göra sig av med katt, barnets reaktion?

Ha kvar dem. Får de gå ut eller är de innekatter? En ettåring kan man ju inte förklara för-han kommer bara uppleva en förlust. Sitter ni aldrig någonsin i soffan etc så ni kan kela med kissarna lite då?

Känns som djurplågeri att ha de kvar. Även om vi ger dem fem minuter av kärlek om dagen vet jag att det finns folk som har tid till flera timmars mys med kissarna. De är innekatter då vi bor högst upp i ett hyreshus..

Jag tycker att det är bra för barn att växa upp med djur i familjen. Ibland kan det dock vara svårt för en befintlig katt att acceptera och trivas när familjen utökas med små skrikiga människobarn, men i ert fall verkar ju katterna ha tagit denna förändring med ro... eller?

Är det inte så i själva verket att det är ni som tycker att det är jobbigt med katterna, eller visar de att de inte trivs? Hur visar de det i så fall?

Katter behöver inte nödvändigtvis timmar av mys, de behöver ett bra kattliv. Gick ni koppelpromenader med dem innan ni fick barn, som ni inte hinner nu?

Hur tusan tänker du när du jämför djur med barn?  Om det är så att katterna inte mår bra hos dem är det väl bättre att de får flytta till en familj som har mer tid? [/quote] För båda är liv som man iförväg vet kräver tid och kärlek. Jag anser inte att man gör sej av med en familjemedlem bara för att. Fast hurvida katterna teivs eller ej är ju väldigt oklart, en katt kräver otroligt lite, en katt som inte trivs flyttar för egen maskin.

Om katterna inte visar att de ogillar barnet eller vantrivs har de kanske t o m fått det bättre än innan barnet-det händer mer i hemmet-en ny liten "kompis" -också den härliga komfort som en ledig babysitter ger om man frågar mina katter...;)

Hade det varit frågan om en hund eller häst hade jag förstått... men katter behöver inte en massa uppmärksammhet på samma sätt. Jag menar, någon gång sitter ni väl still en stund och katten hinner gå fram till er om de vill bli klappade? Vad gjorde ni förr med katterna ni inte gör idag? För om det bara handlar om att klappa katten och prata lite gull med den så övergår det mitt förstånd hur man inte kan ha tid med det samtidigt som man gör något annat, speciellt som att ni är två. För matar, tömmer lådan och städar upp hårtussar antar jag att ni fortfarande gör.

Det är dock en enorm skillnad på sina husdjur och sina barn. Jag tycker inte heller att man ska skaffa djur och sen bara göra sig av med de utan vidare, men ibland kan det behövas. JAg vet inte om TS katter vantrivs, men om det är så är det nog bättre att de får komma till ett bättre hem. Det är svårt för en innekatt att sticka iväg. 

Katter kräver oftast inte speciellt mycket, som hundar gör, men vissa katter kräver ju mer. Min katt är jättesocial och behöver mycket närhet. 

Hur keliga är katterna annars?  Skulle de vilja att ni kelade med dem i timtals? Om inte så skulle jag behålla katterna, har ni dåligt samvete för att ni ägnar för lite tid åt katterna, bestäm att ni ska tillbringa  x minuter på vardera på katterna per dag. 5 minuter kan räcka.

Du får tadig.er tid med katterna. Man ger inte bort en familjemedlem så fort det blir minsta problem. Gör ett schema och dra ner på något annat.

En katt är inget barn!

Tror ts har en annan anledning att "göra sig av" med katterna än den hon påstår att det är. Och hur hade du tänkt "göra dig av@ med dom ts? Avliva eller? Hoppas du isåfall tänkt hitta ett NYTT HEM till katterna? Alla dessa personer som inte kan ta ansvar för sina djur när dom får barn gör mig ganska förbannad. Konstigt att vissa klarar en hel GÅRD full med djur och ändå kan ha ungar men NI klarar inte ens av EN unge och TVÅ katter? Vääldigt konstigt

Jag tror det är värre för dem att vara instängda än att de inte får kela, faktiskt. Förstår inte hur människor kan stänga dörren mot den riktiga världen och inte öppna den under en hel livstid . De katter som faktiskt får vara ute trivs oftast bäst ute, i den riktiga världen, där de får jaga, undersöka, upptäcka.. allt detta tas ifrån innekatten som får äta, sova och eventuellt leka lite.