Är din Smartphone viktigare än ditt barn?!

Ts, om du hade sett mig igår så hade du garanterat trott att jag är en sån där "ganska ung mamma med smartphone som facebookar istället för att prata med barnen". Jag var nämligen och hämtade barnen på förskolan med telefonen i handen, drog vagnen samtidigt som jag fipplade med telefonen och till och med på lekplatsen!
Jag menar, vad är det för FEL på mig och min generation? Hur KAN jag vara så frånvarande och inte fokusera all min vakna tid på barnen. Stackars barn som har en mamma som inte bryr sig och som bara bloggar och sitter på facebook hela dagarna!

Ungefär så trodde säkert många utomstående om mig som såg mig igår med telefonen i högsta hugg samtidigt som jag körde barnvagn, gungade på lekplatsen och hämtade på förskolan.

Sanningen är en helt annan då jag nämligen avskyr telefonen. Folk i min närhet klagar över hur dålig jag är på att svara i telefonen. Det kan gå flera timmar och ibland dagar innan jag ringer upp. Jag är såpass ointresserad av telefonen att jag inte ens orkar ladda den så det har hänt att den har legat avstängd i flera dagar. Sen har jag varken facebook, instagram eller någon blogg heller för den delen. Jag har helt enkelt inte det behovet och tiden som krävs för det.

Men igår, ja jag var tvungen att svara min man på hans sms då han var iväg och handlade. Vi behövde utbyta info helt enkelt annars hade han kommit hem tomhänt och vi hade inte haft något bröd att äta här på morgonen.

Vad vill jag säga med allt detta då? Jo, att man kanske inte ska vara så snabb på att döma människor utifrån bara en första anblick. Kanske tror du att alla "unga" mammor under 25 sitter och facebookar och lägger upp putmunsbilder på instagram dagarna i ända istället för att umgås med sina barn bara för att de sitter med mobilen framför sig.

En fråga till er som säger att ni "aaaaaaldrig skulle svara i mobilen på lekplatsen m.m" Vad gör ni om ni väntar på ett viktigt samtal, låt säga ifrån läkaren, ifrån jobbet eller ifrån din sambo? Låter ni bli att svara bara för att ni är just på lekplatsen i ren princip eller stannar du hemma bara för att du väntar på samtal?

Sluta döm era medmänniskor så fort!

Tack!

Strympa n: Det ÄR ett problem. Och jag dömer. Och står för det till 100%. Idag är det så känsligt att döma; det grundar sig nog i näthatet som tyvärr är ganska utbrett. Och jag nämnde inte unga mammor specifikt? Det verkar som mitt inlägg inte riktigt tolkas rätt. Se er omkring! Varför i hela friden GÅR man samtidigt som man messar mm?? Handlar, shoppar, fikar, äter med mobilen ständigt i handen?! Jag och jag vet många med mig ser det som helt vansinnigt. Hur stressade kan / vill vi vara?? Och sen när man involverar sina barn i detta frånvarande beteende så är det snäppet värre. Och jag menar inte att man inte kan svara, göra avbrott etc när man är med sitt barn . Totalt feltolkat. Men så är inte fallet. 98% av iaf storstadsföräldrarna sysselsätter sig med sin mobil Konstant när de umgås med sina barn i vardagssituationer. Åter igen : ser omkring och se hur många barn som vill ha kontakt/ bli lyssnad på men som INTE får det!

Ja min smartphone är viktigare än mitt barn. Om det skulle brinna här hemma och jag bara kan rädda en är svaret inte självklart..

Sitter du och spionerar på grannar med kikare btw? Tänkte eftersom du vet att folk sitter med telefonerna när dom nattar barnen :)

(OBS, det första jag skrev var ett skämt så inte ni blir hispiga nu)

Ts, jag håller med dig. Det är så fruktansvärt oförskämt att plocka fram mobilen när man sitter och umgås med någon, oavsett vem det är. Det som händer är att barnen tyvärr lär sig detta beteende och därför sitter med mobilerna under lektionerna och under familjemiddagarna. De får skylla sig själva.

