att katter flyttar ur sin kropp, kändes bra att läsa för jag vet att en sådan sak skulle kunna få mig att hantera det bättre. Det värsta med att skaffa ett nytt djur är skuldkänslorna, som om att jag försöker ersätta min fina vän, som om att jag kommer glömma henne och älska andra katten/djuret mer :(

Newnamous 2 När jag läser det du skriver vet jag att du har rätt, jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte uppskattar tiden vi har nu, och min katt känner ju att jag är ledsen och det mår hon ju inte heller bra av. Det som jag har svårt för är det här "aldrig tänket". Jag kommer aldrig mer få känna hennes mjuka päls mot mina handflator, jag kommer aldrig mer få se in i hennes kloka ögon, jag kommer aldrig mer få.... osv. De där tankarna gör så jävla ont, och när min katt gör något som är typiskt henne börjar jag gråta för jag tänker att jag någon dag aldrig kommer få uppleva det där igen. Tankarna är hemska och jag lider verkligen....

Jag känner igen mig i det du skriver.. Förlorade min älskade katt förra vintern kan fortfarande gråta om jag bli påmind om henne. Skaffade en ny katt strax efter hon dog och mår så dåligt över att jag måste gå igenom samma sak någon gång i framtiden

Jag vill gärna leva med en katt igen, men jag har pluggat, rest, flyttat så det har inte blivit av. Att inte ha djur ger en del frihet också, även om det är lite tomt, jag har inga barn heller. Men det är värt att vara med om igen, tveklöst, eftersom alla glada fina minnen finns där. På det viset lever han ändå med mig varje dag. Det är klart att din katt ska bli riktigt gammal, det tycker jag att du ska rikta in tanken på och släpp oron nu :)  

jag kände likadant när min gamle katt blev sjuk. ville inte bli för beroende av katten så jag skaffde en till yngre katt. Nu känner jag faktiskt inte lika rädd längre.

Katten vill nog att du vist ska känna kärlek även till en ny, annan katt! Tror du att han/hon skulle sitta på sitt moln och inte unna dig ny kattkärlek?

 

När vi tvingades avliva vår katt kändes det förskräckligt i många år men vi försökte tänka på all glädje som vi skänkt varandra och hoppades att vi hade gjort vårt bästa för att göra hans liv (16 år) till de allra bästa. Ta inte ut din sorg i förväg.

Jag förstår din oro och hur du tänker, men efter att ha mist min man har jag insett att det viktigaste är tacksamheten över att ha fått lära känna denna fantastiska individ och dela många lyckliga år tillsammans. Jag skulle önska att du försöker tänka så istället, fast jag vet att det inte är lätt.

Beklagar både din katts och mans bortgång.

Ja jag försöker vara tacksam, men det är som om att jag gått runt och trott att hon ska leva för alltid men plötsligt kommit på att hon inte kommer det. Jag är tacksam för att jag haft henne i mitt liv, men när jag tänker på att hon ska dö är jag rädd också för att hon ska må dåligt den dagen hon dör. Det finns ju vissa saker hon aldrig kommer kunna svara på när hon blir döende, som t.ex. är hon rädd? vet hon att hon ska dö? har hon ont? är hon ledsen? osv... det är sånt som väcker skräcken. Alla frågor som jag inte kan få något svar på är värst.

Beklagar :( fy det måste varit hemskt. Lider med dig.

Hur kom det sig att du skaffade en ny katt? Jag kan tänka på att jag måste skaffa en katt som jag vet att min katt tycker om, även fast hon inte finns i livet längre när jag skaffar nya katten, annars skulle jag må jätte dåligt. Jag är också rädd att jag ska jämföra katten, och jag vet att jag aldrig kommer få ett band med en annan katt som jag har med min katt, vi har vår historia och det är den som gör att vi kommit varann så nära.

Lever fortfarande din gamla katt?

Ja han är frisk nu. Men på nåt sätt har min rädsla minskat markant nu när jag 2 katter.

