Ångest,stress och oro över gymnasiet

Hej!
Jag går nu mitt första år på gymnasiet (med inriktning Naturvetenskap). Och jag känner mig så deprimerad över all stress och mina föräldrars höga förväntningar på mig.

Jag valde att gå Naturvetenskaps-programmet för att jag kände att jag ville gå ett ''bra'' program som är högskolförberedande. Alla blev förvånade över att jag skulle gå det och sa att programmet skulle vara jättejobbigt, fullt med läxor osvosv. Men jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade bra betyg på högstadiet (C,B och A) och kände att jag klarade av alla läxor och jag hade en bra studieteknik.

Sedan kom ju då hösten och skolan började. Min klass var och är perfekt, alla är så himla goa, och detta är ju en sak jag har saknat under hela min skolgång. Jag började bli mobbad i trean, hade ingen kompis och kände mig så j'vla värdelös. Jag kunde sitta i min garderob och gråta hela dagen utan att någon i min familj märkte någonting.
Detta förföljde mig in på högstadiet men då fick jag iaf ett par kompisar, som var oerhört värdefulla för mig, utan dem vet jag inte om jag suttit här med gråten i halsen och skrivit detta inlägg. Jag försökte ta mitt liv men misslyckades och det är jag idag glad för, det är sjukt hur andra personer som egentligen inte betyder någonting kan få en att känna en sån hopplöshet och sorg.

Tillbaka till nuet:
Min familj ser mig som den ''smarte'' och tror att jag kan allt och att jag har det bra, jag har lätt för mig i skolan. Medans min äldre syster gick två månader på gymnasiet sedan hoppade av (hon hade inga framgångar i grundskolan heller, och skolkade en massa), min pappa jobbar med äldre och min mamma jobbar på samhall och har heller ingen gymnasieutbildning.
Det som gör så ont är att ingen av dem har någonsin berömt mig när jag kommit hem med de A jag fick på proven, mhm var deras svar. Det enda ämnet jag hade riktigt lätt för mig i var engelska, alla andra ämnen satt jag i timmar och pluggade till, läste i förväg osv. Jag lade ner mycket tid på det.

Nu på gymnasiet har det inte gått så bra för mig dock, jag har F i matte och kemi, två ämnen som är väldigt viktiga när man går NA. Detta beror antagligen på att jag varit för lat och inte gjort mitt bästa.
När min mamma fick reda på att jag fick F blev hon helt paff och besviken. Vilket såklart gjorde mig stressad, vilket jag varit nu efter mitt första F, jag sover fem timmar per natt, äter två ggr per dag och har därför ingen ork över huvud taget.

Jag har idag tänkt och tänkt och kommit fram till att naturvetenskap inte är det rätta programmet för mig, jag är lite mer intresserad av språk, och so-ämnen. Så jag ska ta kontakt med studievägledaren på skolan och fråga om vad jag ska göra, om jag ska gå om ettan nästa år eller om jag fortfarande kan byta linje.
Detta sa jag till min mamma idag och då blev hon väldigt besviken på mig.. Hon sa att jag skulle kämpa hårdare och visa lärarna att jag kan bättre, jag bara stod där och sa att jag inte kan men hon skulle absolut ha sista ordet:
- jo du får gå på stöd och kämpa mer.
Jag blev ledsen och gick därifrån för att undvika att jag skulle börja gråta inför henne.

Hur kan hon ha så höga förväntningar på mig och inte förstå mig när jag säger att jag inte kan? När jag ber om hjälp med matten här hemma tittar de båda på talen och frågar mig om jag är dum i huvudet. De klarar inte av den matten, om de så har hjälp utav miniräknare.

Och jag förstår om de inte bli som min syster, men ändå.. Jag har ju en plan på att börja om skolan nästa år, jag ska inte hoppa av helt.

Det jag vill ha hjälp med:
Vad ska jag göra? hoppa av ettan nu och börja om nästa år på en annan linje tillsammans med min bästa kompis som är ett år yngre eller försöka komma in på ett nytt program nu på direkten?
Jag känner att jag helst vill börja om nästa år och få en välförtjänt paus från skolan men besvikelsen som mina föräldrar och lite av den övriga släkten kommer att visa på mig är nog inte helt bra.

Hoppas att någon snäll själ orkar läsa och kan ge mig råd om vad jag ska göra för att jag är helt vilsen, Tack!

aurora1827

Äldre 6 Nov 13:51

#1

Hej!
Det låter ju inte som att gymnasiet har börjat så bra, och natur är en tuff linje. Utan vidare stöd hemifrån är det inte så bara att "kämpa hårdare".

Jag har en lillebror som bytte från natur till samhäll efter någon månad eller två i ettan på gymnasiet. Var inga som helst problem, det gick jättebra för honom sedan och det passade honom mycket bättre. Det låter som att det skulle passa dig bättre också.