Anniel: Ja det saknar fullkomligt stil och finess att hala fram sin mobil när barnen pratar eller när man är mitt i ett samtal med vänner. Noll klass och stil. Vi behöver öva oss på NÄRVARO och hitta tillbaka till förmågan att se och bekräfta varandra. Och jo visst sitter jag med kikare hemma- jag är en riktig Bitch......hehe ;)

Jag undviker i möjligaste mån att pilla med mobilen när jag är med mitt barn. Visst svarar jag när det ringer och svarar på sms men jag ser ingen anledning till att slösurfa när jag är med mitt barn för jag vill att hon ska känna att jag är närvarande på riktigt. Sen får alla andra göra som dem vill.

Nu somnar våra barn utan oss närvarande efter nattning för det mesta men jag kan absolut förstå att man kikar på mobilen när nattningen är avklarad istället för att stirra ut i mörkret eller låtsassova. Det hade jag troligtvis gjort också men under nattning? Aldrig. Jag förstår inte ens hur dessa människor du har kommit i kontakt med fixar att läsa saga och surfa samtidigt, jag förstår än mindre hur de tänker. Är det något som är viktigt och inte kan vänta är det väl bättre att informera barnet om detta och avbryta nattningen kort för att sedan fortsätta?
Jag kan förstå att man kikar på mobilen när barnen leker på egen hand, t.ex på lekplatsen. Det gör jag också. Var felet ligger i det ser jag inte då jag anser att det är nyttigt för barn att också ha sitt eget och utveckla det utan en förälder som hejar på, styr och kikar hela tiden. Det viktiga är väl att man kan avbryta sin egen aktivitet och att man är närvarande i situationer där barnet söker uppmärksamhet samt situationer där man är tillsammans med barnet i leken och under middagen, nattningen, pratstunden eller vad det nu kan handla om. Sedan måste man väl också se att allt inte är svartvitt. En facebookstatus kan givetvis vänta, ett sms eller samtal kan vara viktigt att svara på där och då oavsett vad man pysslar med.

MalinEddie : Håller med dig fullständigt. På alla punkter:)

Jag kan säga så här, ja du har rätt, men samtidigt så tar telefonen över våra liv, det gör den, jag är 25 år, min dotter är 2, jag håller på med mobilen ja, men vill min dotter prata med mig eller leka med mig så lägger jag ifrån mig den, men man ska inte dömma alla över samma kant, bara för at tdu ser en mamma som håller på med telefonen just den gången så b etyder inte det att hon inte bryr sig o msitt barn. M

Man kan ha stenhård koll när ungarna leker fast man sitter med telefonen, kallas multitasking...

Men i vårt fall, när Ida ska sova, det bästa sättet för att få henne lugn och varva ner och somna är ett kolsvart sovrum och jag liggandes bredvid och knappar på mobilen och tittar på FB elelr blocket eller what ever för då varvar jag ner och hon känenr när jag är stressa och när jag hller p åmed telefonen är jag inte stressad vilket gör att hon blir avslappnat och somnar, så det är vår nattningsteknik

Så självkalrt tycker jag int eheller om föräldrar som ignorerar sina ungar för telefonen, men alla mammor med en telefon i handen är inte sådana... Vill bara säga det så att inte fol ksitter o känenr sig värdelösa elelr dåliga som mammor p.g.a. ditt inlägg, trots det jag nu berättade om våra rutiner o grejer så får man lite dåligt samvete när man känne rigen sig i det du skriver och det är inte heller rätt, tycker itne man ska dömma andra...

Läste lite av inläggen nu också, och vill bara tillägga att jag inte är en sådan du beskriver i texten såklart, jag gör ju t.ex. så att vi borstar tänderna, läser bok, myser lite, men sen när vi släcker då fungerar mobilen som bästa sömnmedelet för henen;)

När jag ammade elelr när dottern dircker välling eller nör jag umgås med henne då knappar jag inte heller på telefonen om det inte ringer, men går jag och kör vagnen och hon sitter tyst och tittar på annat så kan den ploppa fram eller när hon sover i vagnen för då se rjag ingen anledning til latt inte kunna knappa lite;)

Jag dömer med all rätt. Våra Smartphones går ut över närvaron med våra barn och nära kära. Fullkomligt sinnessjukt.

Jag håller med! Jag känner mig träffad! Tänkte på det idag när kidsen satt å kollade på Lilla Anna och långa farbrorn på teven och jag höll på med min smartphone...så sa min son något och jag orkade inte svara, var för upptagen av facebook, så slog det mig sen några minuter senare... Vad fan håller jag på med? Jävla telefonhelvete! Så trött på beroendet, missbruket. Ångrar att jag köpte min iphone.