Hej, jag vet verkligen vad du går igenom. Min katt dog för 3 timmar sen. Har haft honom sen jag var liten och nu bara faller världen ihop. Vi får försöka vara starka i situationen men var inte rädd för att gråta ut ordentligt. Man mår oftast bättre av det. Mitt tips är att tänka på fina roliga minnen av när din katt levde, gärna med någon. En del brukar kunna skratta efter ett tag, av kärlek. Ta hand om dig!<3

Jag har känt igen mig! För ett tag sedan hände en av mina värsta farhågor, min älskade katt (hon var min bästa vän, precis som din katt är din bästa vän) dog. Vi var tvungna att låta vår fina vän somna in p.g.a. att hon blev mycket allvarligt sjuk.

Jag har många gånger tidigare tänkt att den dagen hon lämnar oss kommer att bli fruktansvärd. Jag fick kraftig ångest och visste inte var jag skulle ta vägen. Men ändå lyckades jag slå bort ångesten eftersom katten inte var "så" gammal ännu. Dock hände ju det som inte fick hända och hon blev sjuk ändå. 

Nu har det gått ett tag och jag kan inte säga att saknaden har blivit lättare. Däremot har den akuta sorgen och ångesten lagt sig. Jag upplever det som att ångesten har bytts mot en tacksamhet att jag fick ha henne i mitt liv. Visst gör saknaden ont, men jag känner att jag har så mycket tid och så många stunder med henne att vara tacksam för. 

Ett tips är att försöka leva i nuet och utgå ifrån att vi inte vet något om framtiden (för det gör vi ju inte). Den dagen hon lämnar dig så kommer du att sörja något fruktansvärt, och det ska du tillåta dig att göra. Man måste gå rakt genom sorgen. Men du kommer att kunna ta dig igenom sorgen och ångesten kommer att lätta. Men saknaden kommer att finnas där, får din fina misse är ju en del av ditt . 

Man kan inte vara otrogen mot en katt. Särskilt inte postumt. Det är möjligt att älska många katter på en gång till och med. Vill nästan rekommendera dig att skaffa en till katt redan nu. På det sättet blir det sedan inte lika jobbigt för dig att förlora din nuvarande katt.

Oh jag beklagar verkligen, det gör så ont i mitt hjärta att läsa döden är så slutgiltig men samtidigt kan man ju ingen leva för alltid. Må din katt vila i frid och jag hoppas han/hon springer runt i himlen nu och är lycklig med massa andra djur.

Läste dina rader. Din kärlek till din älskade katt är stark och underbar. Att mista en älskad vän är fruktansvärt och smärtsamt - en del av ens hjärta blir aldrig helt igen. Fast brukar tänka att jag inreder små personliga rum i mitt hjärta. Där bor för alltid mina älskade djur som lämnat mig och vandrat över regnbågsbron.

Jag förstår fullt ut dina känslor av att det kommer en dag då din älskade katt måste lämna dig - iaf fysiskt. En fruktansvärd och plågsam tanke. Försök nu att njuta av er fina kärlek ni delar- det är en gåva att få ta hand om ett djur. 

Har ett minne av att jag satt i soffan och grät , klappade min hund och sa " jag kommer aldrig klara mig utan dig min älskade vän".
Han hade hjälpt mig under många år att vilja leva, finna en mening. Jag satt och grät, min hund var inte sjuk, ändå satt jag och grät och mådde dåligt. Vi fick två underbara år mer tillsammans.
 
Det blev en oerhört tuff tid efter han lämnade mig.
Jag grät konstant i 3 månader men sedan blev det något bättre- jag bestämde mig för att klara av detta - för min hund skull - han hade inte velat se mig såhär.

Nu har jag två älskade katter som är mina 
Bästa vänner . De är bara fyra år men ändå kommer dessa tankar att vi en dag måste skiljas åt. Försöker putta undan dessa tankar och njuta av varje minut jag har med mina fina vänner.

Kramar till dig och din katt

Härligt med husdjur, men de flesta brukar ha en bästa vän som de kan hålla en konversation med. Har man inte det så borde man kanske söka hjälp. Kanske speciellt om man väcker upp en 9 år gammal tråd för att skriva om sina bästa vänner som inte kan prata. 

Och man kanske bör söka hjälp mot sin empatistörning om man skriver sådär.