Jag tycker inte om min sambos hund, vad ska jag göra?

När man väl har börjat irritera sig på något blir det som en snöboll. Till slut irriterar man sig på sånt som egentligen inte har med saken att göra. Du tror inte att det kan vara det som har hänt?

Först och främst vill jag tacka för alla kommentarer, åsikter, synpunkter och förslag. 

Msmurphy frågade om jag i övrigt har ett stor kontrollbehov. Detta fick mig att fundera riktigt ordenligt faktiskt. 
Mitt kontrollbehov är inte så stort att jag måste styra precis allt runt omkring mig, men jag är väldigt principfast, jag tycker att vissa saker ska vara på ett visst sätt. I det är här fallet kan det t.ex. vara att hundar ska inte vara i möbler eller få människomat. Detta kan säkert vara en del av problemet till varför jag känner som jag gör, det kan säkert vara en väldigt stor del faktiskt. Jag har aldrig velat ha en hund, har aldrig kunnat föreställa mig att skaffa en heller just eftersom jag är så totalt ointresserad av djur över lag. Jag tycker om djur och jag är inte rädd, men jag har aldrig velat ha ett eget husdjur. 
Och då kan min princip "jag ska aldrig ha ett husdjur" vara problemet. Eftersom detta nu ligger utanför min kontroll, jag har den hund jag tänkte att jag aldrig skulle/ville ha. Som sagt, frågan fick mig att fundera en hel del. 

Igår tog jag kontakt med en hundpsykolog, fick tipset att jag skulle köpa boken "kontaktkontraktet" av Eva Bodfäldt. Jag mailade henne och beskrev situationen och hur det påverkar mitt förhållande till sambon. Fick förslaget att jag skulle aktivera mig med hunden och att jag skulle ta kontakt med henne om jag vill prata, så att vi kunde reda ut vad irritationen jag känner beror på. Jag tror att jag ska ta den kontakten, det kan ju vara ett steg i rätt riktning. 

Aktivering kanske är en jättebra lösning, men jag har svårt att se att jag nu helt plötsligt skulle hitta drivet att ens gå ut och gå med hunden. I dagsläget skulle detta nog bara generera ännu mer irritation. I lång loppet, om jag försöker aktivera mig med hunden under en längre period, kanske det skulle ske en förbättring. Men just nu känner jag sån irritation att jag inte kan få mig till att göra det. Hunden ger mig ingenting idag, tyvärr. 
Fel eller rätt, jag har ingen aning. 

Jag har också berättat detta för min mamma, hon förstod mig men tyckte att jag skulle bita i det sura äpplet och genomlida det för min sambos skull. Men, det är nog lättare sagt än gjort. Jag vill inte gå runt i mitt hus och må dåligt pga att jag är irriterad hela tiden. 

Vill verkligen hitta en lösning, men just nu känns det så svårt och så långt bort. 

Vad bra att du kontaktat en hundpsykolog, funderar över kontrollbehov och att ev. aktivera dig tillsammans med hunden.

Om det är flera delar som bidrar till problemet- kanske det måste till flera delar för att lösa dem?

Du skrev:
Hunden påverkar mitt liv i och med att den är så stor del av min sambos liv. Hunden påverkar mitt liv genom att vara där jag är, jag kan inte komma ifrån det faktum att det bor en hund i mitt hus, en hund jag inte vill ha. (=kontrollbehov?)

Jag kan också bli irriterad när jag t.ex. ligger i soffan och läser en bok eller annat och hör min sambo leka med hunden och att hundens klor då repar golvet.
(=att sambon har fokus på hunden/svartsjuka? OCH = rädd om golvet- går det att lösa om det nu är så fint?)

 Jag kan irritera mig på småsaker som att hon slaffsar fruktansvärt mycket när hon slickar sig (vilket hon gör mycket). Jag kan bli irriterad på att hon för ett jäkla oväsen när hon sover, att hon slickar golvet i köket när jag lagar mat.
(=Småsaker säger du- men som sagt de påverkar ditt humör...  Hunden måste nog få låta lite, stör det sömnen? OCH= Slafsa och slicka golvet; det känns smutsigt hemma för dig?( Du skrev om tassarna också tidigare.) Kan ni införa fredade zoner?

Berätta gärna hur det går- och om du kan fråga sambon- hans uppfattning om det hela!

Jag tror inte att er situation går att lösa. Man måste dela och acceptera sin partners livsmål. Din partner vill ha sin hund.  Du maler ned din sambo med alla dina krav och din attityd mot hunden, en varelse som din sambo valt att skaffa och som han älskar. Om du verkligen älskar din sambo så skulle du lämna honom och ge honom en chans att skaffa den sortens liv som han vill ha.

Men OK, du säger att du VILL ändra attityd till hunden. Ja, då måste du sluta att tänka negativt om hunden och delta i skötseln och umgänget med hunden. Hitta något positivt med hunden, som du kan göra tillsammans med hunden, och utöva det. Agility, spår, träna in "party tricks", borsta den, gå på hundutställningar, gå på en aktiveringskurs på brukshundklubben, etc. Att ändra attityd är väldigt svårt och det kräver en mycket stor vilja och låååångt engagemang. Varje gång du ens är i närheten av att tänka något negativt rörande hunden så måste du genast byta tankebana. Du kan ju själv läsa på om vad som krävs för en attitydförändring. Kanske finns det proffesionell hjälp att få?

