Vårdnadstvist med en sadist

Varför tror du att pappan medvetet fått dottern påkörd? Jag menar, det måste ligga någonting bakom, annars skulle du tro att det var en olycka.

Vad exakt gör pappan till en dålig pappa? Du har bara saker mot dig som du inte kan sätta fingret på mest och du har en massa tror, tex du anar/ tror att bilolyckan inte var en olycka, du tror att pappan har pillat dottern i underlivet, finns det bevis? Barn säger mycket. Att du påstår att pappan har manipulerat dig, att du inte tycker om pappan gör han inte till en dålig pappa utan vad gör han mot barnet som är dåligt? Bilolyckan har du inte uppgett någon grund för här änsålänge, underlivet verkar bara dottern ha nämnt vid nått tillfälle?

Fattar inte vad du menar. Jag berättar om det som häntt tidigare- så vad menar du med att jag tar till med vad som helst?
Jag trodde inte det då, när det hände . Det var ju därför bilföraren och inte han blev polisanmäld.Jag har inte ens sagt att han är en dålig pappa- men när saker lugnat ner sig och jag sett vilket förödelse han lämnat efter sig så har jag suttit med en helvetes ångest över att jag var så angelägen om att få umgänget att fungera. Det är fortfarande jobbigt att berätta om det här. Min dotter berättade att han pillat på henne- självklart sa hon inte "underliv". Jag kommer aldrig att glömma det ögonblick hon började prata om det här, Hon skakade i hela kroppen. Jag tror att orsaken till att hon ens vågade börja berätta berodde på att hon då under flera veckor var hemma med mig medan skadorna läkte- utan några avbrott. Innan hon berättade det här, tänkte jag att han bara var alldeles förbannad strulig och det hade jag trots allt överseende med trots att det var jobbigt som in i...skriver mer senare.

Han har aldrig någonsin lyckats hålla de umgängen han drivit igenom i rätten. Och dp har alltså domstolen i princip alltid gått på hans linje. Det spelar ingen som helst roll heller om jag går med på vilka ändringar som helst för att "tillmötesgå" honom- för honom tycks det här vara ett spel, Om jag gått med på att flytta på umgänget enligt hans önskemål, så betyder det att jag fått ta massa skit i efterhand - ibland av hans ombud, ibland av hans bekanta som kunde ringa upp mig och skälla ut mig för att jag inte passade tiden- han har i alla dessa år kört ett dubbelspel- där han försökt spela ut mig. Jag fick till slut ensam vårdnad- men inte på grund av övergreppenutan på grund av saker han gjorde efter detta.

Nu har han hittat på ett annat sätt att j*vlas- han driver igen en dom, skiter i att komma och försöker sedan få ett ombud att driva igenom vitesutdömanden. Han kan alltså sitta där i rätten och flina och förklara att han ju arbetat de dagar han skulle umgåtts med vår dotter- trots att han då har en dom med bestämda dagar och kommit överens med mig om att han ska komma. Nämndemän och ombud förstår överhuvudtaget inte att män som han existerar. De frågar honom inte heller. 

Vår dotter fortsatte att prata om övergreppen i minst två år efter första gången. Jag tog aldrig någonsin upp det med henne utan hon fick berätta när hon ville. Morgonen efter hon berättat första gången, hade hon lite lättare att prata om det. Jag tänkte också att det kanske var fantasier- jag tänkte att det kanske var något missförstånd dem emellan om han hjälpt henne att torka sig- men hon kunde mycket tydligt och klart redogöra för vad det handlade om. Jag kontaktade till slut socialtjänsten- en sockärring  och hon förklarade att det var viktigt att jag "höll mig väl" med pappan. Inte en enda fråga om hur min dotter mådde eller något annat, bara att det var viktigt att visa sitt goda samarbete. Sedan kontaktade jag polisen, som berättade att chansen att få ett sexualbrottmål med ett brottsoffer i förskoleåldern till en åklagare  i princip var noll- i över 95 % av fallen går ärendena inte ens vidare. Så då kan man räkna ut med arslet att nästan alla peddisar som ger sig på så små barn går fria. Till slut blev han dock anmäld av personalen i barnomsorgen när vår dotter började berätta om övergreppen även för dem

