• Anonym (dottern)

    Min mamma vill inte veta av mig, hur går man vidare? (långt)

    Jag ska försöka göra en lååång historia så kort som möjligt.

    Mina föräldrar skiljdes när jag var 1 år. Pappa tog hand om mig och även min bror, trots att min bror inte är hans biologiska, men mamma lämnade oss på barnhem och stack iväg på annat som lockade.
    Pappa blev såklart skogstokig och tog hand om oss.
    Soc blev inkopplade och eftersom pappa inte var biologisk pappa till min bror, blev min bror fosterhemsplacerad.
    Detta är den sista kontakten jag har med min bror, han har än idag, 25 år senare, ingen vilja till kontakt med någon av oss familjemedlemmar.

    Jag bor med min pappa och han träffar en ny kvinna som varit som en mamma för mig. Det är henne jag kallat mamma och sett upp till. Pappa avlider när jag är blott 15 år gammal och "mamma" gifter om sig och försvinner allt mer ur bilden också.

    Under alla dessa år har min bio-mamma försökt att få kontakt med mig. Jag som inte känner henne, blir rädd för hennes påstridighet och antar att pappa och "mamma" även sa saker som "hon är inte bra för dig" osv.
    Vilket gjorde att jag absolut inte, på några villkor, ville ha kontakt med eller träffa henne.

    När jag var 18 kopplades soc bort och i samband med det bestämde jag mig för att ge min bio-mamma en chans. Vi träffades och umgicks i 2 år, tills att hon en dag, hux flux, sa "du river upp gamla sår hos mig, min läkare avråder kontakt med dig" och så hördes vi inte av på något år.
    Hon kontaktar mig sen igen och ber om ursäkt och vill ta upp kontakten.
    Jag är vid den här tiden 23 år och säger att om hon ska finnas i mitt liv, så ska det vara till 150%, inget mer hattande hit och dit, inget sticka iväg och aldrig höra av sig. Utan hon ska vara den mamman hon aldrig var.
    Hon accepterar det och säger att givetvis ska hon vara min mamma.

    Efter ytterligare 2 år och otaliga försök till att få mig att bryta upp med min sambo, som hon anser är för ung för mig (4 år yngre), så orkar jag inte mer. Jag sätter mig ner med henne och berättar att hon faktiskt inte har med mitt kärleksliv att göra, att jag älskar min sambo och kommer att fortsätta vara med honom.
    Detta gillar inte hon och hon sticker återigen.

    Jag har nu under 1 år undrat varför hon beter sig som hon gör egentligen. Jag har de senaste 3 månaderna försökt få kontakt med henne, men hon svarar inte på sms eller samtal, inte på brev och hon har blockerat mig på Facebook. Allt jag ville ha var ett svar på vad det är jag har gjort som gör att hon inte vill ha kontakt med mig, sin egna dotter, som hon påstått sig älska.

    Jag inser nu att det är dags att släppa taget och gå vidare, men hur gör man?
    Pappa är borta, min "mamma" är borta, min bio-mamma vill inte ha mig, min bror vill inte ha kontakt. Klart man känner sig nedslagen och halvt besegrad.

    Hur släpper jag denna människa och går vidare?

  • Svar på tråden Min mamma vill inte veta av mig, hur går man vidare? (långt)
  • slutatsnusa

    det måste kännas väldigt svårt och rätt ensamt kan jag tänka mig
    jag tänker att du måste inse att din mammas beteende inte har med dig att göra
    det är väldigt lätt nuförtiden att mer eller mindre avfärda och förklara folks sätt med den ena eller andra diagnosen. i din mors fall tycker jag att det verkar som om hon har stora problem av något slag
    har du gått i någon form av samtalsterapi?
    tänker att det kanske skulle kunna hjälpa dig att gå vidare
    lycka till 

  • Anonym (dottern)
    slutatsnusa skrev 2013-11-01 12:47:15 följande:
    det måste kännas väldigt svårt och rätt ensamt kan jag tänka mig
    jag tänker att du måste inse att din mammas beteende inte har med dig att göra
    det är väldigt lätt nuförtiden att mer eller mindre avfärda och förklara folks sätt med den ena eller andra diagnosen. i din mors fall tycker jag att det verkar som om hon har stora problem av något slag
    har du gått i någon form av samtalsterapi?
    tänker att det kanske skulle kunna hjälpa dig att gå vidare
    lycka till 
    Tack för ditt svar!
    Jag har gått i samtalsterapi för några år sedan, men kände att det inte hjälpte mig direkt. Kanske är något jag ska försöka ta upp igen.

    Har också funderat på att skriva ett brev till min mamma där jag förklarar hur jag känner, hur hennes val har påverkat mig, men att jag nu förlåter henne och med detta brev klipper banden och släpper henne.
    Det som har gjort mig mest förtvivlad genom åren är att jag inte tror att hon har en aning om hur jag mår, känner eller har mått.
    Precis som du skriver så känner jag mig stundtals väldigt ensam, men jag har en fin sambo och en underbar farmor som alltid finns där för mig och det hjälper väldigt mycket.
  • Angelica1984

    Har befunnit mig i liknande situation som du. Jag tror aldrig du kommer få de svar du vill ha av din mamma. Tror att det är klokt som du säger att skriva ett brev och få ur dig allt du vill ha sagt och sedan släppa och gå vidare. För det är just släppa och gå vidare som jag tror är det rätta. Och i stället fokusera på de underbara människorna som finns i ditt liv!

  • Santo1234

    Hej Fina du. Gud vad berörd man blir av din historia. Jag är så ledsen att du behövt gå igenom det här, du förtjänar så otroligt mycket bättre. Det måste kännas extremt tungt att behöva gå vidare efter allt detta men det låter som att du är en väldigt mogen och stark person. Du har nog behövt vara starkare under din uppväxt än vad man ska behöva vara. 

    Jag är egentligen ingen att komma med råd om hur man går vidare då jag själv aldrig behövt uppleva något liknande. Men jag tycker du ska vara stolt över att du varit så stark (även om jag förstår att du kanske inte haft något annat val) och jag tycker även att du ska vara stolt över att du på ett så moget sätt sa till din mamma att nu är det allt eller inget som gäller och att hon inte har med ditt kärleksliv att göra.


    Det låter verkligen inte som att du har gjort något fel alls på något sätt, så försök att inte gå i dem tankebanorna även om det är lätt att göra det. Det är din mamma som har gjort fel och det är hon som inte förtjänar dig. Men det är ju lätt för mig att säga, jag förstår såklart att det är svårt att tänka så om en förälder. 

    Men det är viktigt att du förstår att du förtjänar så mycket bättre behandling av dina nära och kära än vad du fått av din mamma. Se till att vara mån om vilka vänner och partners du omger dig av. Du förtjänar bara det bästa och om någon får dig att må dåligt eller trycker ner dig på minsta sätt så ska du inte vara kvar där. 


    Jag förstår som sagt att allt det här är lätt för mig att säga och jag har ju ingen aning egentligen, så vem är jag att komma råd.. Men jag kunde inte låta bli att skriva och svara när jag läste din text för jag blev så illa berörd. Jag hoppas verkligen att du själv ser också att du är värld oändligt mycket bättre! Hoppas du mår bra idag och har nära och kära som behandlar dig bra. Kramar från mig!

Svar på tråden Min mamma vill inte veta av mig, hur går man vidare? (långt)