Hur förklara skillnaden mellan bonus- & moderskapet

Hjälp? Finns det ingen skillnad? Kan verkligen den person en förälder träffar få rätt att ta med barn till v.c, komma på utvecklingssamtal och vara med på mail-listan för föräldrainformation från skola/dagis utan att åtminstone höra sig för med den biologiska föräldern? Jag skulle inte ha sagt nej. Men jag tycker att det handlar om respekt, faktiskt..

Hon får inte vara med på utvecklings samtal om du inte har godkänt det. Det borde både skol och förskole personal veta.

Sen att hon hämtar mm under pappas veckor tycker jag är okej, är nog så i de flesta förhållanden.

Oj. Ta o boka en fika med samtal med henne tycker jag. I mi?n familj finns både mannens dotter ifrån tidigare och vårat gemensamma barn (snart har vi två gemensamma)..Jag vill att barnen ska känna sig som familj när bonusen är här men jag har aldrig tagit en föräldraroll o jag låter föräldrarna prata ifred, gå på möten o luciafiranden, luncher o fika. Jag uppmuntrar dem tillomed till att umgås med sin dotter själva ibland. Mamman har en egen karl som hon har ett barn med o de fungerar jättebra. Mannen i det huset tar inte heller en föräldraroll men även han hjälper ju till med allt som hör till. Du får försöka förklara o be henne att fundera över hur hon skulle känna om någon tog över hennes barn.

Nu har hon inga egna barn och det försvårar ju dialogen. Minst sagt. Jag har försökt se på det hela ur många infallsvinklar. Det som till slut drev mig och mitt ex isär var det att han hade väldigt svårt att ta hand om barnen själv. Vi gick i familjerådgivning och jag försökte förklara att jag kände mig som en ensamstående förälder trots att vi levde ihop. Nu räds jag att han ska släppa på sitt föräldraansvar i den nya relationen och belasta den nya tjejen på samma sätt.. Hur blir det då för barnen? Den äldsta uttrycker redan åsikter om att mammor och bonusmammor är de som "räknas" inte männen i deras omgivning. Som om hon inte förväntar sig lika mycket av sin pappa. :( Det är så lustigt alltihopa. Jag bara önskar att vi hade en öppnare och mer naturlig kommunikation kring barnen. *suck*

Förlåt, men jag tycker att det är HON som ska backa.

Risken är väl som du säger att pappan återigen har backat och tycker det är utmärkt att den nya sköter "mammans" del. Så problemet kanske ligger hos din man igen ...
Här är det nog jag som i första hand ställer frågan om läxor och duschning samt ställer krav på att äta frukost, klä på sig mm som gäller båda barnen.

Vad gäller att bonusmamman skulle vara med på utvecklingssamtal och vc är jag väl kluven till, det beror nog på hur väl jag känner personen och litar på henne. Kanske också vilket ärende det gäller. För min del är det självklart att sambon sköter sin del angående dottern. Skulle hon skadas om vi var ute på stan hade jag ju ändå kontaktat sambon direkt och han hade fått agera utifrån det.

Hej :)

Bonusmamma här. Tänkte det kunde vara skönt (?) att få diskutera med ngn som är "på andra sidan". Dock inte riktigt på det sätt du beskriver..

Förvarnar om att detta blir lååångt :)

Iallafall - träffade min man när hans dotter var strax över ett år. Han har bara dottern vh (då för att hon var så ung, senare för att mamman valde att flytta) men jag har ändå tagit en "föräldraroll" när hon är här. Det föll sig naturligt både för mig, pappan o barnet. MEN - det har växt fram under lång tid. Det var inte så att jag gick in med tanken att "nu ska jag vara förälder", utan ju mer jag lärde känna (o älska) tösen desto mer involverad blev jag - och det ledde till att jag fick en större "roll". Efter ett par år kom hon inte längre för att ha "umgänge" med pappan utan för att vara med oss båda två - o senare även sina syskon. Är inte pappan hemma träffar hon helt enkelt mig o syskonen. Speciellt när syskonen kom kändes det skönt att vi hade den relationen till varandra som vi hade, det blev liksom inga frågor om att ngn prioriterades annorlunda, älskades mer eller hade olika regler utan det flöt på som det brukar göra när det kommer ett syskon. Skillnaden under första året med syskonet var väl egentligen att bonus var här oftare än vanligt då både vi o mamman kände att det var viktigt att syskonen fick en chans att tidigt få vara med varandra så mkt det gick o knyta syskonband.

Men trots att jag tagit en föräldraroll o bonus själv säger att jag är en av tre föräldrar så har jag ALDRIG försökt eller önskat ta rollen som mamma. Hon har en mamma o hon behöver inte en till. Det är en roll jag inte önskar eller kan ta. Istället är jag helt enkelt "extra".