Det allra viktigaste här är att inte fastna i att har man börjat på en linje är det "att misslyckas" om man byter. Det är det inte alls. Känner man att man har hamnat fel är det självklart bäst att rätta till det, så snabbt som möjligt. Det är VERKLIGEN inte en bra idé att "kämpa på", kanske misslyckas ännu mer, bli mer stressad, och kanske må dåligt över en sån här grej. Det är det inte värt.

Dina föräldrar låter ungefär som mina - egentligen helt ointresserade av skolan och vad man åstadkommer där. Att de sen skulle bli besvikna om det går dåligt är ju bara larvigt. Vad har de för rätt att bli besvikna om de varken har hjälpt till eller uppmuntrat innan? Eftersom de inte förstår är de inte heller till nån hjälp när det gäller att hantera den här situationen. Att säga att man ska kämpa på är bara en lösning tagen ur luften för det är den som ligger närmast till hands. Den har ingen bas i vad som faktiskt är bäst för dig.

Tänk så här. Natur är en teoretisk linje som ligger till grund för vidare studier. Om natur är svårt kan man ju säga att universitetet är GRYMT svårt. Om inte vidareutbildning på universitet inom ett naturvetenskapligt ämne är drömmen, då är du förmodligen på fel linje. Bästa lösningen är nog att byta nu om det går. Hoppar du av blir det jobbigt både för att dina föräldrar kommer tjafsa och för att det är knepigt att ta en paus från skolan och sedan komma tillbaka, man tappar farten mycket, glömmer en massa saker och det är inte så lätt att sätta igång igen året efter som man gärna tror.

Jag tycker absolut att du ska prata med en studievägledare och försöka hitta en plan som funkar och som du känner stämmer för dig.

Och så strunta i dina föräldrars åsikter. De förstår uppenbarligen inte det här med studier, att det är arbetsamt och inget som bara kommer hur lätt som helst utan ansträngning. Tror man det så kan det såklart vara så att man tror att F får man bara om man typ skolkar och skiter i skolan helt och hållet, och det enda man behöver göra är att visa sig på lektionen och försöka lite så går det hur bra som helst. Men så enkelt är det ju inte. Att de har höga förväntningar beror helt enkelt på att de inte har nån aning om hur svårt det egentligen är, för dig. De kanske kan se att det är svårt för dem själva, men tror att du fattar allt bara du försöker.

Nåja, inte värt att dunka huvudet i tegelväggen, bättre att ta ansvar och göra det bästa av situationen. Tycker redan det låter som att du har analyserat situationen och kommit fram till hur du ska göra. Lita på dig själv i den här frågan. Min erfarenhet är att även om föräldrar inte verkar bry sig så i slutänden när man tar studenten är de i alla fall rätt stolta över en.

Lycka till och hoppas att du hittar en linje och klass som du kan byta till och som funkar. Det är det viktigaste. Att försöka göra sina föräldrar till lags = mindre viktigt.

// Åsa

nathaleistensson

Äldre 7 Nov 16:22

#2

Låter som en jobbig situation du har hamnat i. Jag har två tips som kanske kan hjälpa dig!

Ena sidan heter Stressklubben och där kan du få hjälp med din stress direkt! Börja med att göra ett enkelt stresstest!

Det andra tipset är att du pratar med någon om läxhjälp, förslagsvis: Upgrades som är väldigt väldigt bra! Känner en som jobbar där!

vasaru

Äldre 8 Nov 07:49

#3

Lillamy12301 skrev 2013-11-06 00:23:07 följande:

Hej!
Jag går nu mitt första år på gymnasiet (med inriktning Naturvetenskap). Och jag känner mig så deprimerad över all stress och mina föräldrars höga förväntningar på mig.

Jag valde att gå Naturvetenskaps-programmet för att jag kände att jag ville gå ett ''bra'' program som är högskolförberedande. Alla blev förvånade över att jag skulle gå det och sa att programmet skulle vara jättejobbigt, fullt med läxor osvosv. Men jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade bra betyg på högstadiet (C,B och A) och kände att jag klarade av alla läxor och jag hade en bra studieteknik.

Sedan kom ju då hösten och skolan började. Min klass var och är perfekt, alla är så himla goa, och detta är ju en sak jag har saknat under hela min skolgång. Jag började bli mobbad i trean, hade ingen kompis och kände mig så j'vla värdelös. Jag kunde sitta i min garderob och gråta hela dagen utan att någon i min familj märkte någonting.
Detta förföljde mig in på högstadiet men då fick jag iaf ett par kompisar, som var oerhört värdefulla för mig, utan dem vet jag inte om jag suttit här med gråten i halsen och skrivit detta inlägg. Jag försökte ta mitt liv men misslyckades och det är jag idag glad för, det är sjukt hur andra personer som egentligen inte betyder någonting kan få en att känna en sån hopplöshet och sorg.