Nu för tiden har det lugnat ner sig med folk som går ärenden åt honom- men han har alltså fått folk att sitta i rätten och vittna om hans goda egenskaper. När man sedan lagt fram det ena beviset efter det andra som visar hur manipulaiv han är, tappar folk hakan.  Det konstiga är också att han kan sitta och säga själv under en förhandling att han minsann blivit anmäld för misstänkta övergrepp på barn även av andra. 

Jaha. Är det verkligen ingen som känner igen sig? Jag tänker på mamman som nyligen försökte spränga sina barn utandör Örebro, barnamordet i Motala och kvinnan i som dränkte sina barn i Sigtuna och jag tänker att dte måste vara det ekonomiska våldet mot ensamma mammor som är orsaken. Mamman utanför Örebro verkar dock inte haft problem med pappan eftersom han förmodligen är död sedan flera år tilbaka. Men det varkar vara rena klappjackten på ensamma  mammor.

Å vad har det med din situation att göra? Misstänker du att pappan ska dränka ert barn? Anledning till att du kanske inte får så många svar är nog för att man får känslan utav att det inte enbart är pappan som är problemet här.

Ja, jag erkänner att jag gjort många misstag- jag hade inte ens susning om att vårt barn utsattes för övergrepp- men jag förstår inte heller varför det var så svårt att få någon hjälp från myndigheterna. Det blir ju en omöjlig situation när man både ska ansvara för att ens barn mår bra när barnet berättar om övergrepp- och sedan samtidigt tvingas samarbeta med den andra föräldern som misstänks vara förövare.  Fortfarande är jag faktiskt mer arg på tjänstemännen än på pappan- eller rättare sagt- det är först nu efter flera år som ilskan mot honom kommer fram. Jag har i princip betraktat honom som helt enkelt för störd eller sjuk för att kunna ta ansvar för sina handlingar.

Det är inte det att jag misstror att du har det jobbigt, men du har nog en större del i den här vårdnadstvisten än du är medveten om.

Det är väl klart att det blir en tvist om den ena föräldern förgriper sig på barnet. Ska man vända sig bort från sitt barn? Sedan var det ju tvist innan det här hände.- och därför tror jag att folk gärna inbillar sig att det måset varit så att jag anklagade honom för övergrepp för att bli av med honom- men så var det inte och det går ju att bevisa. 

Det känns som man får ta skit från båda håll- en del menar att jag väntade för länge med att begära enskild vårdnad, medan andra tydligen vill försöka intala mig att det inte skett några övergrepp. 

Jag undrar fortfarande vad det här inlägget har med saken att göra? Tror du pappan planerar något eller planerar du något?

Vad gäller det som hänt i andra fall så undrar jag om det är liknande historier som ligger bakom- att dessa kvinnor till slut fått nog. Att de till slut inte orkat vara föräldrar längre. Vad gäller pappan i vårt fall så kommer jag aldrig någonsin att lita på honom. Men i dagsläget är det väldigt svårt för mig att bedöma om han planerar något sattyg eller att han helt enkelt bara vill försöka visa sin fru att han inte är sadist eller peddis. Jag vet ingenting om den här typen av män någonsin ändrar sig. Det känns för jävligt när folk tycker att jag har del i detta- så mycket stämmer säkert, som att han valde ut mig noggrannt som "lekkompis" i hans sadistiska "lek" för att jag uppfyllde "kriterierna". Men jag vill ha slut på det här och tänker inte låta mitt barn offras i det här sjuka spelet. Det är ju trots allt så att jag har sett en annan sida av honom- annars hade jag självklart aldrig skaffat barn med honom. Dte var ju inte så att jag träffade honom och tänkte att "jaha- där vi har en sadist-honom ska jag ha barn med".

