Min treåring säger att jag slår/är arg på honom? hjälp!

Jag tror det är en slags test eller trots, det är lite samma sak, barnet testar din stabilitet. Prova att sätta rätt ord på saker och ting, varje gång, istället för det barnet säger som är fel. Var lugn och låtsas att du inte bryr dej så mycket. Barnet är för litet för stora förklaringar.

Mina barn kunde säga ganska mycket tok om sina dagisfröknar som uppenbarligen inte stämde. Gud vet vad de sagt om mej.  

Jag sa att vi måste anmäla om han säger att du slår honom, inte om han säger att du är dum eller arg. Jag förstår att du känner dig jävligt utsatt, jag har också barn och känner mig lika utsatt. Det blir en hel del anmälningar ja, oftast som inte leder nånvart. Men det har blivit striktare regler kring detta på senare år då det visat sig att pedagoger sällan anmäler för att de har en så nära relation till föräldrarna och inte kan tro nåt ont om dom. Därför vi måste anmäla vid minsta misstanke för att så många barn har farit illa . Tro mig det värsta jag vet är att ha gjort en anmälan där föräldern var oskyldig . Men de ggr jag anmält och det varit tvärtom....se det så. Nu råkar du vara oskyldig men lilla Kalle som blir slagen å säger det på dagis, om så än bara en gång , hans föräldrar är inte det ... Därför måste allt anmälas .

Det är i mötet sedan som man diskuterar sonens fantasi osv det är där man reder ut .. Ingen som kommer kasta sig över dej, det beror ju helt på vad som ligger bakom anmälan. Men anmälan måste göras . Så är det bara. Sen om alla pedagoger följer det är nåt helt annat . Se inte bara utifrån dig sj, samma gäller för alla för att maximalt skydda barnen . Kan ses som överdrivet och ÄR överdrivet i många fall ju MEN likväl livsviktigt . För att fånga upp de som far illa måste man göra såhär . Se det så.

Vill även tillägga att våra chefer är extremt noggranna med detta och det här är direktiven vi har . Alla chefer tolkar lagen på olika sätt, hos oss är det såhär och det är så vi är tvungna att göra i min enhet. Det betyder inte att alla gör likadant.

Sonen hade en period för några veckor sedan då han plötsligt kunde sitta och se jättesur ut på bussen eller så bara för att sedan, när jag frågade varför han var sur, högt säga att han var sur på någon som satt framför oss eller så. Utan anledning, förstås. Jättepinsamt för mig, förstås.

Jag tror att förskollärare har så stor erfarenhet av hur barn är så det skall nog till mer för att någon skall anmälas än att dess barn säger "Mamma är dum." typ.

Jag hade samma problem med min ena dotter när hon var runt den åldern, hm fast hon skulle snart fylla fyra.

 Hon sa en dag till mig att hennes pappa hade slagit henne (vi var skilda) son tur är så vet jag att hennes pappa aldrig någonsin skulle göra så mot henne så jag ringde direkt upp honom och sa när hon hörde att jag hade fått höra att han hade slagit henne och vad han hade att säga om det, hon blev ju paff och sa att hon hade skojat.
Veckan efter så ringer telefonen hemma hos mig och det är hennes pappa som säger samma sak till mig, dottern ångrar sig direkt och tar tillbaka det hon hade sagt.

Vi gjorde som så att vi träffades och satt ner och pratade med henne, sa att om någon slår henne så vill vi veta det och kunna veta att det hon säger är sant men om hon hela tiden "busar" med oss genom att säga att den andre har gjort det så kommer det att bli svårt att tro henne om hon säger det om någon annan också. 
Vi pratade naturligtvis på hennes nivå men var väldigt bestämda så att hon förstod att det var viktiga saker vi pratade om.

Vi valde dessutom att förklara på dagis om vad som hade hänt just för att de skulle vara beredda på att det kunde hända, var så skönt att vi var skilda och att vi båda hade blivit "anklagade" av dottern för då kändes det mer som att de skulle tro på oss.
Nu hade vi ett bra förhållande med dagiset och de skrattade lite och sa att det var inte första gången de hörde om detta och att vi skulle inte vara oroliga, de visste att vi var bra föräldrar som aldrig skulle göra så mot henne, det var skönt efter att ha varit så orolig över hur man skulle bli bemöt när man tog upp en sån sak.

Jag tror faktiskt att ni skulle tjäna på att prata med dagiset och lyfta problemet, du skulle slippa gå omkring och vara så nervös över det då. 

Tack för era svar. Fick väldigt ont i magen av det du Kishi skriver.

Självklart ska man anmäla om det kan misstänkas att ett barn far illa. Men enligt mig är det en tolkningsfråga som allt annat. Hur väljer man att tolka lagen? Jag tycker att man i sig själv ska känna en känsla att det faktiskt kan vara så. Jag skulle som dagisfröken inte vilja anmäla någon med känslan att "jag vet att kalle har en otroligt livlig fantasi just nu, han säger att mamma ha slagit honom men jag tror inte det minsta på att det är sant". Om jag däremot har andra anledningar att tro att kalle mår dåligt, kan ha det dåligt hemma, och han säger en sådan sak tycker jag det är en annan sak. Jag hoppas att personalen pratar med varandra om ´de är osäkra och inte tror det hänt och gör en samlad bedömning.    