Bonus har mig visserligen angiven som mamma på Facebook - tillsammans med sin mamma såklart, men det betyder inte att jag ÄR mamma.

Hon har några gånger under åren (hon är tonåring nu) tagit upp frågan om hon inte lika gärna kan kalla mig för mamma, eftersom jag är SOM en mamma när hon är här. Mitt svar på det har alltid varit att hon får kalla mig vad hon vill (eftersom jag ändå anser det är upp till barnen) men att hon redan har en mamma och att hon faktiskt kanske skulle bli ledsen (eftersom jag visserligen anser att barnen ska få välja själv men även att de ska lära sig visa hänsyn o kunna förstå andra människors känslor). Och påpekat att oavsett vad hon kallar mig så kommer jag alltid älska henne o vara just SOM en mamma - om det är det hon vill att jag ska vara ;)

Under åren har jag även varit med på de flesta utvecklingssamtalen - det är dock INGET jag fått för mig själv, funderat på eller förväntat mig. Enligt mig är det främst föräldrarnas sak att sköta men eftersom det är jag som kör min man till samtalen (han kör inte bil) o då mamman tyckte att jag gärna fick vara med tackar jag för förtroendet o är med när jag kan. Ofta har det varit enbart jag o mamman som gått då pappan ibland inte haft möjlighet.

MEN - som ovan skriver, det är INTE självklart att en bonusförälder skall gå på utvecklingssamtal. Det är föräldrarnas ansvar och blir man inte inbjuden av båda så skall den frågan inte ens tas upp igen. Förskola o skola har genom att tillåta detta utan din tillåtelse begått ett brott - de får INTE göra så här. Föräldramöten däremot behöver inte båda vårdnadshavarna ge sin tillåtelse för men jag kan ärligt inte se varför man måste "pissa revir" om en sådan sak. Jag följer som sagt med eftersom vi bor flera timmar därifrån o jag kör min man dit. O då båda föräldrarna tycker det är både löjligt o onödigt att jag ska sitta utanför o vänta deltar jag även i det.

Vad gäller att ringa om det sker en olycka så ringer de självklart mamman först eftersom det är där tösen bor på veckorna. Skulle det inträffa ngt de fredagar vi hämtar ringer de ändå mamman eftersom hon finns närmare. Får de inte tag i henne ringer dom mig, därefter min man. Varför? Det är jag som hämtar o det är jag som kan ta mig dit snabbast (efter mamman). Det ligger ingen prestige i vem som skulle kontaktas utan när vi gjort upp "ringningsschemat" har vi helt enkelt tänkt på vem som har lättare att ta sig till tösen om hon behöver oss.

Tillbaka till att hon (dina barns bonusmamma) har en föräldraroll. Det ger henne INTE samma juridiska rättigheter som en biologisk förälder. Om pappan o hans sambo däremot väljer att ge henne samma inflytande o rättigheter över de vardagliga sakerna under pappans vecka ÄR upp till dem. Men vardagliga saker innebär inte besök på vårdcentralen om ni inte båda är överens om det. Visserligen kan jag ju tycka att det spelar större roll att barnet faktiskt KOMMER till vårdcentralen om barnet är sjukt än vem som faktiskt tar barnet dit. Och är det akut så tror jag inte läkarna bryr sig heller - o det borde kanske inte du som förälder göra heller kanske?

Jag menar om min bonus, mitt barn, deras kompis, grannens barn osv skadar sig o snabbt behöver åka till sjukhuset så bryr jag mig i det läget inte om att jag inte är vårdnadshavare utan enbart om barnets behov vilket då är att få träffa läkare. Men ett inbokat besök tror jag att man måste ha vårdnadshavaren med på.

Slutligen är mina frågor till dig - VARFÖR känner du att du måste klargöra skillnaden? Till VEM ska du klargöra skillnaden? Barnen eller deras bonusmamma o pappan? Och för VEMS skull? För barnens? Eller för din?

Hoppas nu inte du tar mina frågor som ett påhopp för det är verkligen inte meningen. Men ibland undrar jag varför vissa föräldrar (både bio o bonus) reagerar som de gör ibland. Att mkt beror på rädsla för att bli av med sin roll. Att ngn är "bättre". Eller att ngn hamnar på samma plats. Men det är ju inga problem för barnen att ha en eller två extra vuxna i sina liv som älskar dem som sina egna barn o som barnen känner sig lika trygga med som sina föräldrar. För det är ju egentligen när man tänker efter enbart positivt för barnen? Eller hur?

Och oavsett - en bonusförälder kan inte ta den biologiska förälderns plats (om nu inte den biologiska föräldern är helt frånvarande men det är ju inte fallet här), mkt få bonusföräldrar VILL ta den platsen.

