Delad vårdnad, men jag har hela ansvaret?!
Bakgrunden: Jag och pappan levde ihop under barnets första åtta månader. Under den här tiden missbrukade vi båda cannabis och våra bråk blev hela tiden värre. Vi tog ett gemensamt beslut om att flytta isär. Jag lämnade honom med chansen till ett normalt liv (med bostad för att inte behöva göra förändringar i sitt umgänge med sina andra två barn och inkomst i form av studiemedel). Själv flyttade jag hem till min mamma. Trodde att jag skulle få hjälp av kommunen med bostad (mammaledig med lägsta peng och fast på landet utan körkort). Under den första tiden åkte jag varannan helg till barnets pappa för att de skulle ha kvar sin relation. Efter några veckor så hade pappan blivit sjukskriven från skolan, hämtat ut en massa tabletter och spårat. Jag tvingade honom att komma hem till min mamma för att få ur skiten ur kroppen och umgås med sitt barn. Jag mådde sämre och sämre (psykiskt) och när jag gjorde illa svanskotan (ytterligare några veckor senare) så brast det för mig. Jag bad pappan att ta hand om barnet då jag varken kunde lyfta, ha barnet i knäet och var utmattad både psykiskt och fysiskt. Han kunde inte för att han festade och inte hade råd att åka (100 kronor). Det hela slutade med att jag lades in på en psykvårdsavdelning, tog tag i mitt rökande (alltså slutade) och min mamma blev jourfamilj. En utredning startades då av soc. Jag träffade dem, berättade HELA sanningen och ställde upp på alla deras önskemål. Pappan sket i alla träffar och tillslut åkte soc hem till honom. De frågade honom om han ville ha hjälp/stöd med sitt missbruk och han tackade nej. Sen var dem klara med utredningen och nästa vecka är det dags för familjerätten. Pappan har hälsat på två gånger sedan juni. Jag har åkt till pappan en gång. (Vi har inte träffats i någon hemmiljö). Totalt har han träffat sitt barn 8 timmar de senaste fem månaderna. Jag har aldrig nekat honom umgänge. Mitt enda krav har varit att han får trappa upp sitt umgänge (nån timme, några timmar, en dag, ett dygn) under en regelbunden tid. Och detta endast för barnets skull. Vill inte lämna honom själv med sin pappa en hel helg eftersom anknytningen har förlorats och jag vill att mitt barn ska få känna trygghet. Nu säger pappan att han inte tänker komma till familjerätten.
Han har inget engagemang för sitt barn. Han har uttryckligen sagt att han inte tänker träffa barnet på veckodagar för att han har skola (men han har flera halvdagar och resan från pappan till mig är mindre än två timmar). Han tänker heller inte komma på söndagar för det skulle innebära att han kom hem vid 23-tiden och det är alldeles försent.
Jag har lagt stor vikt vid att barnet har rätt till båda sina föräldrar. Men ska jag verkligen kämpa (det blir en kamp då jag måste serva pappan med att åka till hans stad och varje gång vi pratar får jag höra något dåligt om mig själv som att jag hör hemma på psyket, är en bitterfitta, han är inte säker på att han är pappan osv) för att mitt barn ska få träffa en pappa som inte tänker lyfta ett finger för sitt barn.
Jag vet inte om han fortfarande missbrukar.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har styrt upp mitt liv. Har nu en lägenhet, lämnar urinprover som bevisar min nykterhet.
Den som orkat läsa allt detta, snälla kom med en spegling. Inte på hur dålig jag varit som mamma för det har jag redan insett och gjort om för att göra rätt. En spegling på hur jag ska göra med pappan. Ska jag söka enskild vårdnad?. Ska jag dedikera mitt liv till att serva pappan så att barnet får en relation? Jag hade hoppats att samarbetssamtal skulle vara lösningen men jag kommer ju sitta där ensam. Hjälp
