Min kompis dog och jag känner ingenting.

Jag tror nog att du kommer att känna dig mer ledsen och förtvivlad om ett tag, när den värsta chocken över de två dödsfallen har lagt sig. Gråten kommer troligen komma sen när du slappnar av och inte överanalyserar din egen reaktion där du anklagar dig själv för att inte sakna dem eller inte bry dig tillräckligt mycket om att de är döda, När du helt enkelt accepterar att din reaktion inte är dålig, så tror jag kroppen kommer att känna att du kan hantera detta och då tror jag att gråten kan komma över dig, när du trodde att det värsta var över liksom. 

Beklagar sorgen och hoppas att du tar det igenom det och inte gräver ner dig i sorgen, för tror inte att din dotter hade velat att du slutat leva för hennes skull. 

Nej man måste lära sig hantera livet på nytt. Man får många nya infallsvinklar och syn på livet när någon man älskar dör.

Jag tror att det kommer släppa först när du tillåter dig att inte överanalysera din reaktion och slutar att vara besviken över att du inte är tillräckligt ledsen för att gråta. 

Nej, jag tror inte att du anser att din hund var mer värd än dem, men jag tror att det är en större chock att förlora två personer så mycket i ditt liv än det är att förlora ett husdjur och speciellt när det gäller din kompis död som kom helt oväntat vilket inte gör att du kanske inte på allvar fattat att hon inte kommer tillbaka än och att du därför känner dig mindre ledsen nu än i de andra fallen. På vilket sätt skulle det vara respektöst att inte vara ledsen? Det finns ju inte en människa som sörjer lika, och du visar lika mycket respekt mot de döda genom att bearbeta sorgen inom dig som om du skulle agera mer utåt genom gråt. Jag tror att när du förstår att din reaktion över deras död inte är fel så kommer du att känna en annan lättnad och kanske också kunna gråta när du inte kräver av kroppen att den ska reagera på ett visst sätt bara för att du anser att den borde göra det. 
 

Jag ber för dig, var stark vännen.

När jag har "sörjt" men inte kunnat gråta har det hjälpt att umgås med någon annan som är ledsen eller tänka på sorgliga saker, eller titta på sorgliga filmer. Då kan jag locka fram mina egna känslor.

Nej, men hunden är lättare att hantera. Man vet när man skaffar ett djur att det kommer att dö före en själv. Det är lättare att sörja någon som man till viss del var förberedd på att mista.

Att du inte känner något just nu är en försvarsmekanism. Det är som när folk drabbas av jättesvåra olyckor, typ sågar av sig benet, så gör det inte ont direkt när det sker. För man skulle inte palla den smärtan, kroppen blockerar den. Precis samma sak med själslig smärta, din kropp vet att du inte skulle klara av att hantera alla känslor av att ha förlorat två närstående, så den sätter dig i nånslags känslomässigt kylskåp. du kommer antagligen bli ledsen, arg, besviken, känna dig övergiven osv tids nog, men just nu när chocken är som störst skyddar din kropp dig mot de känslostormarna.

Jag kan förstå att man får det, speciellt när det gäller ens barn eller någon närstående som är yngre än man själv. Även fast det är svårt att hantera när personer dör av ålder och sånt med, men borde vara flera gånger värre om det gäller ens barn. 

 

 

Beklagar din situation och sorg

Jag har upplevt liknande, min nära vän tog sitt lov och lite senare så genomgick min förälder en väldigt hemsk olycka. Jag har inte känt någnting nästan, bara lite tomt och bortkopplad. Ngn gång mkt kort har jag varit ledsen men inte alls i proportion blir mer ledsen av en film eller så.
Skämdes för jag kände inget.

Det är som att man skyddats av ngn blockering som ett skal. Vet inte om det är bra eller dåligt. Jag har
Också förlorat mkt av minnet från den tiden och varit extra vimsig.
blivit till en dröm nästan.

 Det är två år sedan nu. Men mår helt bra nu, och det kommer du med göra tids nog så. Man förändras, får lite som en extra hud mot verkligheten. Det är inte annat att göra än att leva vidare, det är rätt fint till och med man klarar vad som helst.

.

Beklagar att två av dina nära har dött.

Jag saknar aldrig någon och är väldigt säker på att jag inte skulle känna någonting ifall en vän dog, det låter hemskt, men jag är riktigt säker på att jag nog inte skulle reagera det att bli ledsen. Jag skulle nog bli: Va? oj. Sen inget mer. Jag vet inte ifall det är för att jag är väldigt självständig och inte behöver sällskap för att må bra, eller om det är för att jag inte tycks ha samma synsätt på döden som andra. Visst är det inte så kul när någon ung dör, men alla dör nån gång. Att vara ledsen över det kommer inte att hjälpa. Är dock helt övertygad om att jag skulle känna något om exempelvis mitt (framtida) barn dog, så jag antar att det handlar om hur nära man är, sen är jag kanske lite småkonstig.

Min kompis som jag har kännt I 5 år dog igår och jag känner inget. Jag vet inte vad som är fel med mig men jag känner inget allt,  jag är inte glad och jag gråter inte. är det något konstigt eller är det något fel på mig.

Beklagar förlusten av din vän :(

Orsaken att du inte tycker dig känna något kan bero på att du är i chock. Det var likadant för mig när min pappa dog oväntat och plötsligt i ung ålder. Trodde också att det var något fel på mig. Första dagen grät jag och ropade och skrek åt allt och alla. Dagen efter var allt tomt och borta. Tog ett par veckor innan chocken lagt sig och jag kunde förstå vad som hade hänt och påbörja sorgearbetet.

Det är inget fel på dig. Alla sörjer olika så ge dig själv tid och tillåt dig själv att ha de känslor du har eller inte har.

Kram/ Lia

Håller med

Tror fortfarande att du befinner dig i chocktillstånd efter din pojkväns död 

Ditt psyke kan inte hantera mer och din hjärna försvara sig själv genom att sätta dig i ett sånt tillstånd där du inte känner längre

Den mänskliga hjärnan är verkligen fanatiskt och har en enorm självbevarelsedrift,du kommer känna för eller senare men inte fören du är redo

Det finns ETT rätt sätt att sörja och det är att alla sörjer på sitt eget vis! Du ska absolut inte känna skuld eller skam. Det finns ingen handbok i att sörja...
När jag hade en riktigt tuff period höll jag på att bli riktigt förbannad på alla som skulle tala om för mig hur jag skulle må och vad jag skulle göra. Jag förstår att andra vill vara till hjälp och det är inte lätt att stötta någon som råkat ut för trauma, men det jag tyckte kändes bäst var att veta att det fanns någon tillgänglig att prata med eller som bara höll sällskap eller slog en signal på telefon. Och att den som ringer inte blir förnärmad för att man inte orkar prata! (ja, det hände faktiskt!)

Kloka ord