Försök tänka på att barnen har turen att ha fått en bonusmamma som tagit sig till barnen, som älskar dem o som finns där för dem. I det vardagliga.

Det där med en vårdnadshavares ansvar är däremot ngt du mkt väl kan ta upp, med pappan o även skolan som agerar helt fel.

Tack, Brumma. :) Du må tro att jag tänker och analyserar mig själv, exet, bonusmamman och situationen. Jag har ingen illvilja mot deras relation. Det finns ingen svartsjuka med i bilden. Jag vet att ingen annan kan vara mamma till mina barn. Så vad är det då som gör mig så skärrad?? Du skriver om att din och bonusdotterns relation vuxit fram och att du kan tala med biomamman och till och med bjudits in på utvecklingssamtal i skolan. Det låter superfint, tycker jag! Jag började med att bjuda in exet och hans tjej, när det började bli allvar mellan dem. Inte för att ta kontroll över deras relation utan för att få träffa henne. Om han hade godkänt den här personen i sitt liv så fanns det ingen anledning för mig att tvivla. Det tog ett tag men till slut följde hon med på en fika. Det hade kunnat bli bra. Det tror jag. Men exet har berättat att hon inte vill lära känna mig alls. Att hon tyckte att jag hörde av mig för mycket till honom om barnfrågor. Det som är problemet är nog att jag känner mig lurad. Jag välkomnade en ny person i mina barns liv och jag inbillade mig inte att vi skulle bli bästisar. Men jag trodde vi skulle kunna tala avslappnat med varandra. När min äldsta dotter berättade, inte för första gången, om hur hon blivit bestraffad för att hon inte kunde hålla tätt hos pappa så bokade jag en tid till skolsyster för att vi alla skulle gå tillsammans och prata om det här. Det krävdes en hel del krumbukter för att få till att vi skulle gå tillsammans. Han tyckte att de kunde räcka om det bara var de. Då hade de bott ihop i ett halvår, ungefär. Väl hos skolsyster så visade det sig att bonusmamman varit med på det första mötet med skolsjukvården. Jag hade ingen aning! Pappan hade inte hört sig för med mig innan och han hade inte berättat något om det efteråt. Då hade vi ju ändå gjort upp att han skulle ta den träffen eftersom jag inte kunde. Jag litade på honom. Att han skulle berätta för mig vad som sades och hur hon (ssk) verkade. Jag hade förmodligen inte sagt nej. Men jag känner mig kuppad. De har inte givit mig chansen att få så mycket förtroende för den här människan att jag kan bjuda in. Det är problemet. Det handlar om den respekten. Respekten för att de två små underverk som är viktigast i mitt liv och i hans liv inte ska behöva tveka om vilka två som beslutar i frågor som rör dem. Vilka två som har ansvar. Jag är rädd att han tror att det går att stänga ute mig. För om det går att strunta i att ens säga till att det kommer ytterligare en vuxen på ett barns utvecklingssamtal, vad kommer sen?? Jag blir rädd när jag tänker så.

Jag kan ju tillägga att jag också är bonusmamma. Vi lever som särbos i samma område i den lilla staden, men det är klart att även hans barn betyder mycket för mig. Vi hittar på saker tillsammans alla 6 och jag har också fått frågan om det går bra att kalla mig för mamma. Jag har fixat fika inför skolavslutningar, lockat och flätat hår, suttit uppkrupen i soffan med en bonus i knät och tittat på film. Sånt som man gör i en familj. Gormat lite över att ingen kommer när maten är klar och så.. ;) Och jag vet att människor är olika. Bara för att jag inte hade tagit för givet att det var fritt fram att gå på "föräldrargrejer" efter ett halvår ihop så betyder inte det att alla funkar likadant. Jag har en bättre relation till mina bonusbarns mamma än till mina egna barns bonusmamma. Det är en sorg. Faktiskt. Jag har väntat ut dem. Hoppats att det handlade om osäkerhet från hennes sida och att det skulle ge med sig med lite tid. Men det går så trögt. Jag bara önskar och hoppas att vi ska kunna ha en bättre och öppnare kommunikation i framtiden. Men hur???

Nej, det är synd när det inte fungerar.. O även om jag tycker det är bra att hon engagerar sig i barnens liv så finns det saker man inte gör som bonusmamma. En sak är ju som sagt att inte följa med på utvecklingssamtal utan båda föräldrars medgivande. Sedan finns det en mängd andra saker som man inte gör som bonusmamma utan att ha kollat med biomamman. Man klipper inte håret, man köper inte kläder till första skoldagen eller till skolavslutningen. Sådana saker. Visst kan man hävda att detta är lika mkt pappans sak att göra o ge lov till. O visst kan det vara så, men om jag tittar på MIN man så har han inte minsta intresse vare sig av hårklippningar eller kläder, därför är det inte hans sak att bestämma om. Jag gör visserligen mkt av det där, men först efter samtal med mamman (har klippt bonus i många år, mamman fick inte röra håret).