Om Kalle skulle säga till fröken "vet du, hemma hos oss har vi inte någon toalett utan vi bajsar på golvet". Ska denne då anmäla direkt, även om hon inte tror det är sant, för det KAN ju vara så att Kalle far illa om det låter som misär där hemma. Jag hoppas, och tror, att man avvaktar för att se om något annat talar för att det skulle vara en dålig miljö där hemma. Typ att Kalle säger det ofta, har smutsiga kläder, luktar illa eller något.

Syftet med lagen borde ju försvinna om inte dagispersonalen får använda den när det faktiskt känns relevant. Att man faktiskt har en misstanke.

Jag har pratat med sonen, hans pappa och bonuspappa. Eftersom vi alla upplevt detsamma (fast bara jag som blivit uthängd på dagis) jobbar vi mot samma mål att vara extra tydliga för att få bort detta beteende. Vi skuldbelägger honom inte men försöker vara tydliga och förklara på hans nivå. även om det är jättesvårt. jag tror han blandar ihop att vara arg och att slåss.

På dagis och här hemma ´pratar vi mycket om att vara en bra kompis och hur man inte är det. detta väcker nog mycket tankar som ger många uttryck. Han är ju världens goaste och gladaste pojke och har väldigt mycket känslor. Han är väldigt känslig för vad som är rätt och fel och har otroligt mycket empati, kanske är det denna sida som får honom att utforska, fundera?

Hur som haver så har detta varit otroligt jobbigt för mig. Jag tog ju därför upp det med personalen. har gjort det igen med den berörda fröken och hon säger att de är skyldiga att anmäla om de misstänker att barnet far illa men att de INTE misstänker att min son gör det.

Känner mig lättad om jag ändå har en liten klump i magen kvar. Hoppas att han slutar hitta på dessa saker. Om han fortsätter så förstår jag om dagis gör en annan bedömning och isdådanafall är det inget jag kan påverka. Jag vet ju att jag är en bra förälder och får då hoppas att även sociala skulle förstå det. det känns skönt att vi kring barnet är samlade och kämpar för hans bästa, hade inte varit så kul om man var i en vårdnadstvist eller liknande.

Tack för er som tagit sig tid att svara. Kan säga att jag varit helt utmattad sedan detta hände. Träffade min känsligaste punkt. Jag lever för att vara mamma till min son och det kändes så jobbigt att han skulle hitta på just detta. Kunde han inte säga att ett monster slog han eller ett spöke? haha ja ni fattar....

Kram!                       

Kram till dig med, och hoppas du snart får lite kraft åter! Och hoppas också att sonen får ett nytt fokus för sina fantasier. Det känns enklare att hantera fantasier av typen "flygplan i taket". 

Apropå anmälningsplikt på förskolan så har jag varit med och gjort en anmälan som formulerats just så "Vi på förskolan tror att det här handlar om fantasi och testande, men OM ni får in anmälningar från annat håll också så ska ni veta att lilla Kalle har sagt på förskolan att han blir slagen hemma." Föräldrarna tyckte inte att det var kul såklart, men förstod att vi trodde på dem och att det inte på något sätt var ett hot mot dem som föräldrar i och med att de (nästan helt säkert) var oskyldiga och tog väl hand om sina barn. Hade det dock varit så att de slog sina barn och hade orosanmälningar från grannar t.ex, så kunde vår anmälan bli en bitvis ett pussel som de på soc höll på att lägga.

Min dotter säger/gör likadant just nu. Oftast i situationer där hon inte får göra som hon vill. Då säger hon att hon är arg och att jag/pappa/mormor slog henne. Hon verkar vara i en sån ålder där hon testar gränserna och ser vad hon kan "komma undan med". Försöker komma på bra sätt att förklara för henne att man inte ska säga såna saker som inte är sanna och att vi aldrig skulle slå henne för att vi älskar henne, men jag hoppas ju så klart på att det här är något övergående som hör till åldern.

Hej,

Ett tillägg angående hur förskolepedagoger måste anmäla och inte. Jag har nyligen studerat just socialtjänstlagen och vad de säger om anmälningsskyldighet etc. Det står att "förskolan får själva INTE göra en förhandsbedömning utan är skyldiga att anmäla allt till socialtjänsten, som i sin tur gör sin bedömning". Så även fast man tycker att det är fel att man inte diskuterar det med kollegor innan man anmäler så beror det på just hur lagen säger.

Men som sagt, socialtjänsten har då ett samtal med föräldrarna och om det DÅ visar sig att barnet bara har haft livlig fantasti eller något - då gör man inget mer. Man hamnar inte ens i något registerer.

Men förstår ändå din oro!

Oj, nu såg jag visst att tråden var gammal. My mistake! ;)