Tillbaka till nuet:
Min familj ser mig som den ''smarte'' och tror att jag kan allt och att jag har det bra, jag har lätt för mig i skolan. Medans min äldre syster gick två månader på gymnasiet sedan hoppade av (hon hade inga framgångar i grundskolan heller, och skolkade en massa), min pappa jobbar med äldre och min mamma jobbar på samhall och har heller ingen gymnasieutbildning.
Det som gör så ont är att ingen av dem har någonsin berömt mig när jag kommit hem med de A jag fick på proven, mhm var deras svar. Det enda ämnet jag hade riktigt lätt för mig i var engelska, alla andra ämnen satt jag i timmar och pluggade till, läste i förväg osv. Jag lade ner mycket tid på det.

Nu på gymnasiet har det inte gått så bra för mig dock, jag har F i matte och kemi, två ämnen som är väldigt viktiga när man går NA. Detta beror antagligen på att jag varit för lat och inte gjort mitt bästa.
När min mamma fick reda på att jag fick F blev hon helt paff och besviken. Vilket såklart gjorde mig stressad, vilket jag varit nu efter mitt första F, jag sover fem timmar per natt, äter två ggr per dag och har därför ingen ork över huvud taget.

Jag har idag tänkt och tänkt och kommit fram till att naturvetenskap inte är det rätta programmet för mig, jag är lite mer intresserad av språk, och so-ämnen. Så jag ska ta kontakt med studievägledaren på skolan och fråga om vad jag ska göra, om jag ska gå om ettan nästa år eller om jag fortfarande kan byta linje.
Detta sa jag till min mamma idag och då blev hon väldigt besviken på mig.. Hon sa att jag skulle kämpa hårdare och visa lärarna att jag kan bättre, jag bara stod där och sa att jag inte kan men hon skulle absolut ha sista ordet:
- jo du får gå på stöd och kämpa mer.
Jag blev ledsen och gick därifrån för att undvika att jag skulle börja gråta inför henne.

Hur kan hon ha så höga förväntningar på mig och inte förstå mig när jag säger att jag inte kan? När jag ber om hjälp med matten här hemma tittar de båda på talen och frågar mig om jag är dum i huvudet. De klarar inte av den matten, om de så har hjälp utav miniräknare.

Och jag förstår om de inte bli som min syster, men ändå.. Jag har ju en plan på att börja om skolan nästa år, jag ska inte hoppa av helt.

Det jag vill ha hjälp med:
Vad ska jag göra? hoppa av ettan nu och börja om nästa år på en annan linje tillsammans med min bästa kompis som är ett år yngre eller försöka komma in på ett nytt program nu på direkten?
Jag känner att jag helst vill börja om nästa år och få en välförtjänt paus från skolan men besvikelsen som mina föräldrar och lite av den övriga släkten kommer att visa på mig är nog inte helt bra.

Hoppas att någon snäll själ orkar läsa och kan ge mig råd om vad jag ska göra för att jag är helt vilsen, Tack!

Jag gick ut gymnasiet i somras och precis som du hade jag krav och förväntningar på mig från alla håll. Det blev så pass mycket att jag gav upp efter första terminen och sjukskrev mig i tre månader.
Jag förklarade klart och tydligt för min pappa att jag inte klarade av att jag aldrig var tillräckligt bra för honom och att jag rasade ihop av stressen. När vår relation förbättrades på det sättet så gick jag till slut ut gymnasiet (studieförberedande, expanderat program) med alla MVG.
Du kommer antagligen ha det svårt att komma över deras förväntningar, men det är det enda DU kan göra. Det andra alternativet är att du berättar för dina föräldrar hur de kan göra istället för att vara hård på dig. Men jag kan förstå dem också, de vill att du får det livet som de inte fick. En gymnasieutbildning är oerhört viktig och det inser man inte fullt ut för ens man är klar med den.

Det låter som att du och din klass är i smekmånads-fasen. Det är en period då alla tycker väldigt mycket om varandra, strax efter det kommer en inte lika rolig fas i en grupps utveckling. Du behöver nog fråga dig själv om du verkligen orkar fortsätta eller om ett Yrkesförberedande program kanske är lämpligare för dig.
Om du tycker att gymnasiets första termin är svår så har jag svårt att tro att du kommer orka med en högskoleutbildning, trots allt så grundar sig det första året i grundskolan och är mest repetitioner av det vi gjort under våra 10 år där.

www.familjeliv.se/Forum-24-255/m71594818.html

Ångest,stress och oro över gymnasiet

INNEHÅLL