Nu är jag o mamman inte alls bästa vänner o skulle troligtvis aldrig umgåtts om det inte var för bonusen. Vi är alldeles för olika, har olika intressen o värderingar. Men det spelar mindre roll eftersom vi älskar samma unge :)

Jag håller med om att det måste vara upp till pappan och bonusmamman hur de har det hemma i vardagen, även om det innebär att bonusmamman tar på sig kanske en större föräldraroll än pappan. Är det så de vill ha det så måste det få vara så, även om det såklart vore väldigt tråkigt om pappan backar undan och "tappar föräldraskap".

Däremot tycker jag att du ska vara tydlig med, till båda, att du inte uppskattar att hon följer med på utvecklingssamtal, besök hos skolsköterskan och annat som är vårdnadshavarnas områden utan ditt medgivande. Detta behöver du tydligen förtydliga för skolpersonalen också, det är helt vansinnigt att de har låtit henne vara med utan att du har gett ditt medgivande. Kanske måste du även förtydliga för skolpersonalen att du ska kontaktas om de inte kan få tag i pappan, inte hans flickvän. Det borde också vara en självklarhet för skolpersonalen även om det inte är det för pappan.

Om någonting händer och det blir aktuellt med sjukhusbesök så har bonusmamman ingen som helst rätt att ta några beslut alls om behandling. Det är läkare och vårdnadshavare som beslutar om behandling. Därför är det ju jätteviktigt att just du eller pappan är den som följer med till sjukhuset så att inte vård försenas.

Jag är uppvuxen med föräldrar på olika håll och med en bonuspappa och pappas fru. Min bonuspappa blev verkligen en extrapappa. Han var min pappa på alla sätt och vis hemma i vardagen MEN han var inte med på utvecklingssamtal, sjukbesök osv. Han var noga med att skilja på sitt bonusföräldaskap och på vårdnadshavarnas uppgifter. 

Håller med dig i stort - dock gör skolan inget fel när de följer pappans instruktioner om att ringa bonusmamman på pappans veckor. På pappans veckor bestämmer pappan sådant o på mammans gör mamman det.

Sedan att jag tycker att det kanske är en konstig sak att bestämma är en annan sak. Men vi vet inte varför pappan begärt detta. Oavsett så gör skolan inget fel just med det..

Fast om någonting händer med barnet är det väl självklart att man kontaktar vårdnadshavarna? Inte någon ställföreträdande person. För barnet gör det ofta stor skillnad om det är mamma, pappa eller någon annan som kommer och barnet är sjukt/har skadat sig/är upprörd eller vad det nu kan handla om.

Skulle min pappas fru kommit istället för min mamma eller pappa en sådan gång hade hon inte gjort någon nytta, möjligen gjort situationen värre. Detta för att vi inte hade en "förtroenderelation".

Jag la som sagt ingen värdering i saken utan påpekade bara att den förälder som just den veckan har huvudansvaret för barnet/barnen har rätt att besluta om hämtning, lämning samt vem som skall kontaktas om föräldern själv inte är anträffbar.

Förhoppningsvis är föräldrarna tillräckligt insiktsfulla så att de inte lämnar över barnen i en sådan situation till ngn de inte har förtroende för.

När jag lade upp den här tråden var jag förtvivlad. Allt jag ville var att bli förstådd och att förstå. Det är så lätt att man "känner andra så som sig själv"... Nu har vi suttit ned allihop. Mamma, pappa och bonusmamma och pratat med varandra om våra funderingar och känslor. Det var tufft... Men jag fick säga det som jag behövde ha sagt, och jag fick också höra en del oväntade saker som jag behövde höra. Det handlade om hur vi såg på varandra och om vissa specifika situationer. Från början föreslog jag (fortfarande förtvivlad) att vi skulle gå i familjerådgivning. Fast under samtalets gång så kunde vi utarbeta en plan för framtiden som känns bra. Vi har inte löst allt eller kommit varandra supernära på ett samtal så klart. Men jag känner mig hoppfull. . Så nu vill jag peppa alla andra bonusfamiljer att ta en stund att prata ihop er, alla. För är det något jag lärt mig av den här historien så är det att de symboliska tårna så himla lätt ställer till det. Antingen det gäller de egna som trampas eller rädslan att trampa på någon annan.

Vad skönt. Förhoppningsvis har ni öppnat upp till en öppen o ärlig tvåvägskommunikation. Önskar er lycka till!!