Men som tur är så kan man förändras, bara man ser problemen. Älskar mina kids och vill vara där för dem!

Stympan, kan du utveckla din dumma kommentar om flaskmatande mammor?! Jag flaskmatar då min mat inte räckte längre och osynkade med min son som föddes för tidigt! Jag sitter inte med telefonen i handen när jag matar mitt barn! Har inte Fb längre heller då jag inte har tid med sånt när jag har en underbar liten gubbe att ta hand om. Han får all min uppmärksamhet. Döm inte andra! Du har ingen rätt att göra det!

Strympan..intr Stympan...

Håller med om att vissa låter telefonen ta allt för mycket tid! Såg senast i veckan en liten pojke som grät o drog i mammans byxben medans hon bara stod o fippla på mobilen. Sen kan det såklart va ett viktigt samtal eller så ibland som man måste svara på men man kan kanske försöka va lite närvarande ändå..
Sen är det kanske inte jättebra att alltid ha mobilen i närheten av våra barn eftersom den ändå utger en hel del strålning o så...

Håller med precis! Har en dotter på 8 månader, och när hon va ca 5 månader började hon gråta medans jag satt och surfade på facebook. När jag kom på mig själv med att tänka att "jag tar hand om henne så fort jag kollat färdigt på telefonen" så blev jag riktigt rädd!! Samma dag så bestämde jag mig för att ta bort både facebook och instagram,men det tog emot så mycket så jag kunde inte, däremot bestämde jag mig för att jag enbart får använda telefonen ( så länge den inte ringer) medans min dotter sover. Tror det är dags att göra ett nytt försök med att ta bort både facebook och instagram, det är inget annat än tävlingar om vem som har det mest perfekta livet i vilket fall som helst.

Och oavsett hur mycket folk verkar vilja förneka att det är ett beroende så är det just precis de det är!

Om någon sa de va besvärade för att du surfade för mycket, skulle du då kunna ta bort facebook och instagram ifrån din telefon utan att tveka? Om inte, har du någon vettig förklaring till varför du inte skulle kunna det?
Har du inte det så är du beroende oavsett om du vill medge de eller inte.  

Jag använder min telefon ganska mycket i en del av de situationer som ni pratar om. Inte när jag är ute och går med barnvagnen särskilt, utom att eventuellt knappa på tex RunKeeper för att kolla hur långt vi gått eller så, eller om barnet sover och jag lyssnar på musik i den.

När barnen är nattade, sagan är läst och lampan är släckt och sonen vill att man ska sitta kvar bredvid sängen, då kommer telefonen eller Ipaden fram. Då har jag ro att sitta kvar där och hålla honom sällskap medan han somnar, istället för att bli uttråkad eller riskera att somna och därför känna att jag hellre går ut och sätter mig i tv-soffan.

Om barnen vill ha sällskap i soffan när de tittar på barnprogram kan jag ta fram ipaden eller telefonen, då får de sällskap, men jag slipper bli uttråkad av tvn och hellre känna att jag går därifrån.  Innan jag skaffade Ipad och smartphone hade jag natgligen slagit upp en bok istället, och som jag läser hade jag varit svårare att få kontakt med om jag hade dykt in i en bok än om jag är inne i ett spel. Ändå känns det mer socialt accepterat att sätta sig och läsa. Varför?
 
Likaså på lekplatsen. Visst leker jag med barnet till och från, men jag brukar också sätta mig på bänken och titta på emellanåt (även innan smartphonens tid). Då kan det hända att telefonen åker fram. Förr hade jag ofta pocketböcker i väskan. Eller en tidning. HAde det varit mer ok att sitta och läsa Amelia på lekplatsen? Eller ska det vara dagstidningen? Eller måste man följa barnet med blicken hela tiden? Eller till och med aktivt leka med dem?

Jag har inga problem med att vara kontaktbar även om jag håller på med telefonen, och jag pratar mycket med mina barn och ger dem uppmärksamhet när de vill ha det. Börjar de prata med mig lägger jag bort telefonen. Men när de bara vill ha sällskap tycker jag det är helt ok att hålla på med telefonen, eftersom jag annars ändå skulle ha gjort något annat, läst en bok eller tidning, eller kanske inte ens suttit där med dem....