Och du och din sambo måste sätta er ned och gå igenom vad hunden innebär i skötsel och städning och vad som är en rimlig standard. Och sedan så måste ni BÅDA göra lika mycket för att åstadkomma detta. Att kräva att din sambo ensam skall damsuga hela huset varje dag blir ju ingen rolig vardag för din sambo eller hur? Det kommer att ta död på hans kärlek till dig. Visst, det är väl rimligt att din sambo de riktigt jobbiga bitarna i skötseln av en hund, som t. ex. promenader i ösregn. Men du måste delta i vardagsskötseln av hunden annars får du aldrig en relation till den och inte heller en förändrad attityd till den.

Nja, jag står nog för det sistnämnda i alla fall. Som jag sa, sambon bör ta de "värsta" bitarna med hunden, men om inte TS engagerar sig i hunden och tar del av vardagssysslor som att ge mat och kortare rastningsrundor så kommer hon aldrig att få en relation med hunden och hon kommer aldrig att ändra attityd till den. Och kräver hon av sambon att han skall dammsuga varje dag och undanröja alla spår av hunden så kommer det att ta död på relationen mellan TS och hennes sambo. Det skulle det i alla fall för mig, det skulle tära mig på två plan; dels skulle jag bli tvungen att ägna all min fritid åt att städa, dels så signalerar det väldigt tydligt att min partner inte accepterar den jag är dvs att jag är en person som vill leva med en hund.

Men som sagt, jag tror inte att TS och hennes sambon kommer att kunna lösa detta. De kommer alla att bli olyckliga om inte TS bryter upp. 

Nu har jag bara läst TS, och måste börja med att säga att det, för mig, är helt oförståeligt hur man kan avsky ett djur så mycket. Hunden verkar ju inte vara något problemdjur heller, utan lydig och duktig som finner sig i att plötsligt inte få ligga och sova på ställen hen är van vid.

Hunden bodde med din sambo först, och sen kom du. Det är bara att acceptera för dig. Jag hade aldrig tolererat att min sambo krävde att jag skulle göra mig av med hunden. För även om du säger att det inte är vad du kräver, så är det ändå vad du vill och det är nästan samma sak.

Har svårt att sätta mig in i ditt tänk, men ska försöka. Min sambo har en katt som han hade innan vi blev tillsammans och flyttade ihop. Jag har aldrig varit en kattmänniska och tycker den är hemskt jobbig ibland. Särskilt som den inte vill gå ut om vintrarna utan hellre gör sina behovs inomhus, på golvet (kan inte ha kattlåda eftersom vi har små hundar som tar sig in var som helst). Och särskilt som den gärna vaknar kl 4 på morgonen och gapar och skriker för att den vill ut. För ett tag sen ville faktiskt sambon göra sig av med katten, efter femtioelfte skithögen på golvet, men jag sa nej. Katten förtjänar inte att flyttas omkring och måsta byta hem och människor, bara för att det inte alltid är sjukt bekvämt att ha djur. Hårar som fasiken gör han, mycket mer än hundarna vi har. Ligger han i en säng i fem minuter så är det en hög med päls där sen. Men vem bryr sig, egentligen? Är det så hemskt, verkligen?

Hunden är en individ, en personlighet. Den litar på er och behöver er, den vill vara med er. Den tycker om DIG, fast du inte tål den. Det kan jag slå vad om, för såna är hundar. De är så mycket ärligare och trevligare än människor, och förlåter en allt. De är aldrig långsinta och gör allt de kan för att vara till lags, för den vill att människorna ska vara nöjda med den. Säger du åt den att kliva ner från soffan, så gör den det. Och allt den kräver är en promenad och lite mat.

Förstår att det är jobbigt för dig, och tycker det är hur bra som helst att du försöker kompromissa och göra det bästa av situationen. Mitt råd är att sluta göra en så stor sak av det, sluta tänk på att det SKA finnas en utväg. Bara acceptera att hunden kommer vara där, och lär känna den. Om du verkligen försöker lära känna en hund så tror jag det blir svårt att avsky den.

Ta med dig hunden ut i skogen och släpp den lös, kasta en pinne åt den och se hur glad den blir. Se hur lycklig den blir över minsta lilla. Träna med den, agility eller lydnad, spår kanske. Jag tror inte ens du skulle vara helt oberörd när du ser hunden förstå vad du försöker lära den, för första gången. Den blir så stolt och glad när den äntligen hajjar vad det är du vill ha ut av den.

kloka inlägg. Ganska ofta här på FL läser man "såhär tycker jag och jag kan inte råda över mina känslor". Klart att man kan! Positiva tankar och att ta itu med vad känslorna faktiskt grundar sig i kan absolut förändra hur man känner. Om man vill.

Till 96hn

Hej där!

Vet att tråden är över 1 år gammal men ville höra hur det gick för er, dig och din sambo?

Jag sitter i exakt samma situation som dig och jag mår verkligen dåligt över min sambos hund. Känslorna är väl kanske varken helt befogade eller resonliga, men det är så jag känner. Har försökt acceptera hunden och det går bra periodvis, men sen faller jag tillbaka och allt han gör irriterar mig. Livet känns inte rättvist, varken för mig, hunden eller husse. Han blir ju sjukt less på mig, jag gnäller på att han måste dressera SIN hund och han lovar men det är dyrt och glöms snart bort, sen fortsätter jag och gnäller och så håller det på. Vårat förhållande tar stryk och jag gillar inte mig själv i närheten av hunden, jag förstår inte varifrån jag får kapaciteten att ogilla en annan varelse så mycket ifrån?? Jag tyckte så mycket om honom när vi träffades, dvs när jag kunde åka hem till mig och koppla av efteråt. Ja iaf...

Hur gick det för dig?

Misstänker att ditt problem har dött av ålder. Men är ändå nyfiken på hur det gick?