Anonym (fundersam/orolig) skrev 2013-09-11 07:43:42 följande:
Tack för att ni tar er tid att svara. Usch vilken klump i magen jag vagnade med.. Och fy vad svårt det var att somna. Huvudet proppfullt med tankar.
Jo jag förstår att jag måste vara rak & tydlig nu med vad som gäller. Vilka krav jag ställer. Men, jag känner mig fortfarande så väldigt.. PAFF helt enkelt. Det här förväntade jag mig inte. Inte alls!
Alltså, det finns inga som helst antydningar i övrigt till att han skulle ha problem med alkoholen på något sätt. Han sköter sitt jobb och andra åtaganden precis som vanligt.. Och ingen i familjen har blivit sviken på något sätt heller nån gång.. Men nu börjar man ju verkligen att överanalysera allting.. Varenda liten detalj..
Under en tid tillbaka (flera månader) har jag upplevt honom som lite liksom "avtrubbad" emellanåt. Små saker, som att vi ena dan pratar om hur vi ska göra med en viss sak, för att nästa dag fråga hur vi ska göra gällande just den saken! Men jag har nog bara skrattat åt och viftat bort det. Han har oxå uppvisat ett ökad trötthet. Klarar inte att hålla sig vaken om kvällarna. Tvärdäckar & är stört omöjlig att väcka! Samt att han går en hel del i vad jag har trott är i sömnen. Men som jag nog tycker stämmer mycket bättre överrens med hur det blir med lite mycket alkohol i kroppen. DEN tunga tröttheten som sätter in då. Man går lite ostadigt och gör konstiga saker och svarar märligt på tilltal..
Inser nu när jag skriver och tänker efter att det finns en helt del händelser bakåt i tiden som kan ha andra orsaker än vad jag själv har sett som & bortförklarat som ett resultat av trötthet hos min sambo.. Har dock tagit upp det här med tröttheten tidigare med honom. Och han håller med, han tycker själv att den är jobbig och onormal. Så jag föreslog tillslut att han skulle gå lämna prover och kolla värdena i kroppen, sånt kan ju påverka en hel del om det är obalans. Men det har han ännu inte tagit sig tid till. Kanske inte har vågat, om han själv är orolig för vad som ska komma fram?!
Ja, jag måste prata med honom. Så snart som möjligt. Det är bara en så konstig känsla, konstig och jobbig känsla. Jag vill visa att jag bryr mig, är orolig och att jag vill hjälpa till. Det är bara det att jag inte vet hur det jag kommer säga kommer att tas emot. För första gången i vår relation känner jag mig osäker! Det är en hemsk känsla som liksom gnager inifrån.
Jag har tips och erfarenheter. Men det behöver inte göras offentligt. Om du vill så skicka meddelande till mej.
Efter ditt senaste inlägg är jag övertygad om att han har ett "problem". Han och du behöver hjälp. Nu är jag så erfaren att jag vet att det inte är "akut". Men det kommer knappast bli bättre. Och jag VET att din kille grubblar och har en jobbig dialog med sej själv just nu. Och har haft det något år. Och långsamt stegrat konsumtionen. Han dricker för att orka, för att vara social, för att koppla av, osv, det finns en miljon anledningar. Men nu handlar det om att bryta mönster.
Ge honom en ärlig chans. Han kan säkert vara en toppenkille. Men det är dags att ta ett ordentligt snack.
Vill du så skicka ett meddelande så hjälper jag mer än gärna. Det handlar om att sätt sej in i hans tänkande.
