Hur reagerade ni under begravningen?

Jag fokuserade så hårt på att fixa begravningsakten att jag idag inte minns allt. Det är nog inte ovanligt att man blir lite avstängd under en sådan situation bara för att klara av det.

blev "glad" över att jag klarade av dagen, men varför blev jag efteråt ledsen av att jag inte grät lika mkt som andra? inte för att kärlek mäts i tårar, men det känns som vissa tänker så? eller är jag fel ute? tack för fint svar

Du vet att kärlek inte mäts med tårar och det spelar ingen roll vad andra tror eller tycker. Jag beklagar din förlust. Jag tror att de som varit med om att mista någon man älskar vet att alla sörjer olika. Sorgen ser också olika ut i olika faser. Ta hand om dig och var snäll mot dig själv.

Har begravt många nära, inklusive mina föräldrar.

Tycker begravningen oftast är så länge efter dödsfallet att känslan av tacksamhet att haft dem i sitt liv är större än sorgen. Men då är jag ingen känslomänniska heller, gråter väldigt sällan, och är man närmsta anhörig lyssnar man ju noga o håller koll på det praktiska.

Tycker inte det du skriver låter konstigt, väldigt få gråter på begravningar, det sker nog mest i filmer.

Jag fungerar så att jag stänger av och möjligen verkar mer "kall" ju närmare anhörig det är. Just för att jag vet att jag fixar det inte annars. Då kommer jag att bryta ihop helt.
Däremot när det varit någon lite mer avlägsen släkting så kan jag tillåta mig att gråta, ofta när jag ser de personer som var den avlidne allra närmast, dennes vänner, och hur otroligt ledsna de är. Då känner jag med dem, och det låter jag mig själv göra.

Har under alla begravningar jag varit med på känt mig snustorr och obekväm, alla som snyftar bredvid en, känns som att man borde gråta, men nej, kommer ingenting. Blir att folk har använt mig som stöttepelare som de gråtit mot när kistan burits ut.

Nej men så är det väl ändå inte? Har varit på flera begravningar och skulle säga att ungefär hälften gråter eller blir fuktiga i ögonen, minst! Inte är det "väldigt få" som gråter enligt min erfarenhet. 

Upplever inte heller att det är väldigt få som gråter.
Väldigt få som sitter och hulkar och "fulgrinar" kanske och är helt rödmosiga i ansiktet.
Men nog är det många som faller i en stilla gråt.
I alla fall på de begravningar som jag gått på.

Hade min dotters begravning den 15april i år. Hon blev bara 15 månader( dog i plötslig sjukdom ) jag gjorde det mesta själv för att jag ville ge henne mitt allt"eller vad man ska säga"... Jag höll ett tal till henne och ett tal om henne för att hon inte ska glömmas bort . Grät inte så mycket på begravningen utan bröt ihop efter när jag var ensam .. Kanske för att alla som beklagade sorgen va noga med att poängtera för mig hur viktigt det var att jag grät ! Kände mig som värsta skiten som inte kunde gråta dagen jag begravde min henne . I efterhand förstår jag att jag var i chock och det är jag fortfarande .

Jag hade svårt att gråta på min egen dotters begravning, jag hade så fullt upp med att ta in alla andra intryck, allt, jag ville spara allt i hjärtat så jag grät nog först ute vid graven sedan, fast det var så tungt så tungt. Däremot grät t.om prästen då min en vän sjöng jag fick långa en ängel. men hen är så ung vår präst i kommunen och hade jämngamla barn och var den andra barnbegravningen så jag hade inga bekymmer med att hen hade svårt att hålla sig för talet och allt sköttes prickfritt men vid sången brast det där med. Vi begravde vår dotter som blev 6.5 år.

På mammas begravning grät jag inte alls. Jag hade nära relation med henne men hade fått ta hand om i princip hela begravningen och var totalt slut bara av det.