Men det är du som kallar han sadist.... Utan del är du inte. Man är alltid minst två i en konflikt. Förlåt men jag kan inte ta dig på allvar och tycka synd om dig när du skriver och uttrycker dig som du gör. Jag tror faktiskt att ni är i en stor konflikt där ni har lika del i. Övergrepp, bilolycka, sadist, manipulerar mm det är inte lite du kommer med, faktiskt blir det så mycket och du är så oskyldig så det inte känns trovärdigt. Jag tror faktiskt att du behövde se över dig själv och din del i det hela. Jag tycker synd om ert barn som sitter i kläm mellan er. Jag lämnar nu tråden för jag har inget att säga som kan stötta eller hjälpa dig.

TS: om jag vore du skulle jag illa kvickt flytta långt bort från den mannen, typ minst 50 mil bort.

Tack, men det hjälper ju inte. När han flyttade till andra änden av landet- och jag struntar högaktlingsfullt i om det finns de som tror att jag hade del i detta för jag klandrade mig själv under en lång tid och skuldbelade mig själv- då lyckades han ju få domstolen att tvinga vårt barn att vara en hel vecka per månad hos honom och det i ett sträck vilket var väldigt olyckligt. Det är årecis så här han agerar- han gör något med buller och bång, springer sedan runt till andra och skyller på mig och förut satt jag där och kunde inte klura ut vad som skulle hända härnäst. Jag orkar inte ens bli arg när folk nu försöker lassa ännu mer skuld på mig. Jag har redan levt igenom det där, rannsakat mig själv och har gudskelov trots allt vänner och bekanta som kunnat se åtminstone en del av hans företeelser. Vissa händelser kan jag nästan skratta åt idag. Som när jag kom hem till hans lägenhet för att hämta dottern och hittar saker som tillhör mig, som tavlor och skivor som jag vet att jag haft i mitt förråd hemma där han varit ensam hemme med barnet - och han lyckas få mig att tro att dte evrkligen var så att han hade exakt samma saker. Så söbdersliten var jag rent psykiskt. När det gäller övergreppen så försökte han ju göra mig till medskyldig- inte bara mig förresten. Hela hans liv är en lång räcka med människor han snärjt in i sitt liv. Han har en rad med misshandlade och psykiskt nerkörda kvinnor bakom sig. Lite revansch kände nog ett par av oss när vi för ett par år sedan började prata med varandra och jämförde hur vi blivit blåsta och lurade. Jag börjar förstå varför folk som upplevt liknande saker hellre "tiger och lider"- för folk har tydligen väldigt svårt att tro att en enda person kan vålla alla intriger. På alldeles egen hand.

Vilken ironi. Först lever man vid sidan av en man som trampar sönder hela ens liv och när men aedan lyckas ta sig så pass mycket på fötterna att man känner att man vill berätta om det- ja då blir man knappt trodd....men jag vet att det finns fler därute.

Jag tror absolut på dig vännen!
Bry dig inte om de som vill skuldbelägga dig! Jag har själv sett liknande företeelser på nära håll.
Jag vet att det finns män som inte skyr några medel för att jävlas med sina barns mor.
Stå på dig och fortsätt kämpa för din dotter!

Hoppas ni får lugn och ro så småningom.

Kram!      

Tack gode värld för att det finns människor som du! Det var först när jag började läsa "Stalking the Soul" för ett par år sedan som jag började förstå vad det handlar om. Tyvärr blir man ju inte fri av att bara läsa en bok. Vad jag också förstod när jag läste om detta, var att dessa män faktiskt inte dras speciellt till "svaga" personer- alltså med svag självkänsla- utan tvärtom gillar utmaningen att knäcka starka individer. Han vill inte släppa taget!