Pappa min var den som dog först och jag var 21 och tog det hårdare än jag trodde och var rätt förstörd.

Alla reaktioner är normala alltså. En del gråter massor, andra inte alls, en del lite, en del innan, andra efteråt....

Jag fulgråter alltid. Och brukar typ vara den enda som gör det. Även om det inte är någon nära som begravs så gråter jag, fast inte lika häftigt då. Kan inte stoppa det. Brukar vara förvånad över att så få gråter men jag vägrar att skämmas för att jag gråter när jag är ledsen, senast när min styvfar begravdes och jag var den enda som grät och jag verkligen storgrät. Folk får tycka vad dom vill. Det gör dom ju ändå.

Jag gråter sällan men på mammas begravning grät jag fruktansvärt mycket. Jag var bara 19 och "bet ihop" nästan hela begravningen men när sångerskan sjöng mammas favoritlåt brast det för mig. Jag grät så att jag knappt kunde andas.

-En nära vän dog och jag grät mycket
-Farmor grät helt okontrollerat
-Mitt ena barns farfar grät inte ett dugg
-Mitt ena barns pappa grät, men fokuserade mest på att finnas till för dottern. Bröt ihop vid ett senare tillfälle
-En släkting grät inte alls
-Min farfar där grät jag inte
-Min mormor grät jag lite
-Min svärfar grät jag inte alls

Jag har förlorat vänner, släktingar, ex pojkvän och bekanta genom en rad olika incidenter

* Självmord.

* Sjukdom.

* OD.

* Trafikolyckor.

* Åldersdom.

Även om jag haft riktigt starka känsloband till vissa utav dessa personer så jag nog blivit så känslomässigt skadad sedan barnsben att jag varken blivit ledsen eller gråtit när jag varit på begravningen. Deras liv tog slut och jag lever vidare med mitt. När jag var yngre försökte jag verkligen bli ledsen och gjorde vissa "störda" saker emot mig själv bara för att försöka få fram tårar men utan resultat. Har nog inte gråtit  mer än 5 gånger i mitt liv och då var jag mycket ung.  

Jag var helt förtvivlad på vägen dit, väl där var  jag helt tom, inte en känsla i kroppen överhuvudtaget, tror det blev en mental kortslutning:/

En begravning är en extremsituation för många, det finns väldigt få rätt och fel i hur man hanterar sådant tycker jag.

Jag stänger av under begravningar, även under andra känslosamma eller stressande situationer. Blir rationell och iskall. Ju närmare jag står den döda, desto mer avstängd. Tror det är en sorts överlevnadsmekanism. Sen är jag i och för sig inte någon känsloyttringsmänniska sådär allmänt heller. Håller känslor som sorg mer privat för mig själv.

Beklagar sorgen till er alla dom förlorat någon :( det är fruktansvärt.

Båda mina föräldrar är döda i sjukdom. Mamma när jag var liten så jag minns inte den begravningen. När min pappa begravdes när jag var 24 så ville jag slänga mig över kistan o skrika. Jag ville följa med ner. Men jag höll emot. Jag grät som ett litet barn men hade stöttning av både syskon och pojkvän. Det var hemskt. Det mest smärtsamma jag varit med om i hela mitt liv, när han dog och när han begravdes.

Har brutit ihop efter. Speciellt den enda begravningen, min svägerska var fruktansvärd! Det var så surrealistiskt. Hennes familj var muslimer så ceremonin var väldigt annorlunda och vi förstår inte vad dom sa. Det kändes så oerhört märkligt. Tiden på sjukhuset var ännu märkligare. Där fanns konflikter men alla lyckades samla sig under begravningen åtminstone. Jag kände att jag inte hade rätt att gråta. Men jag har brutit ihop flera ggr efter begravningen och det är i år sju år sedan.

De andra två var givetvis jobbiga men inte alls på samma sätt. Men alla tre var inom loppet av 2 år ungefär.